Pink stinks, den brittiska kampanj som ska få flickor att välja bort rosa leksaker, har de senaste veckorna svallvågat sig in i och rört om i den traditionsenliga svenska debatten inför julhandeln, om de könsstereotypa leksakernas vådliga eller befarat vådliga effekter på våra små. Att Pink stinks-kampanjen har sitt upphov i en helt annan genuskontext än den svenska, där ett trots allt långt mera framskridet jämställdhetstänkande råder, har dock blivit tydligt i de reaktioner kampanjen väckt i svenska medier. Inför den brittiska, välmenande, men, som det tett sig för genusmedvetna svenskar, lite yrvakna kampanjen, har vi i svensk korrekthet instinktivt förkastat och slagit ifrån oss – det rosa är inte fel, problemet är att vuxenvärlden laddat det rosa på fel vis, liksom de skränande actionleksakerna, har det hetat.

Lösningen i den svenska debatten; att låta flick- och pojkleksakerna flöda fritt över könsgränserna, samma visa som i proggigt 70-tal alltså. I stället för att dissa omfamnar vi alltså i en gränslös och tillåtande anda det rosa urskillningslöst och okritiskt – liksom de blinkande, våldsuppmuntrande pojkleksakerna.
Dessvärre finns skäl att ana att någon riktig frid, trots de mellan småpojkar och småflickor fritt flödande leksakerna, inte uppstår kring granen – problemet har nämligen fler bottnar, som har att göra med andra dimensioner av det vi sätter i händerna på barnen, nämligen den brist på kvalitet i både det rosa och det blå vi av någon anledning ogärna pratar om.

Kanske beror denna tystnad på hela det uppbrutna nya sorts föräldraskap av i dag som råder, det icke-auktoritära, det lyhörda, tillåtande, den ängslighet som bäddar för en samtalston präglad av oförmåga, eller ovilja, att värdera, sätta ned foten, säga bra och säga dåligt.
För oavsett rosa eller blått, prinsesskläder eller actiongubbar, kännetecknas den övervägande delen av det mest könsriktade leksaksutbudet framför allt av en torftighet och en snävhet som inte på något vis kan avhjälpas med så enkla grepp som att flickor och pojkar byter grejer med varandra. En flicka som med plastgubbe i näven slår en annan plastgubbe på käften är precis lika eländigt som när en pojke gör det. Och nej, jag tror inte heller att en pojke i trång och kliande prinsessmundering gör världen mera tolerant och jämställd.
Problemet är nämligen större och handlar om en i ett större perspektiv, urholkad lekkultur, som trots en inbillad medvetenhet ständigt glömmer det mest basala; att skapa leksaker för barn och inte för blivande prinsessdockkvinnor och alfahannar.

Men i striden mellan pojk- och flickleksaker har icke-värderandet, omfamnandet av både det rosa och det blåa, satts främst, förblindat så till den grad att vi inte bara själva glatt gapar och sväljer, utan också matar våra barn med inbakade värderingar vi aldrig annars skulle låtit passera, slänger ut barnen att klara sig själva i marknadens rosa och blå underströmmar.

Som vanligt gick hösten alltför fort, för varje år som vanligt allt fortare. Man ligger back, som vanligt, jagar en julstämning som slinker undan. Man pyntar, bakar, stökar, men man känner hur man jobbar i motvind och trots att man läser om utsålda juljippon, om på nytt snurrande julshoppingjul och om de var mans julskinkor som plötsligt bara kom från lyckliga Kravgrisar, vill julstämningen ändå inte infinna sig.  Så man vänder sig till traditionerna och nationalklenoderna, tänker; kanske kan några inombords framviskade gamla strofer förankra ett flackande nu i något av betydelse, en Rydbergsk gårdstomte måhända, hur parafraserad och utsliten den än må vara, kanske har denne lille grå ännu kraft att förtrolla?

Man håller hårt i tomte och tomtedikt, man läser och begrundar:
Midvinternattens köld är hård (…å dessa klangfulla ord, tänk fram en kristallklar och sammetsblå vinternatt, tänk bort varmvåta nätter i december, tänk bort larmande rubriker om rekordvärme, om spräckta klimatmål, tänk bort växthuseffekt och nervigt ovissa klimattoppmöten…)
stjärnorna gnistra och glimma. (…fint, något beständigt, stjärnorna ska oavsett jordiska oroligheter finnas att blicka upp mot och finna tröst i – tänk bara fram modet att våga det stint stirrandet mot andra stjärnor än dem i Idol, modet att titta upp i stjärnhimlen mot vilken vår egen litenhet är så överväldigande. Tänk fram detta, frammana bilden av att klara av det existentiella svaj litenheten väcker, utan ett enda litet ssri-preparat, utan nytrendig backning av kbt-terapeut, utan en endaste självhjälpsbok eller livscoach. Vi fortsätter…)
Alla sova i enslig gård, djupt under midnatts timma (…se gården framför dig, inbäddad i snödrivor, tänk på filtar i lager på lager över ett svunnet bondesamhälles hårt kroppsarbetande hjältar – intill gryningstimma djupt sovande – tänk bort 24-timmarssamhälle och ny teknik som smetar ihop dag och natt, visualisera en värld som ibland stannar upp, stänger ned, utan twittring, utan mobiler och mejl, en värld som inte ständigt bara pågår…)
 Månen vandrar sin tysta ban,
 snön lyser vit på fur och gran, (…och det är vackert, fokus nu, kanske ett frö där till helig julefrid…) 
 snön lyser vit på taken.
 Endast tomten är vaken. (…bryt inte stämningen nu, ignorera bara de där flackande skuggorna i tomtens spår, jo visst, det är de där vanliga kvinnorna som ända in i 2000-tal ännu stryker genom nätterna, stökar undan, plockar upp, ser till Pålle, Karo, hönsen, barnen, alltid liksom tomte belamrad med annat i vägen för de stora gåtorna, men nu glömmer vi det …)

Man håller hårt i tomte och tomtedikt, men minns inte längre de övriga verserna, man tappar ändå fokus. Man tänker, att ja ja, vad är väl en förlorad julstämning, och förresten meddelas i nya rön att tomtar är något moderna ungar inte alls mår psykiskt dåligt av att berövas tron på.
Man tittar ut på ett elupplyst grannskap, tänker – kanske ändå ett par nya julgardiner…

Redan innan vi högtidligt bänkat oss framför tv:n, inför en helt osprättad julkalender, är stämningen ansträngd – detta då det uppdagats att femåringen har tjuvtittat på delar av premiäravsnittet i SVT Play på dagis.
”Men den är jättebra, jag vill se den igen”, försäkrar hon som tröst, sättandes fingret på exakt för vems skull den obrutna premiärstämningen är så viktig. Tacksam över lojala ungar som sedan gör sitt bästa för att tindra så som förväntas tvingas jag ändå snart komma fram till samma slutsats som alla andra år i vuxenhet: julkalendern blir aldrig längre så bra som man önskar. Och trots att jag liksom alla andra slentrianmässigt avfärdar besvikelsen som en följd av alltför mycket nostalgiskt fluff i vägen, kvarstår känslan av något mera svårgreppat uppgivet, besviket, över just detta års fadda och tillkämpade julkalenderupplaga.

Visst, julkalendern har det inte lätt och pressen av att stå och svettas i strålkastarljuset ska inte underskattas. Även det annars så stabilt tuffande barnkanalståget, som vecka efter vecka under övrig tid på året lyckas vara den kvalitetsgarant morgontrötta/eftermiddagsstressande föräldrar förväntar sig, även för denna gigant och konstant i en föränderlig tid kan pressen av att en gång per år tvingas stå upp för så mycket mer än 24 kvartslånga avsnitt barn-tv, bli övermäktig.
Det kan vi förstå. För det är inget tacksamt uppdrag julkalendern åläggs; utöver att tilltala sin barnpublik, glittra mest i en allt glittrigare jul, ska ju även de för en gångs skull tittande föräldrarna vinnas över, allt detta med program vars innehåll, utan att vara gammeldags auktoritärt, ska förmedla moraliskt sunda värderingar, visa att jodå, gamla SVT står sig i haven av kommersiell skrik-tv. Naturligtvis slutar allt detta i ett haveri av ängslighet. Naturligtvis slutar det med att varje julkalender i tv blir en stammande unge uppstyrd i kliande finkläder och utslängd på en alldeles för stor och halkig scen.

Kanske, tänker jag, borde vi då inte vara så skoningslösa mot det stackars prestigepressade barn som julkalendern är, förlåta de taffliga scenografierna, snedtrampande dialogerna och den valhänta politiska korrektheten. Men det tar emot, för inför julen är vi ju alla barn och ovanligt snarstuckna och långsura, traditionsknarkande, har svårt att släppa idén om att julen och allt som hör därtill ska vara som paket, glänsa, locka och trösta, liksom idén om att att julkalenderr ska åses i sällskap med tindrande barn, framkallandes den känsla av beständighet och gemenskap så som den såg ut innan det blev möjligt att manipulera tiden med inspelningar och nedladdningar, återskapa en tid då det var möjligt att rikta en hel familjs ansikten mot en och samma lysande skärm.
En tid som vi (men det vill vi ogärna påminnas om) på något diffust vis visste var på väg att glida oss ur händerna redan när vi själva som små räknade ned i sällskap av Ture Sventon och Sune.