På den tiden då Väven och Skeppsbron bara förekom som visionsskisser kunde vi Umeåbor roas av de idéer om folkliv som arkitektkontoren ritat in i de framtida miljöerna. Minnesvärt var bland annat skisserna av människor som med Väven som fond tog ett svalkande dopp i älven en fin sommardag – ett huvudhopp med Rådhusparken i ryggen. Åt det skrattade vi gott, en så dråplig bild av yrvaken megaloman byggiver och svag research – vi skakade också på huvudet åt de näpna rosablommande träd som i de nya stadsvisionerna ritats in överallt, då främmande fåglar i björkarnas stad.

I dag syns de rosa träden vart vi vänder oss – ändå är staden förfulad, enligt den nya och smått sensationella rapport beställd av länsstyrelsen som i dagarna pekade ut ett hotat riksintresse för kulturmiljö. Detta genom bland annat just de nya byggnader som skulle bidra till att höja Umeås rang i städernas kamp. Väven, Utopia och Hotell Winn; enligt rapporten precis så harmfulla för stadsbilden som kritikerna larmade om, då på skisstadiet – men nu står de ju där, förintandes varje ”vad-var-det-vi-sa” med sina tunga huskroppar och svårrubbliga framtidsbild.

Det enda som flyter är vattnet – och vill man spåra städernas utveckling och maktspel är just simhallarna och baden ett intressant undersökningsfält, visar senaste numret av tidskriften Arkitektur. Här tecknas i en rad artiklar badhusens historia som social plats och position i staden, från Romarrikets badanläggningar och förra sekelskiftets kallbadhus, via folkhemsideal om simkunnighet för medborgarna, fram till dagens pommes frites-osande vattenland och spa-koncept.

Mest intressant är kanske Veronica Hejdelinds text ”Simhallen speglar samhället”, om den kritiska tid som råder just nu för landets alla hårt slitna simhallar och hur de beslut som fattas om rivning eller renovering så tydligt speglar ideologi och visioner för framtiden. Med Eskilstuna som exempel beskriver hon den rivningsvåg som skett av efterkrigstidens simhallar; hårt slitna och kostsamma att renovera, med arkitekturhistoriska och samhällshistoriska värden som väger fjäderlätt när kommuner vittrar besöksmålspoäng med satsningar på äventyrsbad och 50-metersbassänger.

En snabb överblick över några badhus i länet fogar sig väl till denna utveckling. 2017 revs gamla badhuset på Haga för att ersättas av Navet, året därpå var det dags för Lycksele simhall från 1969 att nedmonteras och näst på tur kan Robertsfors hårt slitna simhall mycket väl stå, där utgången rivning/renovering ännu är oviss. I Hemavan har vidare simhallens öde varit föremål för stormig diskussion och efter beskedet tidigare i vår om rivning och ombyggnation till padelhall, kom häromveckan nya bud. En privat aktör hade nu visat intresse för att utreda möjligheterna till renovering ändå, för att låta simhallen ingå som en del i en större anläggning med spa, padel och gym. Samtidigt meddelar Hotell Lappland sina storsatsande planer på att bygga om sin nattklubb till ja; en påkostad spaanläggning.

Tendensen är tydlig; där folkhemsvisionen om en välmående medborgare tidigare styrde, med idén om simhallen som socialt utjämnande kraft, likt biblioteken, byggs den nya tidens simanläggningar med utgångspunkt i marknadens krav på optimering och ekonomisk lönsamhet. Med spaanläggningar främst riktade till en köpstark krets och höjda entrépriser till de nya kommunala äventyrsanläggningarna blir de privata simhallsbesöken alltmer en klassfråga.

Att glesbygden och småkommunerna löper större risk än storstäderna att förlora simhallen som en tillgänglig och vacker offentlig byggnader i städerna, ligger i farans riktning. I Norge och Danmark, konstaterar Hejdelind i sin artikel, finns en mera progressiv anda gällande simhallarna, där man frångår tanken på att alla kommuner behöver ha bassänger i tävlingsformat och där glesbygden används som försöksyta för småskaliga simhallar i anslutning till folkbibliotek eller andra mötesplatser. I Sverige drivs utvecklingen dock av marknaden – och till skillnad från exemplet Stockholm, där rekordmånga simhallar renoverats de senaste åren och där flera generationers simhallar lever parallellt, förpassas småkommuner med trängda budgetar och ofta svagare röster till försvar för arkitekthistoriska värden, oftare till det mer ekonomiska alternativet att bygga nytt och marknadsmässigt. Spa, äventyrsdel – och så lite simundervisning om kommunkassan mäktar med.

Förhoppningsvis kan sommarens friare bad, där vi möts över många olika slags gränser i nedstigningen i sjöar, hav och älvar, inspirera stadsbyggare och kommunpolitiker till att återta visionen om simhallarna som publika och socialt utjämnande mötesplatser – med lyhördhet för platsen och människorna. De riktiga, inte klonerna på arkitektskisserna – de som aldrig skulle dyka från Skeppsbrons sushiätarlunk i nyktert tillstånd. Människorna vi i stället finner svinga sig dödsföraktande ner i älven under Kolbäcksbron, i hastiga dopp vid Bölesholmarna en lunchrast, badarna som längtar efter möten, alla de som tjuvlyssnar på främlingars röster när de fortplantar sig över Nydalasjön en kväll när vinden stillnat.

Sara Meidell

”Konsten är inte någon privat mardröm, inte ens någon privat dröm, den är en gemensam mänsklig förbindelse som spårar det förflutnas och framtidens möjligheter i nuets virvel.”

Så skriver Jeanette Winterson i boken Konst – essäer om extas och skamlöshet från 1995, utgiven på svenska 2014. Dess engelska titel är bättre, Art objects, och när sociala medier påminner mig om vad jag skrivit förr om åren vid denna tid på året verkar det som att jag återkommande refererar till hennes tankar om konst just innan klivet ut i sommaren.

Möjligen är det för att försommaren i så mycket bär likheter med att möta konst: en blick som höjs mot högre horisont, en fot på väg ut i ny terräng att låta forma oss till något annat än våra kända jag. Men mer handlar det nog om att efter ännu en kultursäsong mättad av floskler, egna och andras, behöva återvända till helt avklarnade tankar om konstens väsen – och hittills har jag funnit få som så effektivt som Winterson återställer min tro på att det går att tänka och skriva om konst på ett sätt som försvarar dess totala frihet.

Samtidigt inger hennes ord en liten förtvivlan. Winterson skriver: ”De flesta av oss har delade lojaliteter, de flesta av oss har sålt oss själva. Konstnären är inte delad och hon är inte till salu.” Hon skriver om konsten: ”Vi har aldrig kunnat leva utan den, vi har aldrig kunnat leva med den”. Hur skulle någonsin sådan formuleringar kunna användas som argument i ett beslutsunderlag för en kommunal konstsatsning, eller ett kulturhus där så många nyanser av kultursyn ska tvingas samman.

Ja, jag talar förstås om konsten i det blivande Sara kulturhus – för i fråga om en på riktigt hotad konstnärlig frihet och kulturpolitisk gas-lighting finns väl i vår del av landet just nu knappast något tydligare fall. Vi har där genom våren kunnat följa en process där beslutsfattare annekterat värdeord om konsten som fundament för demokrati, i en process som samtidigt krymper det faktiska utrymmet för konsten och som tvingat konstnärerna upp på barrikaderna blott månader innan invigning.

Jag vet inte vilket som är mest olustigt; det faktum att de båda konsthallarna brutalt stympas vid flytten till kulturhuset, detta samtidigt som en sedan länge önskad utställning- och produktionsyta i Västerbottensteatern för mindre konstaktörer försvinner när teatern tvingas kvar i sina gamla lokaler på grund av platsbrist i kulturhuset – ja, innan teaterbyggnaden sedan säljs för annat bruk. Eller att denna stympning sker samtidigt som de kommunala beslutsfattarna fortsätter hävda konstens betydelse och värde i den Skellefteå-framtid man snickrar upp på höghöjd.

Jo, jag vet; det mest olustiga är att hela kulturhusdebatten – med benägen uppbackning av de gränslöst högtidliga högtidstal som omgärdat kulturen samtidigt som den förblödit under coronapandemin – därmed ställer sig i tjänst för krafter som vill styra konstens uppdrag i en riktning där den inte längre står helt fri. Detta genom att med tal om dess nytta, för medborgarna, för demokratin, slå fast att dess existens är villkorad, detta genom att indirekt förstärka verklighetsbeskrivningen av att konsten alltid behöver slåss för sin existens, att den kan kompromissas bort i samma stund som den inte bidrar, helst på ett mätbart vis, till samhällsnyttan.

De kulturpolitiker och andra kommunala beslutsfattare som talar vackert om konsten som en demokratisk kraft i samhället borde ligga vakna om nätterna vid insikten om vad en sådan konstsyn riskerar att göra med den konst de säger sig vilja hålla så fri. För: ”Ett samhälle som (till och med vid en monumental satsning på ett nytt kulturhus: mitt tillägg) signalerar att kulturen inte är livsnödvändig utan något som man både kan ha och mista bäddar för en ängslighet bland utövarna.” som Lars Strannegård, en annan go-to-tänkare när det gäller konsten, friheten och mätbarheten, skriver i nya boken Kunskap som känns.

Det är önskvärt att en krönika kommer i mål med en uppmaning, en öppning mot en tanke som känns ny att prova, en välformulerad vision – men i frågan om konsten och kulturhuset i norra länsdelen känns just nu alla ord och argument korrupta. En uppsättning högtidstal som varje part i debatten sträcker sig efter för att backa upp sin respektive linje – men där det egentligen räcker med att åse rådande situation för att kunna konstatera att konsten än en gång verkar få ta notan för den fest man sade sig ordna för den.

Vuxenvärlden klagar, men epa-förarna utövar med militärisk nit en följsamhet med det samhällssystem vi presenterar

En blygrå, ton i ton med himlen i en gränskommun i Tornedalen tidig maj – tre tjejer linjerade i framsätet, varv på varv genom byn, en vaktpatrull med skoningslös blick på ett stillastående nu.

En roströd med tonade rutor och bollfransgardin, tungt varvande i morgontrafiken sent i februari – en kepskille i loopar på I20-områdets ödsliga skolområde under distansundervisningsvåren.

Det är två av mina bästa epor i vår. Coronavåren 2021, epa-våren 2021, då de röda trianglarna varit en växande mosaik ute på vägarna, på parkeringarna, i varje riktning man vänt sig. En vår då stormarknaderna – sedan länge fritidsgårdar i brist på fritidsgårdar för tonåringar som där köpt sig timtid med Monster och chokladkakor – också blivit festplatser för epa-buren ungdom på parkeringarna i de ljusnande nätterna, till mångas förtret.

De så kallade rolezinhos som pågick i Brasilien för några år sedan har inför fenomenet dykt upp i minnet – hur ungdomar från arbetarklassen invaderade gallerior i fredliga protester mot att trängas ute från ett privatiserat offentligt rum. Och ja, nog finns det något av en protest i Ica Maxi-festerna – liksom hela epa-kulturen bärs av ett subversivt stråk.

Epa-traktorn, motkulturens fordon på lånade vägbanor, underdogsens, motortjejernas och Monster-killarnas farkost. Epa-traktorn, det rullande tonårsrummet – och som all tonårskultur ett potentiellt offer för den kapitalistiska rovdrift som sker så snart ett ungdomsfenomen blivit så stort att det blivit relevant för ekonomisk exploatering.

I någon mån skulle man kunna hävda att det redan hänt – ett tecken är nysläppta låten EPA där artisten Kitok blev först att norpa temat till en redan rikligt strömmad sommarplåga. Ett annat spåras i de nya varianterna av epor som exploderat sedan ny lagstiftning gjorde omvandlingen av bilar enklare – något som bidragit till att ladda ur klassdimensionen. Där förr rostskadade doftgrans-åk rullade längs landsvägarna proppar nu BMW- och Audi-epor igen vägarna i innerstäderna.

Även det skulle dock kunna betraktas som en ungdomsprotest. Generation Greta – nu krypkör de genom städerna och förgiftar luften i ett fuck you till en föräldrageneration som själva visat minimal ansträngning att fixa klimatet.

Och att epa-kulturen provocerar en vuxenvärld har genom epa-våren förstås blivit påtagligt. Som ett muller har förtrytelsen stegrats i samma takt som eporna förökat sig. Generation 45-åring med vrålande sportbil har klagat på ljudet, generation 30-åring med rosépicknick i parken har klagat på nedskräpning och generation 60-åring ”betalat-skatt-och-kört-prickfritt-i-40 år” har klagat på a) buskörning i hög fart b) trafikfarligt låg hastighet, båda delar en provokation mot sin självutropade besittningsrätt till vägarna.

Och ja: i samma döda vinkel som låter vuxenvärlden slippa se sina egna beteenden och privilegier, där placerar sig också tanken på att epa-ungdomarna kanske inte utövar en protest, utan kanske bara agerar helt lojalt med det samhälle vi presenterar för dem.

För: varför ska innerstadsungarna vilja göra revolt genom att sträva efter något annat än det föräldragenerationen varje dag och stund visar som det högsta målet; eget vrålåk, båt och aktiekapital. Hur skulle glesbygdens unga på annat vis än med epor förflytta sig på vägar där busslinjer slutat gå och där inte ens gallerior och stormarknader kan tjänstgöra som samlingsplatser?

Att eporna tar över vägarna i vår är således ännu en av pandemins många följder – där restriktioner och stängda skolor dopat den situation som alltid gäller för en ung och köpsvag medborgare, att aldrig riktigt ha en säker plats i en privatiserad offentlighet. Vad vi ser när vi ser eporna rulla fram är inget mindre än en ung generation som med militärisk nit är precis vad vi ber dem vara. Flexibla, mobila, nomader i det offentliga rummet – tränade i att bara stanna tills någon säger åt en att gå.

Sara Meidell