En ny politisk verklighet kräver alerta kulturskapare

Av , , Bli först att kommentera 2

Årets valrörelse går till historien som en där siffror och uppblossande utspel fick fritt spelrum framför ideologi. De kulturideologiska frågorna kom också, trots uttalade ambitioner från båda blocken, långt ned på dagordningen och inget parti lyckades formulera någon mera djupgående kultursyn – alltför många av politikerna var för alltför upptagna med att markera avstånd från allt som kunna tolkas som kulturelitism för att ett resonemang kring den (smalare) kulturens roll i dag och i morgon skulle kunna ta fart. Kanske tyckte man att kulturen fått tillräcklig ideologiskt genomlysning i det politiska samtalet efter kulturutredningen, kanske syntes det dike som grävts under en längre period av tilltagande högervindar mellan verkliga och overkliga medborgare redan alltför djupt för att någon på vare sig den ena eller andra flanken skulle orka hojta till för att börja reda ut saker utifrån mera långsamma och bångstyriga ideologiska utgångspunkter.
Men – med en ny mandatperiod framför oss med ett styre vars företrädare laddat upp med att tävla i finkulturförakt och med ett nytt tillskott i riksdagen av ett parti med en kulturpolitik där konstnärer ska vara gycklare och kulturen i första hand försköna ett mindre skönt samhälle – med en sådan mandatperiod framför oss, med mindre av smal och farlig kulturelitism och mer hej-och-hå och njutningskultur till folket, ter det sig mer akut än någonsin att ta mark i ideologi vad gäller synen på kulturens ställning och värde i samhället.
 

I denna nya nu rådande politiska verklighet är det nu efter en snabbt svalnande valrörelse faktiskt mer angeläget än på länge att väcka liv i de ideologiska frågorna, de som exempelvis skulle kunna rymma gamla eviga kulturpolitiska diskussioner om;
• Att kulturen visst kan vara både dekorativ och estetiskt tilltalande, men att så inte alltid är fallet och att kulturen också måste vara mer än så.
• Att kulturen visserligen kan få vara både säljbar och vinstgenererande, men att dessa intressen aldrig, i ett samhälle som månar om ett levande intellektuellt samtal, kan tillåtas få företräde.
• Att kultur visst kan vara underhållning och konstnärer gycklare, men att konstnärers och kulturarbetares delvis nya och allt viktigare roll i ett samhälle som vill vara demokratiskt, måste erkännas.
Att ta lättvindigt på kulturens betydelse för ett sunt samhälle kan nämligen få mera dramatiska konsekvenser än de rent estetiska, med ett allt torftigare och allt mera kommersiellt kulturutbud på bekostnad av det smala och experimentella. En fortsatt dränering av kulturbegreppet innebär på sikt ett stort demokratiskt problem, en fara som bara kan motas genom att den ifrågasättande kulturen tillmäts sitt rätta värde och att de som utför denna ges förutsättningar för att göra så. I en politisk verklighet som vill göra kulturen till verklighetsflykt och förströelse är det viktigare än någonsin att vrida perspektiven tillbaka till att påminna om att kulturen i sina bästa stunder ÄR verkligheten, den som skapar sammanhang, som ifrågasätter konsensus, som värderar och agerar.
I den nya politiska verkligheten är också konstnärens roll som samhällskommentator mycket angelägen att återupprätta. De stora berättelserna skrivs nämligen inte längre i de traditionella medierna och förmedlas inte längre via de invanda kanalerna, de skildras i stället  i allt högre grad av konstnärerna, författarna, scenkonstnärerna och i ett allt mer fragmentariskt medielandskap blir konstnärernas uppgift som samhällsskildrare allt större. Ingen arbetslinje går att tillämpa för en sådan uppgift, inte heller krav på säljbarhet eller ekonomisk vinst.
 

Det är alltså som ”verkligheten” snarare än verklighetsflykt vi bör betrakta kulturen och som samhällskommentatorer snarare än underhållare vi bör betrakta våra kulturarbetare. Varje person som värnar demokrati och ett öppet samhälle bör se det som självklarheter, inte minst i den framtid som skymtar vid horisonten, att ge dessa kulturskapare rimliga förutsättningar att göra sitt jobb. I det ingår att en gång för alla ta ihjäl konstnärsmyten om det kreativa skapargeniet som upphöjd över världsligheter som mat och ekonomisk trygghet. För hungriga vargar jagar inte bäst, hungriga vargar, hungriga otrygga kulturskapare blir enkelspåriga, ologiska, egoistiska, klarar dåligt att se de stora sammanhangen – och i en politisk verklighet som vill förminska kultur till förströelse och försköning behöver vi mer än någonsin alerta vargar som med skarpa blickar sveper i utkanterna, som ser helheten och som kan skriva berättelserna utifrån marginalerna.

 

Bli först att kommentera