Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Konsten att vrida sig undan det förväntade

Av , , Bli först att kommentera 3

Du borde göra något, allt man ser är ju exakt likadant” – en desillusionerad visionär kontaktar mig i hopp om att jag kan hjälpa till att få fart på konstlivet i stan. Vi måste återuppliva den tidigare så experimentlystna lokala konsten, allt man ser nu är fegt och likriktat, menar han och föreslår; Nästa gång du går på en utställning och ser samma tråkiga tavlor, videoverk och fotografier – skriv att de är tråkiga!
Jag försöker invända, påpekar försiktigt att jag nu inte tycker det jag ser är så tråkigt, att gårdagens revolutionära är dagens mainstream – att det som var i framkant under det ystra 90-tal han minns nu rättat in sig i leden, att sådant som upprivande Odellprojekt och Vilks-hundar blivit norm och det förväntade.
Men visionären ger sig inte, menar att jag redan från början är fel ute genom att ens prata om konstnärliga genrer – vi måste tänka större, göra något helt annat, skapa konst som tar andan ur en, utbrister visionären.
Jag finner mig motvilligt inspirerad, tänker att budskapet om konstens uppgift som gränssprängare och ögonöppnare må vara luggslitet och romantiserat, men ändå förvånansvärt kraftfullt när det uttalas med glöden hos den som tror. Och visst, ska man se till konstens möjligheter att göra sitt jobb som samhällskommentator och skildrare av mänskligheten, gäller nog att den konst som skakar om och som placerar sig bortom det förväntade har bäst chans att nå framgång. 

Någon dag senare ringar en annan konstens visionär, Lars Nittve, in samma tanke om gränsöverskridandets makt vid en föreläsning på Arkitekthögskolan.
Nittve, aktuell som VD för det enorma museiprojektet M+ i Hongkong, talade då – också inspirerande – om hur konsten för att vara effektiv måste vrida sig undan det förväntade. Precis som visionären dagen innan påpekar Nittve att konsten måste betraktas som ett helt annat begrepp än andra kulturella kategorier, som en zon där kulturyttringar från övriga genrer kan och bör göra avtryck och nedslag – i Nittves vision ska konsten sträva efter att vara mer inkluderande gentemot andra konstarter, men samtidigt nogsamt bevara respekten för dessas särarter.
Vad de genremässiga fusionerna handlar om är inte något formexperimenterande utan en ansats att tillämpa insikten om att det icke-förväntade skärper blicken hos betraktaren, att när något tas ur sitt sammanhang blir det maktfullt som kommunikationsredskap.
I det nya projektet M+ ska mycket av detta förverkligas, oklart ännu hur, men Lars Nittve slår bestämt fast rummets betydelse för skapandet av det nya, ett rum som rymmer mer än måleri, skulptur och arbeten på papper, som är konstruerat så att det praktiskt underlättar arbetet med att bryta det traditionella konstbegreppet.
Stora och spännande tankar, också tankar som finns inom räckhåll här i stan i skapandet av det nya Bildmuseet inom konstnärligt campus, där Nittve ju finns med som konstnärlig rådgivare – även om Umeå inte befinner sig i det ”kulturella limbo” som råder i Hongkong, där mycket redan flyter sett till öst och väst, vilket ju gör just denna plats så gynnsam som bas för gränssprängande – finns i planerna runt det nya Bildmuseet samma grundtanke om att rent rumsligt påbjuda samarbeten mellan ­konst­arterna.
Nittve belyste också under sin föreläsning andra kvaliteter, utöver förmågan att bryta vaneseendet, som det genreöverskridande bär med sig, nämligen potentialen i den mixade konsten att nå en större publik – när film, design, mode, förgrenar sig in i konsten riktas nya blickar mot områden som annars förblivit oupptäckta bakom genrernas hägn.
Resonemanget om att nå ut, om publikmängd, kan tyckas leta sig farligt nära marknadstänkandet och det svåra i balansgången ska nog inte underskattas – den konst som väver in typiska kommersiella genrer, mode, design, måste också i något skede ta ställning till hur mycket av säljbarhet och publiktillvändhet som ska bejakas och få betydelse i de konstnärliga övervägandena. Det som gör saken än mer komplex är att just den genreöverskridande konsten faktiskt behöver någon form av rubricering för att över huvud taget ha en chans att nå ut. Annars riskerar den att bli så flytande att den blir exkluderande.  

Jag tänker att den genreöverskridande konsten nog behöver sina uttolkare och förmedlare och att kulturkritiken i detta fall har en stor och viktig uppgift att axla, som förmedlare av det subtila och kraftfulla som ligger och flyter mellan genrerna. Uppdraget är tufft, inte minst mot bakgrund av att det redan i dag finns en klar uppdelning i konstkritiken där allt mer skrivs för redan insatta, medan allt färre tycks vilja anstränga sig för att skriva konstkritik för alla.
Att göra konstkritiken mera tillgänglig handlar nu inte om att bedriva en kritik byggd på förenklingar eller för den delen betygsättning – all form av uppstyckande av konstnärliga upplevelser i graderade skalor gör både konsten och oss själva mindre än vi behöver vara – däremot om att anlägga ett inkluderande tonfall och behandla konsten med samma respekt som konsten i de flesta fall behandlar det mänskliga