Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Lär av Åbos gräsrötter

Av , , 1 kommentar 4

Kulturhuvudstadens gräsrötter gråter – i det gigantiska penningflödet har de som aktivt jobbar med konst och kultur glömts bort. Medan kulturhuvudstadsaktiviteterna pågår för fullt på den pampiga officiella scenen huttrar lokala konstnärer i kylan utanför medan de för döva öron larmar om profithungrig rivningsiver och hotad historisk bebyggelse i kulturhuvudstaden.
Ett skräckscenario i ett Umeå under 2014? Icke så, däremot en något tillspetsad delsummering av vad som pågår i den nuvarande kulturhuvudstaden Åbo, som nu går in i sitt andra kulturhuvudstadskvartal. I Åbo invigdes den 28 januari ”Åbo 2011– Europas subkulturhuvudstad”, den alternativrörelse som vuxit fram parallellt med kulturhuvudstadssatsningen för att erbjuda ett komplement till det officiella kulturhuvudstadsårets program, med gratis kultur nära gräsrötterna.
Rörelsen tillkom på initiativ av lokala konstnärer, (företrädesvis studenter utan utsikter om förlorade bidrag i farozonen) som upprördes över satsningens brist på förankring i stadens befintliga kulturliv. Det officiella 2011-programmet är för ytligt, menar de, och om Logomo, kulturhuvudstadsårets huvudscen säger en av konstnärerna i alternativrörelsen till tidningen Åbo Underrättelser att ”Det är fint men också finslipat. Det är ett utrymme för konsumtion av kultur, men som vi aldrig kommer att ha råd att hyra”.
Splittringen i Åbos kulturliv är inget drömscenario för en kulturhuvudstadsarrangör, men knappast chockerande i kulturhuvudstadssammanhang – olika former av motrörelser formerar sig i regel kring de officiella projekten.

Utom i Umeå då, för Umeå ska ju bli kulturhuvudstaden som gör det annorlunda, bättre, än alla de tidigare. I raden av kulturhuvudstäder som fyllt sitt kulturår med glittriga inköpta jätteevenemang i flådiga kulturkolosser, som vänt det lokala kulturlivet ryggen, ska Umeå bli staden som sticker ut genom att låta det imponerande livskraftiga egna kulturlivet bli huvudnumret, staden där invånarna i sig själva är kulturen. Sådan är planen och ännu finns inget som tyder på annat, ännu ligger kulturhuvudstadsåret formbart framför oss, än finns gott om tid att se och lära av andra kulturstäders misstag.
Trots det – dramaturgin i den pågående Åbodebatten återspeglar kusligt väl den dagsaktuella debatten i Umeå och den kritik som nu riktas mot, inte kulturhuvudstadssatsningen, men väl kulturväven, vilken väl får betraktas som den centrala scen som kommer att gälla under kulturhuvudstadsåret.
Kulturhusbygget har på senare tid – sedan planerna blev så pass offentliga att det överhuvudtaget gick att ha någon åsikt om dem – dragit fram kulturlivets interna stridigheter och motsättningar inför 2014 i ljuset. Till att börja med genom att till synes vara precis den arena man gärna förknippar med fläskiga kulturhuvudstadsår där pengarna talar högst, men också genom att faktiskt inte presentera något som är förankrat i folkviljan. För de kulturlivets markarbetare som Umeå 2014-satsningen och politikerna säger sig vara så lyhörda för tycker inte alls att kulturhuset är någon vidare bra idé, dålig till och med.
Det uttalades i klartext i den debattartikel som publicerades i VK 11/3, där ett betydande antal nyckelspelare i Umeås kulturliv starkt ifrågasatte kulturvävsprojektet, kritik som senare fått bifall från både kulturella gräsrötter och storspelare.

Umeå 2014-satsningen har en sympatisk bas i ambitionen om medskapande och öppen källkod. Det är en hållning som grundar sig i en stor respekt och lyhördhet för det lokala kulturlivets kunskap och kraft. Det är enkelt att – precis som kulturhuvudstadsjuryn, säkerligen till leda trött på pösiga programförklaringar och glansig yta – låta sig charmeras av upplägget. Men insatserna är höga i en konstruktion av detta slag, som bygger på stort ömsesidigt förtroende mellan politiker och gräsrötter och en gemensam strävan efter, om inte full samsyn i alla lägen, så åtminstone ett gott samarbete.
Om motsättningarna kring kulturvävsprojektet åter-speglar även de förhållanden som råder mellan politikervilja och gräsrötter inför kulturhuvudstadsåret, ja då lutar en del åt att även Umeå trillar dit och blir de fläskiga arenornas och de fyrverkerisprakande evenemangens kulturhuvudstad, där kulturens markarbetare bara halvhjärtat vill delta.
I Åbo växer kulturhuvudstadsårets alternativrörelse sakta, framtidsplaner formuleras om autonoma kulturcenter med låga hyror – man klamrar sig fast vid hoppet om ett bättre kulturliv så småningom, när kulturhuvudstadsåret är till ända.
I Umeå räknar vi ned till 2014. Än finns tid att se och lära.

Littfest lika angelägen för författarna som för publiken

Av , , Bli först att kommentera 2

Långa köer och trängsel i dörröppningar, vimmel, mingel och folkfest har som bekant inget egenvärde i kulturlivet. Snarare hör det väl till kulturlivets inbyggda ryggmärgsbeteende att betrakta ett fenomen med större misstänksamhet ju mer folk som flockas kring det – det publikdragande som garant för det banala snarare än det intressanta således.
Men ibland behöver även ett kulturliv som är sig själv nog sin dos av syresättning och regelrätt folkvimmel – något Littfest både förstått och i och med helgens festival visat sig kunna omsätta i praktiken med bravur. 
Ett breddat program och en offensiv riktad mot den unga publiken var en uttalad ambition som uppfylldes i och med den solida seriesatsningen och som, vad man kunde bedöma i publikvimlet, gav full utdelning. Det imponerande med årets program var hur denna satsning inte medförde några avkall på vare sig bredd eller djup i övriga programpunkter – mellan de tunga namnen (Sorokin, Kahle, Ekerwald, Gärdenfors, Bergström, Grähs, Törnqvist, Niemi…) strösslades tämligen frikostigt med stjärnor från både den lokala myllan, liksom från de smalare fårorna. Det bonusmaterial som tillkom, den vänliga atmosfären, hög närvaro på nätet och ett rikt utbud av kringaktiviteter som kvällsscen och barnsatsning, ska inte heller underskattas i helheten.
Det har varit roligt att följa hur Littfest på några år lyckats bli det varje litteraturevenemang väl vill vara – en händelse som är lika angelägen för författare som för publiken att delta i.

Att en festival av Littfests kaliber inte fått mer uppmärksamhet i riksmedierna (i DN nöjde man sig exempelvis med en notis om att en av de egna medarbetarna fanns bland novellprisets andrapristagare) är märkligt, men kännetecknande för både den snäva storstadsblicken och för de fenomen som befinner sig precis på gränsen mot det stora genomslaget. Inför nästa år lär de många besökande författarna som enligt uppgift förvånats över den uteblivna riksbevakningen ha hunnit sprida ordet om att det någon gång under vårkanten kan finnas en poäng för hela landet att rikta blicken norrut för ett slag.

Kopian lika god tröst som originalet

Av , , Bli först att kommentera 1

Utomhus öser solen ned över klafsig marssnö, men i museets Bio Abelli råder svalt dunkel. Stämningen är stillsam, samtidigt påtagligt laddad – kan inte annat vara, för här avhandlas under en eftermiddag ämnen utplacerade på minerade marker. Temat för dagens seminarier är design, i sig ett ett inte alltför kontroversiellt ämne – i just detta sammanhang dock, med det samiska som prefix och omgärdande faktor, formar sig emellertid designtemat till en brännpunkt för både politiska, kulturella, juridiska och historiska konflikter.
I luften hovrar frågorna: Vem har rätt att utföra hantverket? I vilka syften? Vem äger ursprungsmönstret, om något sådant finns? Hur mycket av bearbetning tål det samiska innan kärnan i det går förlorad?
Och alldeles ovanför mig själv frågan; har jag rätt att ens sitta här och ha en åsikt om allt detta – var går tyckargränsen kring det samiska för mig, som utomstående betraktare?

En central frågeställning kring samisk slöjd och design är den om vem som har eller kan ta sig rätten att ta plats i en tradition – eftersom den samiska slöjdtraditionen är hårt kopplad till frågor om identitet och självbild blir varje enskildhet, varje mönster hämtat ur traditionerna oundvikligen del av något mycket större och mera komplicerat.
Stora krafter rör sig under ytan, något av detta kraftfulla lät anas i slöjdaren Sven-Åke Risfjells inledande anförande, när han kortfattat och lågmält – liksom själv famlande efter ord för att beskriva det oerhörda – redogjorde för en egen omvälvande upplevelse, då han för ett par år sedan återfann ett dittills oupptäckt mönster på en gammal nåjdväska. Mönstret visade sig, när Risfjell återuppväckte det och tog det i bruk, ha kraft att både till exempel fascinera hjärnforskare i storstan som röra till tårar hos en del han visade det för. I dag använder han det själv i sitt yrkesutövande och mönstret har också förekommit i så moderna sammanhang som i samiska ungdomars tatueringar, berättar Risfjell. Se där ett hyfsat odramatiskt exempel på traditionernas uttryck varsamt överfört till ett nutida sammanhang – kedjan obruten av obehöriga utomstående eller profitörer långt från det samiska.

I somras beskrev tidskriften Filter ett projekt med en något mer kontroversiell ansats, i ett reportage av PO Tidholm om klädföretaget Denim Demons vilka rönte stor uppmärksamhet i mode- och designvärlden när de lanserade plagg inspirerade av det samiska, bland annat jeans skapade med autentiskt slitning efter förlagor burna av ett antal renskötare. Designföretaget visste sig vara ute på farliga marker, men till deras förvåning togs tilltaget emot positivt från samiskt håll.
Sameslöjdsstiftelsen konstaterade att det modeföretaget gjorde aldrig kan räknas som samiskt då det saknade den hantverksmässiga förankringen, men var ändå välvilligt inställda till det hela.
Varje aktör på sin plats alltså, så behåller vi lugn och harmoni. Denim Demons utgav sig inte för att representera det traditionellt samiska och fick därför passera.

Stridigheter och konflikter kring rätten till det samiska hantverket och designen lär dock fortsätta, dels för att gränserna kring det samiska ständigt omförhandlas, dels för att traditioner i sig själva är instabila konstruktioner och beroende av att någon utför dem – i det ligger oundvikligen ett visst mått av tolkning och omprövande av former och gränser.
Om detta pratade Gunvor Guttorm, den första professorn någonsin i samisk slöjd, och ritade med imponerande finess upp en karta inte bara över tradition och förnyelse i sameslöjden – under hennes anförande växte också en slående tydlig bild fram av det svenska samhället av i dag. I ena hörnan tradition, kollektiv, det förflutna – i den andra modernitet, förnyelse, individ, innovation. Klamrande sig fast vid det sistnämnda finner vi nutidsmänniskan, längtansfullt blickande ned mot motsatt hörna, ned mot traditionernas hägn och kollektivets famn.

Gunvor Guttorm pratade inte om surdegar, tvångsmässighet kring ursprungsmärkning av livsmedel, eller om nygamla husmorstrender, men mellan raderna sammanfattade temat om tradition och förnyelse i det samiska hantverket svindlande väl situationen för den vilsna människan av i dag. Hon som gjort precis det som samhället lärt henne, sökt sitt eget uttryck och gjort sina egna fria val, men funnit sig själv så vilsen och rotlös att en fixering uppstått vid allt som tycks kunna skänka en känsla av historiskt sammanhang. 
Se där, en gemensam längtan efter förankring och tradition som trygghet och tröst, oavsett vi söker den i det ursprungsmärkta eller i den etnochica kopian.
 

Måste vi prata om detta jobbiga?

Av , , 3 kommentarer 12

Jag försöker förklara det här med kvinnodagen för en av döttrarna, inleder med brinnande tonläge men märker hur jag snabbt blir vag och svävande – ”Jo du förstår att vissa  förr i tiden  tyckte att kvinnor inte kunde lika mycket som män. Alltså, nu är det ju inte så längre, fast på kvinnodagen pratar man om och påminner om att tjejer också kan göra allt som killar kan …”
Och så tystnar man inför sitt eget handfallna svammel, för hur förklarar man egentligen för en åttaåring, sprängfull av självförtroende och livsiver, kvinnodagens betydelse när man inte till fullo lyckats förklara kvinnofrågan för sig själv. När man har fullt upp med att balansera bördor och gåvor från mor- och mormorsarv, fullt upp med att utifrån detta diffusa söka odla framtiden.
Är det ens vettigt att väcka småbjörnar som sover, fläcka rena flicksinnen med tal om kvinnors underordning? Måste vi prata om detta jobbiga, kan vi inte bara låta våra döttrar få flyga vidare som de kalvbenta segrare de är i just detta nu?

Så jag hummar mig ur situationen, försvarar min feghet med att den stolta kvinnodagen ändå blivit mer och mer av ett kvinnokampens Valentines day, jippoartat, lite för marknadsmässigt Lady Gaga-feministiskt. Starka kvinnor, tänker jag i tystnaden efter hummandet, kan vi väl prata om året runt.
Å andra sidan, tänker jag – i tystnaden efter hummandet – handlar kvinnodagen nu inte främst om att lyfta fram det goda exemplet. Snarare ger den tillfälle till en fast och årligt återkommande utvärdering av jämställdhetskampen och är som sådan en dag vi inte bör slösa bort. För trots fler och fler goda exempel på utjämnad balans mellan könen är läget 2011 fortfarande sådant att kvinnor i alldeles för många lager och läger av samhället hålls tillbaka till förmån för män.
Läget 2011 är fortfarande sådant att kvinnorna bär vardagen och männen gör hjälteinsatserna, vare sig det gäller i köket, i kulturlivet eller på arbetsplatser.
Läget 2011 är sådant att, trots att kvinnor i dag erövrar fler och fler tunga positioner i offentligheten, firandet av hundraårsjubilarer och historiens stora ständigt påminner oss om att det bara är någon generation sedan könsbalansen var betydligt mer haltande.
I de historiska marginalerna ständigt de barnafödande, uppbackande, korr-
läsande kvinnorna, dem vars döttrar genom att fylla hjärnorna med allt vardagen medför av mentala postitlappar, år 2011 fortsätter odla manliga genier på
bekostnad av sig själva.
Läget år 2011 är sådant att vi i Sverige kommit en bit, men långt ifrån hela vägen. Vi är duktiga på att prata om detta, om hur jämställda vi blivit, hur privilegierade vi är – men när det kommer till misslyckandena i kampen, då börjar vi humma.
Och är det något historien borde ha lärt oss, är det att vi bör vara väldigt vaksamma på tystnaden, hummandet. Vi måste prata om det: se till att orden finns till hands att hämta kraft ur när våra döttrar förr eller senare behöver formulera känslan av att bli förfördelad, tillbakahållen och omsprungen.