Kan människan bli sorgligare?

Av , , 3 kommentarer 3

Människans vägar till det gudomliga äro outgrundliga – aldrig ska vi tydligen få upphöra att förvånas över vilka kreativa grepp den sekulära samtidsmänniskan tar till i jakten på de religiösa upplevelserna: Lägger vi en vanlig dag i Sverige 2011 under lupp i syfte att söka förstå något om samtidens sökande efter mening kan vi ganska snabbt konstatera att det mest upphöjda av i dag rör sig kring det mest basala, odlandet av den egna täppan, eller för att tala klarspråk – mat och inredning.
Att dessa världsliga värden antagit så hejdlösa proportioner i svenskens liv är ett ämne som kulturkrönikörer älskar att avhandla och med sneda leenden raljera över på lagom intellektuell distans. På senare tid har en viss ödmjukhet dock inträtt inför hela hajpen. Från Nina Björks numera legendariska inlägg för några år sedan om svennarnas ”skitdrömmar” om nya kök, en ispärla i nyllet på medelklass­etablissemanget, har synen på de förment ytliga trenderna kommit att ändras. Sannolikt till stor del för att just medie-medelklassen själva funnit sig alltför insyltade i vurmen för surdegarna och designmöblerna för att kunna sabla ned fenomenen – numera heter det att det är Gud vi söker när vi pular på med korvstoppning och hemmapyntande. Häromveckan skrev till exempel Björn Wiman i DN om hur maten blivit vår tids viktigaste religiösa substitut. ”Maten är den nya kantaten”, deklarerade han.

Och har den intellektuella medelklassen sagt att inredning och matlagning är att betrakta som tillflyktsorter, religiösa bitar till livspusslet, ja då måste det väl vara så. En vacker tanke visserligen; om en Gud som finns i de små tingen, om en kroppsnära religiositet mitt i det vardagliga, men en tanke som dessvärre motbevisas av de försvinnande få vittnesmål om frälsning som når oss från dem som försökt finna den genom hemmafix. Nej – om Gud finns i livsstilsprojektet så är det en kall gud vi har att göra med.
Snarare är väl huslighetstrenden verkligen bara ännu ett sorgligt bevis för hur marknadstänkandet ätit sig in i vårt mest privata. För helt ärligt; renoveringsbloggande eller facebookande om komplicerade och ursprungsmärkta middagar säger inte ett dyft om existentiella frågor utan är bara delar i det pr-projekt vi till mans ägnar oss åt, under rubriken ”mitt lyckade jag”, delmoment i det numera ständigt pågående racet där allt handlar om att bygga våra varumärken, välja rätt, välja snabbt.

Att det individfixerade och uppkopplade samhället skulle snurra till det för nutidsmänniskan på detta sätt hade man ju kunnat räkna ut, allt är egentligen ganska logiskt. För varje val vi gjort; elbolag, skola, pensionsplan, har vi erövrat makt över vår tillvaro, befriat oss själva från påbud uppifrån – men samtidigt klippt bort oss själva från sammanhang och gemenskap. Vi har kort sagt valt oss ensamma och söker nu gemensamma ytor att dela med andra. Och vad, förutom Melodifestivalen, är stort nog att famna en hel befolkning utom maten och hemmet – kanske är de i själva verket de enda konstanter vi har kvar att förlita oss på i ett Sverige som byggt bort och renoverat om folkhemmet till oigenkännlighet. Kanske är mat- och inredningshysterin inget annat än tecken på de valhänta försök som pågår för att snickra ihop just detta nya folkhem.
Problemet är väl bara det att detta nya folkhem är en plats som formuleras av många, men som bebos av ett fåtal, få utöver den proppmätta intellektuella medelklassen har de ekonomiska muskler som krävs för att kunna leva de svartvitrutiga köksgolvens dröm på solsidan. Majoriteten på skuggsidan är hänvisade till att hemnet-knarka, suktande torrsurfa på inredningsbloggarna, suckande slänga ned något halvfabrikat i stekpannan i sitt standardkök från Ikea.

Kanske är vi dock ändå något på spåret här; kanske är den svenska befolkningens gemensamma nämnare inte alls sökandet efter materiell och intellektuell status. Kanske är den gemensamma nämnaren
i själva verket den djupt rotade känslan av att någon annan alltid ligger steget före. Ett nytt folkhem byggt på gemenskapen i känslan av att sträva efter det ouppnåeliga således.
Kan samtidsmänniskan egentligen bli sorgligare än så?

3 kommentarer

Nytt skärpedjup i biblioteksdebatten

Av , , 3 kommentarer 1

Ännu en bit föll i veckan på plats i biblioteksfrågan, när VK på nyhetsplats kunde berätta att Stadsbiblioteket definitivt stängs och att verksamheten flyttas till det nya kulturhuset mellan broarna. Eller – föll på plats kanske är mycket sagt – snarare tvingades väl biten på plats medelst uteslutningsmetoden: att det blir bibliotek i nya kulturhuset har varit känt sedan tidigare, men nu talades det också för första gången ur skägget om att inget annat än stängning av de nuvarande lokalerna är aktuellt.
Dramaturgin i artikeln, de snitslade banorna genom utsagorna och klarhet bringad genom pusslande snarare än via raka besked, är symtomatisk för hela biblioteksfrågan som sedan start präglats av en påtaglig brist på tydlighet utåt kring vad som skett i beslutsprocessen. Men nu, får vi veta, råder alltså tillräcklig enighet för att pusslet ska kunna läggas över bibliotekets öde (även om tonen i politikerkommentarerna i artikeln låter förstå att vi inte ska räkna med att det förekommer några gruppkramar precis i de politiska leden över den uppnådda samsynen).

Trots tillkännagivna beslut om flytt till nytt och stängning av det gamla lär dock debatten för eller emot flytt på sitt eget paradoxala och tjuriga sätt hänga kvar ett tag. Också det symtomatiskt för den säregna dramaturgi biblioteksdiskussionerna alltsedan begynnelsen följt, där bristen på tydlighet från politiskt håll om var i processen vi befunnit oss lett till en debatt som frikopplat sig själv från den verklighet om vilken besked saknats.
Fram tills i julas, när planen slutligen skissades upp för staden mellan broarna, kulturväven och det nya stadsbiblioteket, saknades nämligen tillräckliga underlag för att kunna ha några åsikter om det nya – debatten som fördes präglades därför naturligt nog mestadels av ideologiska fäktningar, låt vara förklädda till frågor av mera praktisk karaktär (om antal steg till fots mellan Vasaplan och älven, antal hyll- och kvadratmetrar i nybygget, antal bokhungriga barn och pensionärer med trötta fötter och krympande intellektuellt kapital).

Biblioteksdebatten är ett tungrott skepp, den vänder man inte på en femöring – ska så vara, bibliotekens roll i ett demokratiskt samhälle är inget man bör ta lätt på, särskilt inte med tanke på vilka dramatiska förändringar folkbiblioteken står inför. Kanske ska vi därför ha ett visst tålamod med hur debatten kring kulturhuset och stadsbiblioteket gärna hänger sig kvar i en verklighet där beslutet om placering ännu är öppet, att de större ideologiska frågorna kopplade till ett vidare resonemang om det nya folkbiblioteket ännu en tid överskuggar debatt kring de faktiska besluten.
Men ändå – från att ha impregnerats av konspirationsteorier, misstänksamhet, frustration, börjar nu biblioteksfrågan torka upp till en grund vi har att bygga vidare på. Och nu, när grunden är lagd för det nya är det viktigt att kunna ställa om skärpedjupet, fästa ideologi i verklighet och omsätta idédebatt i handling – och detta kan alla folkbibliotekskramare därute ta som en uppmaning: era ögon behöver nu mer än någonsin förr vara riktade framåt för att bevaka uppbyggnaden av det nya till något bra.

3 kommentarer

Käftsmällar på diktardagen

Av , , 1 kommentar 2

Med humor som täckmantel kan mycket bli uttalat som man annars mumlar om, det visade sig nyligt när ett par lokala kulturaktörer i skydd av första april passade på att utdela ett par rejäla käftsmällar. I en artikel på minabibliotek.se kunde vi läsa en uppdiktad intervju med en lokal högt uppsatt kulturpolitiker ”Spindelväven” som berättar om visionerna med det nya Stadsbiblioteket; mer av läsplattor, rutschbanor, mjukglass och kommers och mindre av förlegade ting som böcker och kulturella inslag. 
 

”Allmänheten har till skillnad från mig inte hela bilden klar för sig och då blir det per automatik galet. Det är förstås jobbigt att behöva låtsas respektera de här människorna, men det hör till jobbet”, säger ”Spindelväven” i intervjun på frågan om vad han anser om den pågående biblioteksdebatten.
På Västerbottens museum berättas om hur man med bidrag från kommunens så kallade sms-fond (Staden mellan stolarna) kunnat köpa in en bassäng för fotbad bland sugna firrar. Sms-fonden finansieras enligt museiskämtarna av det lokala tillväxtkonsortiet Bigupp Central, som citerar det fiktiva kommunalrådet Arnold M Thunnell medan han badar fötterna. ”Jo, jo här kan man verkligen säga att vi sitter i samma balja, vi i kommunen och Bigupp”.
 

Att så stora aktörer som minabibliotek.se, webbplatsen för Umeåregionens biblioteksverksamhet, och länsmuseet under anonymitetens skydd ger uttryck för så skarp kritik är anmärkningsvärt. I den bästa av världar kunde det allvarsamma aprilskämtandet tolkas som tecken på ett ovanligt högt tak och fri luft i stans kulturdebatt.
Synd bara att sådant som pågående sms-historier och ett kulturliv där fler och fler utövare säger sig känna sig akterseglade och utanför beslutsprocesserna i ett nafs eliminerar den förklaringsmodellen.

1 kommentar