Kommer ni ihåg köpstoppen? De var mäkta populära för ett par år sedan, framför allt hos den välmående men spänningssökande intellektuella medel-klassen, och gick i stort ut på att begränsa sin konsumtion av onödiga ting (å detta så töjbara begrepp) i syfte att skona miljön och plånboken. Ett viktigt moment i projektet för dem som hakade på var missionerandet (eller självförhärligandet beroende på hur man väljer att se det), att berätta för omgivningen om sitt experiment – det bloggades och facebookades under ett tag ganska friskt om köpabstinens, matlådor och drömmar om kapitalvaror att inhandla post-köpstopp.
Nu kommer uppföljaren för dem som väntat på nästa livsstilsexperiment: den digitala detoxen. I förra veckan besökte den inofficiella gurun i den gryende rörelsen, Susan Maushart, Sverige för att prata om sin nya bok Nedkopplad, en självbiografisk debattbok som beskriver hur Maushart under ett halvår tvingar sin familj att leva just nedkopplade. I intervjuerna kring besöket berättade hon om hur halvåret i avhållsamhet visade sig bli både berikande för familjerelationerna och oväntat kul. Plötsligt var tonårsungarna åter möjliga att se i ögonen, det spelades sällskapsspel och man PRATADE med varandra. När man sedan åter slog i gång sina datorer, smartphones och tv-spel fanns en större MEDVETENHET om vad den nya tekniken gör med oss. Att den uppkopplade tiden återgick till normala, höga kvantiteter när året var till ända ordades det mindre om …
Någon ur den forne köpstopps-rörelsen som känner sig manade att prova på detta nya familjeexperiment? Tänkte väl det – som intellektuell accessoar är idén om digital avhållsamhet till förmån för autenticitet och eftertanke precis lika lockande som köpstoppets knutna näve mot det förslavande konsumtionssamhället.

Nå – det vi bör ha i åtanke när den nya trenden sköljer in är detta: att den här typen av experiment är särdeles lömska. I förstone kan de som politiskt medvetna motståndsrörelser te sig supersympatiska, men börjar man nagelfara dem visar sig ofta projekten lätta att punktera, sprungna ur kategorin ”medveten medelklass analyserar sig själv” som de är. Utmärkande för denna sorts projekt är hur bakdörrar hålls öppna, hur intellektuell distans upprätthålls, hur händer trots allt ändå inte vill skitas ned.
Utmärkande för denna sorts projekt är också hur bedräglig den skendiskussion är, som skapas kring fenomenen. Den diskussion som ser ut att vilja undersöka större rörelser – i köpstoppens fall resursfördelning, produktionsförhållanden, konsumism och miljö, och i teknikstoppens fall vilka offer som skördas i informationsålderns tidevarv – men som slutligen och till sist bara finner sig kretsa kring den egna privilegierade naveln.
Något gott kan dock komma ur den här typen av livsstilsexperiment, nämligen det att de markant lyckas synliggöra de privilegierades särställning. Bara den som har tillgång till ny teknik och friheten att när som helst låta sitt digitala jag, efter en period av rening, återuppstå i sociala medier, kan kokett välja att avstå. Bara den som har pensionspengar intickande, buffert på banken och pengar i plånboken väljer att rubricera kronvändande som ”köpstopp” och blogga om det.
Och det finns trots allt en chans att vi slipper se den digitala detoxtrenden välla in med full styrka, nämligen det faktum att den till sin karaktär är självförstörande; för hur få tillbörlig beundran från omgivningen för sin avhållsamhet, hur berätta om alla fina analoga insikter när man inte har möjlighet att blogga, twittra, facebooka om det?
Förslag på alternativ, för den som ändå vill haka på: i stället för ett halvår, ta en dag utan uppkoppling. Ägna gärna under denna dag varje stund av tristess till att tänka på sådana saker som fallande diktaturer och den digitala revolutionens betydelse för demokrati, kunskap och jämlikhet.