Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

I andra änden av melodifestivalen

Av , , Bli först att kommentera 8

När melodifestivalen i morgon åter tänder sin eld flammar den upp som en unik företeelse i en värld av uppbrutna tablåer och splittrad mediepublik. Åtminstone är det så tävlingen hanteras brett i medierna – under några månader får vi uppleva ett kollektivt, krampaktigt försök att återskapa en tid då ett enskilt tv-program kunde famna en hel befolkning. 

Och tja, när melodifestivalen kavlas ut i varje hörna av offentligheten kan väl en viss sorts gemenskaphetskänsla anas. Familjen samlad för att via varsin platta/skärm/telefon, antingen heja/slötitta/hata/twittra ironiskt.
 
Skulle man ändå inte finna sig bekväm i denna lite artificiella gemenskap eller värmas nog vid schlagerns härd, kan man göra en 180-graders sväng och plocka upp den norrländska tidskriften Provins. 
Som kulturyttring placerar den sig på alla punkter så långt ifrån melodifestivalen det går att komma och bjuder tröst och motstånd för den som modstulet halkar runt i den mångfärgade konfettin. 
Folkligheten har tidskriften dock gemensamt med schlagern. Provins serverar den bara lite annorlunda, med en intelligent underskruv som gör den tuggig och oemotståndlig. Som i senaste numret, där skribenterna utför osande, skarpt politiska, brutalt humoristiska och klingande poetiska tolkningar av temat plats, bara ett av många exempel på hur även breda teman får djup när rätt ansats anläggs.
Där schlagern har sitt maraton under vårvintern utkommer Provins med fyra både livsbejakande och truligt skorrande trumpetstötar till nummer, jämt fördelade över året och har under de senaste åren under Erik Jonssons redaktörskap varit alltmer fröjdefulla att läsa. Roligt har det varit att följa tidskriftens kurva uppåt, inte minst för att Provins just nu framstår som ett så aktuellt mätredskap för den norrländska litteraturens riktning framåt och därmed lovar gott för ett framtida frodigt norrländskt litteraturliv.
Så varför är det då med så dubbla känslor jag läser hur en av mediesveriges tunga litterära röster, Annina Rabe, skriver upp Provins och Umeås litterära scen i en hyllande krönika i Svenska Dagbladet (22/1)? Det är i Umeå det händer, skriver Rabe här, efter att ha läst Provins och konstaterat att Norrland just nu spöar 08-orna när det kommer till litteratur. 
 
Varför lägger sig en odefinierad oro i vägen för jublet över det alltid efterlängtade synliggörandet och erkännandet av Norrlands kulturliv? 
Jag är inte helt klar med analysen, men jag tror att den delvis har att göra med krigsretoriken – den skapade konflikt som alltid anläggs i frågan. Att Norrlands kvaliteter inte kan nämnas i egen rätt utan behöver utgå från och vägas mot storstadens – och konsekvensen av detta, att den som kan utropas till segrare också pekas ut som potentiell förlorare.
Jag tror också att skuggan i hyllningen kastas av den ovisshet om vartåt den nya norrlandsdebatten ska ta vägen – den som under hösten och vintern tagit form utifrån PO Tidholms bok Norrland och som startat ett uppenbart efterlängtat samtal om – ja, vad är det som egentligen plockas upp? Är det norrlandsfrågan? Eller är det en mycket mera generell glesbygdsdebatt? 
Är det rädslan för att bli detta ”generella” som smyger in en liten skepsis hos mig när stockholmsmedierna riktar ljuset norrut – medvetenheten om hur risken alltid finns att Norrland i ett nationellt perspektiv blir en periferi vilken som helst när Stockholm blickar ut för kraftmätning bortom knuten eller vill prata landsbygdsfrågor?
 
Kanske är jag paranoid, kanske borde jag vara mer – ja, sydsvenskt kaxig. Men hållningen är svårfångad. Kanske kan det härledas till en norrländsk erfarenhetsgrund, ett ryggmärgsbetingat motstånd som påbjuder misstänksamhet mot allt som liknar rörelser i riktning mot att exploateras, stereotypiseras – spädas ut. Bli en medioker schlager som visst var ganska bra, men som ingen längre kan komma ihåg melodin på.

Persikohy och januarisnö

Av , , 1 kommentar 9

En underklädesklädd kvinna på en reklamplansch i skimrande persikotoner tornar upp sig framför min last av småkillar, när de väller ut ur bilen i januarimörk eftermiddag.
”Kolla där är puss och kram-tjejen”, tjoar någon och de andra ler instämmande, jojomensan.

Mitt unga sällskap av grabbar är alla i fem-, sexårsåldern, men de har saken fullständigt klar för sig; den nästan nakna och bländvitt leende kvinnan vill pussa och krama alla!

Fortfarande skakad efter P1-dokumentären om Nora, där jag nyss hört psykiater Ola Gefvert håna och förnedra sin klient, i praktiken mena att 17-åriga Nora haft sig själv att skylla för den grova våldtäkt hon utsatts för, har jag mer skärpa i rösten än situationen kanske påkallar när jag konfronterar ungarna ”Vad menar ni? HUR kan ni se att hon vill pussa alla?”
”Det ser man! Hon vill pussa ALLA!” förklarar småpojkarna med självklara stämmor och rushar iväg, som småpojkar gör.

I fartvinden hängde en skugga kvar, besvärande tecknade den upp en Gefvertsk världsordning där en kvinna alltid i första hand är kropp och behöver inordna sig i ett obönhörligt sexistiskt system för att förtjäna sådana saker som rätten att vara ett subjekt eller ens ett våldsoffer. Och jag tänkte mörka förtvivlade tankar om alla de Nora-flickor som döljer sig bakom den fasansfulla och viktiga som dragits fram i ljuset.

Nora-fallet är en berättelse om isande samhällelig fattigdom, samtidigt spränger den sönder alla de famlande försök vi följt i dagarna till att konkretisera begreppet barnfattigdom. Nora växte upp i en materiellt privilegierad miljö, det framgår också under programmen att hon dessutom utrustats med förmågan att uttrycka sig rikt och väl – äger det språk som vi lärt oss ska betyda makt. 

Men för Nora räckte inte materiell trygghet, inte heller att äga ett språk. Inte ens en millimeter. Det är plågsamt att höra det inspelade samtalet av det möte med Gefvert där Nora desperat vädjar om att få hjälp av en kvinnlig behandlare. Hur hon pressar Gefvert med Janne Josefsson-skarpa frågor, på ett så intelligent, välformulerat och metodiskt sätt att tekniken kunde användas som utbildningsmaterial på journalistutbildningar. Men utan att höras. 

För förstås beror ordets valör helt på situationen: träffar du på fel person i den vårdapparat som ska skydda, är du kvinna, har du horat, då är inte bara din kropp utan också dina ord luft. 

Man drabbas av vanmakt och förtvivlan av att inse precis hur maktlös den människa kan vara som har fel kön på fel plats. Men konsten är i dessa lägen att inte förtvivla, då blir vi handlingsförlamade – när tron på ordet sviker är det fortsätta prata vi måste göra. Det är med ord vi kan förstå och beskriva ett förtryck och med orden därmed bygga en språklig struktur som kan härbärgera verklighetens elände och göra det synligt. 

Orden bygger upp, hjälper oss också att se nyanser, gråzonerna – som i föreställningen Fortsätt #prataomdet, som på Umeåbesök i veckan gav en stark iscensatt version av samtalsrörelsen som startade 2010 i sociala medier av Johanna Koljonen, om oklara sexuella gränsdragningar. 

"Kanske borde jag polisanmälas för sexuella övergrepp på mig själv – för att ha gått med på sådant som inte känts bra", funderade en av rösterna på scenen i föreställningen där exemplen radades upp på situationer av smärtsamma sexuella upplevelser, otydliga maktutövanden, otydlig lust – händelser utplacerade på den grå skala som kan vara så livsfarlig. I gråzonen blev Nora nästan förintad; var hon våldsoffer eller våldsverkare, vem skadade värst – hon själv? 

Vi talar mycket om vikten av att se bortom det svart-vita, men vi behöver komma ihåg att livets nödvändiga gråskalor också kan tas i bruk av den som inte vill väl. Därför behöver vi fortsätta beskriva dem, konkretisera – med gråzonerna bättre beskrivna kan vi pricka in de exakta nyanserna, ta klivet bortom det kategoriska. Förmå se människan bortom maktsystem och strukturer, bortom sitt kön.

Småkillar bär inte ett manligt förtryck i generna. Genom vår blick på andra skapar vi varandra och det gäller både i destruktiv och uppbygglig riktning. 
Så jag lånar mina små manliga vänners blick på affischkvinnan och ser vad de ser; en snäll mammaperson som ser glad och lycklig ut – kanske vill hon ge någon en kram, eller en puss.
Jag låter den bilden smyga sig in intill det mitt sorgsna jag noterar; hur puss- och kram-tjejens persikohy skär sig brutalt mot den blåvita januarisnön.

Vi journalister har skapat oss ett monster

Av , , 5 kommentarer 12

Att förlägga en koncentrerad kraftsamling på annan plats än de uppenbara är en metod som kan vara effektfull, åtminstone mediedramaturgiskt – ta bara den nyligen genomförda Folk och försvar i Sälen, en konferens som alltid skapar ett visst förhöjt norrskensskimmer runt sig (tillräckligt för att utgöra deckarstoff till och med, i Aino Trosells Se dem inte i ögonen) – de skarpaste försvarshjärnorna under samma hotelltak i vidsträckt islandskap … 

Eller som när Region Västerbotten just nu varvar motorn för framtidsoptimism i, nej inte en isig nord, utan på Grand Hôtel i huvudstaden under Västerbottensdagarna: energin härifrån överväldigande, även från håll betraktad. Från invigningen power-twittrade regionen med citat från talare som teaterchef Med Reventberg, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, designhögskolans Anna Valtonen – ett stjärnfall utrop om vunna och kommande framgångar, om talang, kreativitet och förstås om Kulturen, den som flätas in i hela Västerbottens nya utvecklingsberättelse.
Allt lät bra från Stockholmshorisonten och ljuset speglade sig i goda Umeåbesked om pengar till ett flertal lovande 2014-projekt med både höjd, bredd och spänst, och med flera exempel på tät lokal och regional förankring. Allt enligt framgångsformeln för kulturhuvudstadsprojektet således, goda nyheter för många, kunde man tycka.
 
Men i skuggan av det flödande ljuset uppenbarade sig snart det köldhål som vi alltid blir varse så snart prislappar på kultur och konst dras ut i offentligheten, kommentarsfältens blodtörstighet och instinktiva förakt. På nätet flödade snart spydigheterna, kritiken särskilt riktad mot det konstprojekt som faktiskt fick den lägsta summan denna beslutsomgång, konstnären Gunilla Sambergs Convoy-projekt.
Vanligtvis brukar jag inte låta mig uppröras alltför mycket av nätilska kring konst och kultur, men just när det gäller det hätska raljerandet kring havre och barnvagnar i projektet, har jag berörts mer än vanligt. Kanske för att Samberg i sitt Umeåbaserade konstnärskap inte bara berört stora allmängiltiga frågor om liv, kvinnlighet och existensens utan också förmått gestalta dem på ett poetiskt och lättillgängligt sätt, kanske för att hon också genom åren arbetat brett för att föra ut konst och kultur till Umeåborna via olika projekt och kulturverksamheter och därmed sticker ut som en synnerligen god representant för Umeås kultur under 2014. 
Om detta; ingenting i nätsvallets agg – deprimerande men inte förvånande, för näthatet går arm i arm med konsthatet. Mekaniken bakom sammanfaller, hur fördomar och underdogposition bygger upp snabbt stegrande aggressioner.
 
Hatet på nätet diskuteras just nu i både samhällsdebatten och i litteraturen och strategier värks långsamt fram för hur vi tacklar det – men en fråga vi inte får tappa bort i denna diskussion är den om hur etablerade medier behöver förhålla sig till kommentarsdreven. För det är delvis vi journalister som har skapat monstret, ständigt redo att polarisera som vi är, alltid snabba att lyfta det rubrikvänliga (havre! barnvagnar!), alltid noga med att nämna pengasummor utan att sätta in dem i sammanhang och i alla lägen där det är möjligt ställa kulturen i skrattspeglar.
Utgångsfrågan i retoriken kring inköp av ”kontroversiell” konst, ”Hur mycket får kulturen kosta” – har en obehaglig tvilling i den omdebatterade frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige” – någonstans har en underförstådd bild av den vanlige svensken tagit form i journalisters fantasi, kanske färgad av alltför mycket sneglande i kommentarsfält. Den vanlige svensken som enligt skapad konsensus inte gillar fisig finkultur, ställer sig tveksam till för mycket invandring, gillar fredagsmys och lättsamma lekprogram i tv. Och ur en önskan om att ställa sig på denne vanlige svenskens sida, blir medierna del i hatet och därmed utövare av ett dubbelt förakt, både gentemot den föreställda Svensson och ”finkulturen”.
 
Näthatet går arm i arm med kulturhatet, men det färdas också en trösteramsa mellan dem som drabbas mer direkt av det: Hatarna inte är representativa – för varje person som hatar finns tio som tiger still i tyst stöd. Jag önskar att modellen kunde gälla också i skarpt läge: det får betraktas som ett fint resultat om det på varje person som vänder bort blicken inför en procession av vagnar med vajande havrevippor genom Umeå, går tio personer som får en större tanke att börja gro under upplevelsen.

Skrattanfall och konstkupper

Av , , 1 kommentar 5

Att följa artisten Lena Philipsson på jakt efter nakenmodeller längs kullerstensgator i Skara har ganska lite med konst att göra – förstås. Men så har också SVT:s nya programserie Konstkuppen, där det nyss nämnda utspelade sig, rätt glesa fästpunkter till både den seriösa konsten som den seriösa konstbevakningen. Upplägget – kloner till småstadsidyller möter rubrikvänlig offentlig konst – gör serien till en sitting duck för finkulturens kritik och invändningarna man kan ha blir således lika förutsägbara som konceptet i sig. 

Enklast är väl att konstatera att serien har mer att göra med en medialiserad värld än med konsten. Ska vi söka poänger kopplade till en fördjupad konstsyn kan vi till Konstkuppens få förtjänster räkna hur den i sig själv synliggör den skärva av konsten som får mycket utrymme i offentligheten just nu – konsten som agitator, plakatbärare, politiskt slagord.
Påtagligt blev detta i premiärprogrammet i onsdags genom den upprördhet som den första konstnären ut på banan, fotografen Elisabeth Ohlson Wallin gav uttryck för när domkyrkan i Skara tackade nej till den altartavla med hbtq-motiv hon skapade under programmet. Resonemanget blev märkligt och bakvänt, när biskop Åke Bonnier som tackade nej, blev den som gick ut till försvar för den fria konsten. Den som inrättas utan de krav Ohlsson Wallin bifogade gåvan, kring dess användande. Guds kärlek omfattar alla och kräver inga särskilda altartavlor, menade Bonnier, som ur den konstnärliga frihetens vinkel blev den som plockade hem poängen.
 
Ohlson Wallins hållning visar prov på hur en allt mer utbredd konstsyn ser ut 2013, där konsten används och bedöms som debattinlägg. Och i skenet av det är det förstås lätt att förstå den kränkthet konstnären känner som får sitt verk med budskapet om hbtq-personers rättigheter avvisade. Att säga nej till verket blir enligt denna utgångspunkt att säga nej till dess politiska avsikt.
Förskjutningen av synen på konstens roll och metod för politisk förändring är dock fullt förklarlig och förståelig, rubrikernas konst har under de senaste åren burit viktiga debatter, inte minst under 2012, då konsten var en oöverträffad projektionsyta för stora diskussioner om rasism, makt och representation. Som offentlig arena och gemensam samlingspunkt har konsten därmed trätt fram som en allt tydligare och viktigare plats för samhällssamtal, vilket i grunden måste betraktas som bra. Men det innebär att det också blir allt mer angeläget att slå vakt om värdet av de andra dimensionerna av konsten; den konst som inte skapas för att bära ett uttalat politiskt budskap samt, viktigast av allt; det intima och personliga mötet med konsten, de konstupplevelser som sker utan rubriker eller manualer. 
 
I ett panelsamtal jag deltog i före jul inför en blandad publik av konstnärer och kulturarbetare om konstkritikens ställning och uppdrag kom standardfrågan upp om huruvida kritikern bör förhålla sig till konstnärens uppsåt med sitt verk vid bedömningen av det. Jag försvarade då ståndpunkten att det i kritikerns uppdrag måste vara bärande att låta konsten förbli sin egen företrädare: om förtydliganden och tillägg är nödvändiga för att ge ett verk idémässig stadga, ja då är kanske verket helt enkelt inte starkt nog – då kanske konstnären måste välja ett annat medium, kanske en annan uttrycksform, skriva böcker, blogga? 
En annan av paneldeltagarna argumenterade å sin sida för att det alltid kan vara bra att prata med konstnären vars verk man ska recensera, så man inte missar några nyanser. 
Jag kan inte bedöma vem av oss som hade störst stöd av konstnärerna i publiken, men omgiven av en alltmer polariserad och medieanpassad konstdebatt känner jag ett stort behov av att påkalla uppmärksamhet till stöd för värn av den privata sfären mellan människa och verk, uttrycka en lite flummig och högtravande önskan om det oartikulerade känslomässiga och intuitiva mötet med konsten. 
Det kan nog i någon mån ses som respektfullt att låna konstnärens manual till verket, men sådant inordnar sig tyvärr under samma förenklade konstsyn som resulterar i produktioner som Konstkuppen.
 
När konstbråkens rubriker blir för grovhuggna och twitterinläggen för pajiga tänker jag ibland på min kompis E, som en gång gick på museum i Paris och inför en Jackson Pollock drabbades av något slags milt vansinne och började skratta hysteriskt. Jag tror att det är denna typ av reaktioner som konst behöver få ge om vi ska kunna tala om konsten som redskap för politisk förändring. Den behöver inte nödvändigtvis orsaka skrattanfall, men skänka en känsla av luft, medge ett språng in i sig själv, trigga den egna tanken.
—- Därför: låt för all del de mediala konstbråken fortsätta härja under 2013, men låt oss också återerövra den privata sfären i mötet med konsten. Där konsten får trigga den egna tanken och vara politisk på ett sätt som inte nödvändigtvis kan uttryckas rappt och rubrikvänligt på twitter.