Mångalen

Pratade i telefon med dottern. I bakgrunden hördes lilla K ivrigt pladdrande; mne, mne, mne. Dottern berättade att den lille är väldigt fascinerad av månen. Hans favoritbild på datorn är en sida där det finns fullt av månar; fotografier och tecknade sådana. Då är han nöjd och lycklig. Häromkvällen lyste ju fullmånen klart och vackert så det var ju också väldigt intressant.

Jag bad förstås om att få prata med honom och konversationen löd ungefär så  här:
– hej K, det är mormor
– tystnad
– har du varit ute och lekt i snön i dag
– häftig inandning
– leker du med mamma och pappa
– tystnad
– tittar du på månen
– häftig inandning, sedan; mne, mne, mne

Jag hörde hur han avlägsnade sig, hela tiden lyckligt månande. Dottern berättade om hans chockade, och förtjusta, min när jag nämnde månen och hur han pekade ut genom fönstret och visade den fantastiska månen.

Själv är jag lite kluven när det gäller månen, visst kan den vara underbart vacker och romantisk, men jag kan inte sitta så att månen lyser in på mig när jag sitter i soffan eller ändå värre, ligger i sängen. Än har aldrig vare sig naglarna, tänderna eller håret börjat växa i månens sken, men varför utmana ödet?!

Nej men skämt åsido, visst är det så att månen har en påverkan på oss människor och naturen för övrigt.