Ett litet pekfinger

Ja, rubriken kanske verkar som att jag tänker komma med några moraliska pekfingrar denna gång, men icke. Nej, jag tänker skriva lite om våra alldeles vanliga små, eller stora, pekfingrar som sitter så behändigt placerade mellan tummen och långfingret.

Hur ofta tänker vi på våra pekfingrar egentligen? Inte ofta skulle jag tro. Hur ofta ägnar vi dem någon särskild omsorg; pysslar om, smörjer in lite extra noggrant? Inte ofta det heller kan jag tänka mig. En liten rutininsmörjning då och då när alla andra fingrar får sin dos av handkrämen.

Men, nu vet jag hur viktig funktion ett pekfinger har! Hur det finns med i nästan allt man gör, från grovgörat till några av de mer intima detaljerna i ens liv!

Första semesterveckan så satt jag bakom vedklyven under en hel dag. Dessa fantastiska apparater där man klyver med hjälp av hydrauliken och där säkerhetstänkandet är väl utformat (det är väl EU som "ställer till det"). Man ska alltså trycka in startknappen med ett finger på ena handen och trycka ner spaken som sätter igång själva den hydrauliska driften med andra handen. Sagt och gjort, det gjorde jag alltså, jag tyckte att själva startknappen inte fungerade riktigt bra, men kämpade bara på, som den kämpe jag är.    🙂

Dagen efter vaknade jag och mitt pekfinger hade ersatts av en prinskorvliknande tingest som inte gick att böja! Smärta, smärta, smärta! Då fick jag minsann lära mig alla de saker där pekfingret i normala fall är med på ett hörn, mera smärta! Det tog nästan 1½ veckan innan prinskorven försvann och mitt eget, nätta finger kom tillbaka. Smärtan tog dock längre tid att få bort för det var nästan omöjligt att inte stöta emot överallt med denna svullna tingest som stod rakt ut. (Oj, men det är faktiskt mitt finger jag skriver om!).

Livskamraten tittade förstås på startknappen på klyven och kunde konstatera att det lilla plastskyddet?! som satt på startknappen hade halkat lite ur läge och alltså orsakat att jag fick trycka på lite extra.

Ni ska inte tro att jag blev befriad från klyvningen för det, "du har ju ett långfinger, använd det", sade Livskamraten glatt när jag klagade.

Ett litet tips till tillverkarna av klyvarna; jag skulle verkligen vilja ha en startknapp som startar klyven så att den går ända till dess att jag stänger av maskinen. Jag vet att det är säkerhetstänkandet som ligger bakom denna funktion att man måste hålla knappen intryckt. Men nu när jag klyvt dessa ca 100-åriga tallar, stora tjocka kubbar minsann, så behöver man ibland rikta in dem för att hitta bästa "´klyvstället" på. Vad använder man då när båda händerna är upptagna? Ja, gissa det ni, det är i alla fall inte huvudet kan jag säga, mer säger jag inte!