Blixt och dunder

Vaknade mitt i natten av att rummet lystes upp samtidigt som det dånade ordentligt. Åskan måste ha varit alldeles ovanför oss, regnet vräkte ned, vinden tjöt och vågorna dundrade mot land. Vilket oväder! Så skönt att få vara inne, varm och belåten under täcket.

Blåsten har fortsatt idag och jag har tagit på mig jeansen. Detta är första dagen sedan mitten av juni som jag haft långbyxor. Är det kanske dags att säga farväl till shorts och capribyxor? Det känns sorgligt men så är det nog.

Vi for på loppis idag och jag är full av förundran. Sådana mängder av skräp som måste finnas hemma hos oss alla! Tänk att man orkar ta med sig sådana små struntsaker och försöka sälja dem……. men många gick runt med påsar fulla med saker så…… den enes skräp, den andres prydnad. Så är det. Själv såg jag fyra saker som jag hade velat köpa; en kommod med marmorskiva – den skulle passa perfekt i vårt nya badrum på över-våningen. Det vill säga om vi hade haft något annat än en spiraltrappa dit upp. Jag tror inte att vi skulle orka hissa upp kommoden fönstervägen som annars är det enda sättet att frakta saker.

Det andra var ett gulligt två-våningars kakfat, bara 40:- och med sött blommönster. Hade jag bara haft utrymme i mina skåp så skulle jag köpt det.

Det tredje var en lampa, en lampa som skulle passat perfekt mitt i vårt nyrenoverade tak! Så snygg, jag tog ingen bild men en sådan vill jag ha! Just det här exemplaret var trasigt, annars skulle jag köpt den.

Jag håller på och fräschar upp fönstermålningen i ett fönster. Hade det varit ett bildmotiv så hade det kanske varit ett helgerån att måla det, men nu är det bara geometriska figurer, så de tycker jag att det är OK att bättra på. Färgerna har börjat se blaskiga ut När jag satt där i fönstersmygen och målade så började Jocke knäppa med näbben. Ett ljud som jag aldrig hört honom ge ifrån sig tidigare, men som jag känner igen från sonens papegoja. Lilla Jocke satt och halvblundade och knäppte. Jag ringde sonen och kollade om det verkligen är så att fåglar ger det ljudet från sig när de mår bra, ungefär som en katt som spinner. Ja, så är det. Antagligen tyckte Jocke att det var mysigt att jag satt där bredvid honom.
Med det ljudet tog han sig in i mitt hjärta på riktigt. För den oinvigde kan jag berätta att Jocke är en stilig nymfparakit, kring 30 år, som ägdes av min mamma och pappa och var deras ögonsten (speciellt pappas). Efter deras bortgång hade syrran och jag delad vårdnad av Jocke ett tag innan syrran tog över vårdnaden helt. Efter min systers bortgång, det värker i hjärtat att skriva det, för snart ett år sedan, har Jocke bott hos oss och det är först denna sommar som han börjat ta sig in i mitt hjärta. Nu kan jag bara konstatera; jag tycker om honom, han är en egen liten personlighet, ganska dominant faktiskt, men vi är hans flock och vi betyder något för varandra.