Funderingar – minnen

Något som slog mig när jag var på  loppisen igår var det starka igenkännandet som visst porslin bland annat kan väcka. ”Det hade farmor”,”sådana koppar hade xxxxxx” etcetera. Dessa tankar fanns kvar i mitt huvud när jag kom hem, och när jag torkade av köksbordet och lade tillbaka duken och blomman, så kom jag på mig att tänka ”jag undrar vem som fick kopparbunken när syrran gick bort”.

Kopparbunken var en liten bunke med lock som alltid, så långt jag kan minnas, stod mitt på köksbordet hos mamma och pappa och som innehöll allt mellan himmel och jord. Om det var något som man inte visste var man skulle lägga det, lägg det i kopparbunken. Minnet är väldigt starkt förknippat med mamma och pappa. Det var kanske så att man inte bytte ut saker och ting lika ofta som vi gör idag.

Inte kommer mina barn att minnas vad jag hade på köksbordet, det har ju varierat genom åren. Liksom porslinet, det har också bytts ett par gånger. De kommer nog inte att ha några ”mammas xxx” eller pappas ”yyy” att minnas. Lite sorgligt känns det när jag tänker på det.

De kommer inte att få den nostalgiska känslan när de ser mammas porslin, minns blomrankorna på tallriken, återupplever doften av nybakta kanelbullar som serverades med mjölk i just precis ett sådant glas. Snyft…..

Men de har kanske andra minnen som kan plockas fram ibland. Konstigt vore det väl annars…