Specialagent

Häromdagen när vi var ute på äventyr fick vi uppsöka en offentlig toalett. Före oss gick ett prydligt välklätt äldre par och kvinnan visade mannen in på herrarnas innan hon själv gick in på damernas. När jag kom ut från damernas stod den äldre gentlemannen där och jag kunde se att han inte var helt OK. Medan vi stod och väntade på våra respektive började han ta några steg mot strandpromenaden. Jag höll ögonen på honom för att kunna visa hans partner åt vilket håll han gått. Hon dök upp och började ropa inåt herrarnas så jag visade henne var han gått. Hon tackade och vi gick båda ut på strandpromenaden, hon för att ta reda på sin partner och jag för att fortsätta promenaden. Då kommer hennes partner och börjar följa med mig. Det var bara att vända om och börja gå mot henne så hon kunde ta över honom.

Jag hörde hennes röst när hon sade; John, här är jag, och tog honom under armen. En sådan ömhet och kärlek i rösten, jag ville bara gråta…. Han var så fin och prydlig, ute på semester och han kände inte ens igen henne. Då krävs det kärlek för att orka.

Sedan mötte vi dem en gång till faktiskt. Vi satt vid poolen på ett hotell och tog en svalkande öl i värmen. Då kom de promenerande över poolområdet. Återigen lika välklädda och prydliga, även denna gång på väg mot toaletterna. Han gick för nära ett solparasoll och stötte pannan i. Han tog sig för pannan och såg lite fundersam ut. När de kom ut från toaletten gick han rakt in i samma parasoll och denna gång blev han arg. Med vilken värme och kärlek hon lyckades avleda hans ilska och istället få honom att se glad ut igen.

Varför skrev jag Specialagent som rubrik? Anledningen är helt enkelt att när jag var på var middag på Serviceboendet så berättades en historia. Historien löd: en man beväpnad med ett avsågat hagelgevär gick in på en bank och skrek: allihop, lägg er ned på golvet. Alla lade sig ned utom en man som bröstade upp sig lite och sade, jag är specialagent.

Rånaren skrek åt honom att lägga sig ned, men mannen bara upprepade, jag är specialagent.

Nu blev rånaren lite fundersam och beslöt sig för att avbryta rånet. När han försvunnit ut ur banken steg kvinnan som legat på golvet bredvid mannen upp och sade: men Åke du är inte specialagent, du är senildement.

Är inte det en härlig historia?

Vad vill jag ha fram? Jo, att det finns många människor som gör ett fantastiskt arbete och tar hand om sina nära och kära och att kärlek är underbart.