Saknar snacket kring fikabordet

Igår kväll fortsatte jag med släktforskningen, hur kul som helst. Samtidigt satt Livskamraten i rummet intill och tittade på  TV. Det var jämställdhetsdebatt. Ni vet den där med namnet efter en tidigare publicerad bok, ett namn som jag inte kan skriva ut, så gammaldags är jag tydligen. Så märkligt, jag kan höra och läsa vissa ord, men jag kan inte skriva, eller säga, dem själv. Det sitter i ryggmärgen att ”sådant säger man inte högt”.

Faktum är väl att jag önskar att dagens moderna språkbruk inte skulle vara så inriktade på att använda ”fula” ord i alla möjliga sammanhang.

Nåja, tillbaka till programmet. Jag kunde ju höra den livliga debatten. Ett tag var det väldigt mycket pratande i munnen på varandra, enbart kvinnor. En diskussion som var omöjlig att styra, alla pratade samtidigt.

MEN så bröt en MAN in i diskussionen och vad händer?

Kvinnorna tystnar och lyssnar på honom!!!!!!!

Haha, säger jag bara. Så har vi kvinnor alltid gjort, tystnat och låtit mannen prata. Ett riktigt skolboksexempel på hur vi lite långt vi kommit i vår jämställdhet.

Nu känner jag sådan längtan efter att få gå och fika med arbetskompisarna. Klockan 09.30 är det fika, idag är det fredag, då brukar det vara hög (låg?) nivå på samtalsämnen och många härliga skratt. Gårdagens diskussion skulle vara klockren att ta upp och skulle säkert locka fram många kommentarer.