Middag utan jämställdhet

Efter att jag skrev igår om hur vi kvinnor alltför ofta tystnar och låter Mannen/Männen ta över ordet så kom jag ihåg en händelse från 70-talet. Jag arbetade som mentalskötare och avdelningen hade åkt iväg på en utbildningskonferens.

Efter genomförd utbildning samlades vi för en gemensam middag. Där satt vi, ett femtontal kvinnor i olika åldrar, och pratade och skrattade. Då kom Mannen, dvs. avdelningsläkaren in, stannar till framför bordet och säger: ”och här sitter ni alldeles ensamma”.

Ja, ensamma var vi ju, i den bemärkelsen att vi var bara damer. Man kan ju tänka sig att han var ironisk, försökte skoja, men när jag tänker på hur resten av kvällen blev så inser jag att han skojade inte.

Det blev nämligen fortsättningsvis en ganska tyst middag. Mannen förde ordet och vi koncentrerade oss på att äta.

Efter middagen fortsatte vi till ett samlingsrum och, lycka över alla lycka, mannen plockade fram en gitarr och sjöng för oss. Inte så att han ville ha oss att sjunga med, nej han underhöll oss. Ack, vilken tur vi hade (ironi).

Vi som aldrig träffades samtidigt; natt- och dagpersonal, som sett fram emot att få lära känna varandra, prata med varandra, vi satt där snällt och lyssnade till hans sånger.

Men inget ont som inte för något gott med sig, det blev en tidig kväll så vi var pigga morgonen därpå!