En morgon i Hildurs liv

Hildur vaknade av sin skrällhosta. Huttrande klättrade hon ur fållbänken, rev sig på benet där ilsket röda prickar visade att hon legat mot ett halmstrå som letat sig fram från underlaget. Hon gick fram till eldstaden och lade på små tunna vedstickor för att få riktig fyr i elden. I förbifarten konstaterade hon att hon måste spänta mer tändved.

Gubben Johan var redan ute och plöjde, han hade gått upp så fort den första solstrimman visat sig på himlen. Hon brukade gå upp samtidigt men han hade viskat ”rakas”, ligg en stund till”. Tänk så snäll han kunde vara. Han hade blivit rädd när hennes hemska hosta inte ville ge med sig och detta var hans sätt att visa att han brydde sig om henne.

Deras stora bråk om att lämna den stora byn i söder för att ge sig hit upp i ödemarken hade nog också spelat in. ”Satana” vilka bråk och vilket stryk hon fått, rejäla kindpustar ett par gånger. Hon strök sig över kinden. Det var ovanligt att han slog men han hade inte kunnat förstå att hon protesterat mot flytten. Hon skulle bara lyda och följa med, så var det bara. Men hon  hade trivts så bra i det stora samhället, 6000 hade någon sagt att det bodde där. Uselt kunde det se ut med det öde landskapet runt den stora gruvan och all den hemska röken som vällde upp mot himlen, som helvetet hade hon tyckt när hon först kom dit. Men de bodde så till att hon slapp se gruvan, slapp tänka på de stackare som jobbade där, som svarta i ansiktet, hostande av röken kom hem till sina hus efter avslutat arbete. Det var där hennes hosta hade börjat, den hosta som aldrig slutat och som fick hennes kropp att rista till i konvulsioner. Men där fanns också snälla grannkärringar som hon kunde prata med, di hade hjälpt varandra att tvätta när våren lossat isen från vattnet i sjön, di hade kommit med halm till att ligga på. Snälla var di och det saknade hon. Häruppe var det ensamt, kallt och ensamt.

Kallt, hon lade på mer ved på brasan. Gubben skulle väl snart komma in för att få sig något i magen. Fort tog hon kruset hon kissat i och sprang ut och tömde det runt husknuten. Hon knöt hucklet över håret och så var hon färdig för dagen. Fram med den brödkant som fanns och kåsan för brännvinet. Hon kände sig tacksam över att ha fått sova en liten stund längre och därför tog hon fram en liten sillastjärt som gubben skulle få att lägga på det torra brödet. Månne han skulle skälla på henne för det, men det var han värd så hårt som  han slet för att bygga upp deras nya hem.

Nu hörde hon honom stampa utanför huset. Dörren small upp och han kom in omvärvd av den kalla luften. –  Voi  jumala,kuinka kylmä, utbrast han och skyndade fram till eldstaden. Hon hjälpte honom av med de tovade filtstövlarna, hängde dem över spispinnen och bredde ut stövelhalmen för att torka. Han satte sig på fållbänken och svepte träkåsan med brännvinet. Han ryste till och smackade med läpparna. ” Nyt se maistus hyvältä vähä ruokaa.” Nu smakar det bra med något i magen. Nu har jag lagt ut näten och efter att du mjölkat kon får du komma ut på svedjan.

———————————

Kan en vanlig morgon varit så  för Hildur när hon och Johan Philipsson Hilduinen slagit sig vid Örträsksjön 1678? Jag funderar, fantiserar och tänker. Detta är skrivet helt utan att göra anspråk på att vara baserat på fakta, bara mina egna tankar. Det är väl så att vissa livsöden fångar ens sinne och hennes öde berör mig på något sätt. Hon är bara en av alla de, ofta namnlösa, kvinnor som funnits i vår historia och vars öden inte varit värda att notera.