Ibland måste man gråta lite

Dagen har knappt börjat, men jag har gått in. Det blåser kalla vindar ute och jag har varit ute och satt upp några brädor på väggarna inne i förrådet. Gick jättebra och jag lyckades till och med jacka ur för fönsterbänken på en bräda. Perfekt, jag blev så glad att jag gick ner i källaren och bad Livskamraten komma och titta. Man måste väl få vara glad när man lyckas?

Sedan fortsatte jag på andra sidan och där var det lite att jacka ur för en bit skrovlig betongvägg. Jag måttade, fick bräda kluven enligt mina mått och skulle sätta dit den. Då visade det sig att den var jackad åt fel håll. Förargligt kan tyckas, men ingen katastrof. Det var bara att ta en ny brädbit och göra om det.

Men HUR???????

Jag stod där med brädan, höll upp den, försökte räkna ut hur det skulle göras men det gick bara inte. Efter min hjärnblödning så fick jag vissa svårigheter att sätta samman det jag såg med verkligheten, exempelvis så vände jag gärna tröjor ut och in, jag fållade gardiner på rätsidan, jag kunde inte räkna ut hur dammsugaren skulle öppnas när det var dags att byta påse, sådana där lite småförargliga saker. Det var länge sedan det hände nu, men idag så var det dags.

Jag stod säkert där i fem minuter och försökte räkna ut hur jag skulle göra, men sedan kom tårarna och då var det bara att ge upp. Jag känner mig helt enkelt dum när jag står där och inte kan få någon rätsida på vad jag ska göra.

Arga tårar en stund, en skål fil och lite bloggande, nu börjar det kännas bättre. När jag går ut och försöker få rätsida på brädan så går det säkert bra.

Nu ska jag göra lite ”handarbete”- tavlan nedan har jag gjort och satt upp i min egen lilla tvättstuga här i SpanskaVillan. Nu ska jag göra en åt grannfrun som har problem med sin tvättmaskin. Samma text, men annat motiv.