Nytt samhälle

Jag har just kommit hem från biblioteket. Där höll man på med julgransplundring, vilket jag hade glömt. Stora hallen var full av barn i olika åldrar tillsammans med sina föräldrar. Nytt för i år var mängden invandrare, flyktingar, vars barn delade glädjen över det som fanns i påsarna med de infödda svenska barnen. Det känns bra att barnen får se vilka seder vi har.

När jag tänkte på de gånger jag var med på julgransplundringarna här i detta samhälle så kändes det väldigt tydligt att tiderna förändrats. Jag växte upp i ett hus där farmor och farfar hade lägenheten på bottenplan, vår familj och en farbror med sin familj bodde på första våningen och ytterligare en annan farbror bodde med sin familj på andra våningen. Vi var totalt 7 barn i huset och på gårdsplanen stod verkstaden där farfar jobbade tillsammans med sina söner. Det måste varit i slutet av 50-talet, eller möjligen alldeles i början av 60-talet som pappa kom inrusande och ropade: kom allihop så ska ni få se en neger.

Vi rusade ut i verkstaden och mycket riktigt; där satt en mörkhyad gentleman som vi alla stirrade häpet och förundrat på. Pappa hade träffat mannen i hamnen och börjat prata med honom, på sin Hermods-engelska, och bjudit med honom hem. Det var spännande kan jag lova och det är alltså inte hundra år sedan utan ”bara” drygt 50 år sedan.

Det känns bra att vi kan ta emot människor som flyr från terror och krig, och jag är glad att vi försöker få in dem i vårt samhälle. Men med detta följer också ett stort ansvar, vilket händelserna i Köln och även i Kalmar visar. Vi, myndigheter och alla vi andra, måste ta ett ansvar för att visa vad som är tillåtet respektive vad vi inte kan/inte ska acceptera av nyanlända till vårt land. Tar vi detta på tillräckligt allvar?