Livet – det enda vi har

Så underbart att få hälsa på Livskamraten på sjukhuset igår. Underbart är kanske ett märkligt ord att använda vid ett sådant tillfälle, men underbart är just vad det var. Det kunde gått på värsta sätt, vi är så tacksamma mot hans skyddsängel.

Livet är fantastiskt, har ni tänkt på det? Detta att få vakna, se solen titta fram bakom molnen, att få sitta vid Livskamratens sida, hålla hans hand, luta sig mot hans arm, försiktigt undvikande alla blånader och bulnader, det är ett mirakel.

Mitt livs värsta ögonblick; när jag hittade honom fastklamrad vid en av stegarna i brunnen, med blodet forsande över ansiktet, viskande åt mig att hissa upp honom med med taljan, det sitter som etsat i mina tankar. När jag lyckats hissa upp honom nästan till kanten av brunnen och upptäcker en stor knut på kättingen så jag inte kunde hissa honom längre utan fick släppa ner honom en bit för att kunna trassla ut knuten – oh, det värkte i hjärtat.

Jag vill tacka livet.