Hanka sig fram

Det är märkligt hur man reagerar när det händer en olycka. Såväl grannarna som jag ringde efter för att få hjälp när olyckan inträffat, som personalen på akutmottagningen, talade om hur redig och koncentrerad jag var när jag tog hand om Livskamraten och informerade om vad som hänt. Men nu är det mesta kaos, jag får ingenting ur händerna, är okoncentrerad och tiden bara rinner iväg. Det enda som är viktigt är besöket på lasarettet.

Livskamraten som ju känner mig frågade igår vad jag hade gjort på morgonen. Han blev lite förvånad över att jag inte gjort någonting, så nu ska jag ta mig i kragen idag och faktiskt fixa lite saker. Grannen hjälpte mig få igång vattnet igår så nu är brunnen tömd på vatten ett par gånger och vattnet är återigen rent och användbart. Så idag ska jag slänga hans blodiga arbetskläder och skura bort alla blodspår som finns här. Jag tog på honom en svart flisjacka när vi skulle till lasarettet och den hade personalen lagt i en plastpåse. Jag tog hem den och tänkte skölja upp den. Fy fasen, det var som en scen ur en skräckfilm när vattnet blev alldeles blodrött……

Igår gjordes en magnetröntgen så idag får vi väl besked om vad som kommer att ske i fortsättningen.Mina tankar hoppar från det ena till det andra, men en sak är helt klar. Det finns inget viktigare än de människor som vi har omkring oss och jag är så tacksam för alla människor som stöttar oss.