Dagbok

Sitter och läser nyheterna på datorn. Det ser lite krispigt kallt ut idag, en ensam trana (kanadagås?) flyger förbi över huset och försvinner över sjön, en energisk grannfru går förbi på vägen, hon har både mössa och vantar på sig så det stämmer nog att det är lite kyligt på morgonen.

Idag ska jag fara och handla, flanellskjortor och andra mjuka skjortor åt Livskamraten. Han lär inte kunna dra någon tröja över huvudet på de 12 veckor han ska ha stödet runt nacken så det är bäst att bunkra upp med kläder han bara kan stoppa in armarna i. Ett par nya mjukisbyxor ska han också få, det får bli den nya melodin, mjuka lediga kläder. Det är en lycka att få gå ut och handla åt honom.

Igår köpte jag en ny telefon åt honom. Den gamla klarade inte alls av fallet i brunnen utan killen på Telia kunde bara konstatera att ”den här är det bara att kassera”.
Jag hann bara gå ut ur affären så ringde telefonen och det var hans bror. Jag undrar hur många som ringt och sökt honom under dessa 5 dagar. Är det 5 dagar, är det torsdag idag, jag känner mig rent förvirrad nu på morgonen…….

Igår, när jag var upp och sjukhuset, så ville han följa med mig hem. Både läkaren och jag fick kämpa för att få honom att acceptera att stanna kvar. Den diskussionen gör att jag har ställt in mig på att han kommer att komma hem idag eller allra senast, på fredag. Jag har börjat att förbereda för att han ska kunna ”bo” i gästrummet på nedervåningen men känner en viss rädsla för att ta hand om honom själv. Nackskadan är inte att leka med. Inte de övriga skadorna heller.

Jag känner att jag använder bloggen nästan som en dagbok. Det är faktiskt befriande att sätta ord på sina tankar. Några av våra vänner som ringt har sagt att ”vi visste inte om vi vågade ringa, om du inte vill prata om det”. Men det är det jag vill, det är det jag behöver. Få berätta om och om igen, få vädra ut all rädsla, alla känslor av maktlöshet som finns inom mig. Detta är ett sätt att hantera vad som skett, och att hålla tankarna borta från vad som kunde skett. Hade han varit en katt så hade vi nog sagt att han förverkat 8 av sina liv nu. Jag önskar att jag kunde ta mig en kaffekopp och gå och sätta mig hos honom vid favoritplatsen, köksspisen. Jag längtar efter honom.