Livet börjar gå framåt

Nu känner jag för att ta upp bloggandet igen. Sitter i arbetsrummet, Livskamraten ligger och sover i sängen bredvid, solen skiner och jag börjar återigen tro på livet. Min vän fick komma hem igår. Han hade med lite extra tillbehör som rollator, nackkrage som aldrig får tas av och specialbälte som ska på när han inte ligger i sängen. Inte riktigt den smidiga person jag levt med de senaste 45 åren. Höj- och sänkbar säng har också installerats, och den är 105 cm bred, så idag har vi legat och slumrat bredvid varandra. Vilken lycka!

Idag har arbetsterapeuten varit på besök, imorgon kommer sjuksköterskan, på måndag sjukgymnasten och på tisdag kommer arbetsterapeuten åter. En ny tillvaro som förhoppningsvis ska gå tillbaka till det normala om några månader. På tisdag blir det dusch med hårtvätt. Sådan är nämligen människan (dvs jag), jag klarar av att vinscha upp honom ur brunnen och köra honom till akuten, men att ta av nackkragen för duschen, det vågar jag inte. Någon annan, alltså arbetsterapeuten, får göra det och hålla nacken i rätt läge denna första dusch på hemmaplan.

Det får bli ett kort inlägg, orken tar slut fort även för en medpassagerare på denna ruskiga färd. Många tankar har jag att ventilera framöver så den läsare som vill läsa enbart mysiga saker kan med fördel undvika denna blogg ett tag framöver.

Lilla Jocke har flugit iväg upp till en blåare himmel. Där möttes han säkert av mamma och pappa. Månntro han rufsade till mamma i håret först, bara som en markering att nu är jag här och sedan satte sig hos pappa i förhoppningen att kunna tigga till sig en liten godsak.
Vila i frid, lille Jocke!