Kontraster

Underbar morgon, att det kommer två små glada barn och kryper ned i sängen och pratar en stund. Idag var det semesterminnen och man kan inte låta bli att förundras över vilka saker de minns. ”Världens godaste blåbärsglass, det var i Kroatien, du tog jordgubbsglass”, ”när du, farmor, släppte ned den lilla fisken” (Cypern var det och jag har inte en aning om vad det var för fisk jag hade). Nu senast var de på Gran Canaria, och då var vi inte med, men de hade gjort samma saker som vi gjort med våra barn många år tidigare; papegoj-show och liknande, så vi kunde ändå prata och dela upplevelserna.

Jag tror att resor tillsammans, hela familjen, skapar oersättliga minnen för livet så det är så roligt att de haft möjlighet att resa så mycket. Till Kroatien med både mamma, pappa, mormor, morfar och vi farföräldrar. Till Cypern med oss farföräldrar och nu i våras till Gran Canaria med morföräldrar, morbror, moster och kusiner. Vilken lycka.

Så kommer vi ner i köket och får höra vad som hänt i Frankrike. Sorg och bestörtning. Det finns ett liv utanför vår lilla idyll….. Någonstans djupt inne i mig så hoppas jag att det var en ensam galning, inte en terrorattack. Konstigt nog skulle det kännas bättre. Att det slår runt i huvudet på en människa, det kan alltid hända, men detta att hemskheterna planeras i grupp känns överväldigande fruktansvärt.

Hur kommer det att bli för våra småttingar i fortsättningen? Kommer de att våga uppleva världen med öppna sinnen, få njuta av olika sorters kulturer och människor?