En bank utan pengar som ett sjukhus utan patienter

Jag minns när jag arbetade inom mentalvården. på natten när vi, fyra personal, kunde sätta oss mittemellan de två avdelningarna och slappa av en stund. Alla patienter låg i sina sängar, vi kunde ta oss en smörgås och en kopp té och vi skojade med varandra: det här är ett jättebra jobb bara man slapp patienterna.

Det var ett skämt, vi var tacksamma för att vi fick en lugn stund och vi visste att stillheten med all sannolikhet skulle brytas av någon/några patienter som inte kunde sova och behövde någon att prata med.

Men på bankerna har man gjort just det, tagit bort patienterna, alltså man har bankkontor utan pengar. Det är som ett skämt tycker jag. Vi ska utföra allt arbete hemifrån våra egna terminaler. Hur gör man om man är äldre, inte har någon dator och i alla tider gått till banken och betalat sina utgifter? Vad gör man om man vill starta ett konto åt sina barnbarn och vill sätta in pengar åt dem? Ja, inte går man till banken i alla fall, de hanterar inte pengar. Borde de inte byta namn, ta bort ordet -bank och döpa om dem helt och hållet?

Lite retad känner jag mig, sitter här med en summa pengar som jag vill ha in på mitt konto och måste åka in till Umeå för att göra det. Trams, det är vad det är!