Testade högskoleprovets ordförståelse idag. Det gör jag varje år, men i år hade jag ett fel! Va, ett fel, hur kan det komma sig? Till råga på allt var ordet jag missade representera, måste ha slarvat. Jag tycker nog att man ska kunna alla orden i provet, det hör till allmänbildningen. Men jag är övertygad om att ett antal personer i min nära omgivning inte klarar denna test speciellt bra. Vi är olika varandra.

Ord är viktiga för mig. Ord är värdefulla. Utan rätta orden blir det lätt fel. Jag minns när ett företag skickade ut reklamlappar där de sålde gireringssågar, jag ville bara ringa till dem och påpeka misstaget. Bara för att jag vet hur dåligt jag mår när jag ser mina egna misstag. För så är det ju, fel blir det ibland.

Igår såg vi filmen Sameblod. Många tankar väcktes. Jag minns min egen barndom när lapparna var förbi (hos min mormor). Oh, så gärna jag ville ha ett par vita lappskor och så gott det var med kaffeosten. Kaffet drack jag inte, men att få fiska upp osten ur kåsan, mmm det var smaskens. Funderade jag på att det var något annorlunda med dessa människor som kom förbi ibland vid renskiljningsdags? Pratade människor i min omgivning illa om dessa samer, eller lappar som man sade då? Nej, jag minns ingenting sådant. Min morfars bror som varit i Kanada bodde i sin lilla timrade stuga medan han lät lapparna bo i det ”stora huset”på vintern. Det var väl inget märkligt med det.

Däremot har jag som vuxen hört en del prat om samerna, ffa då hos jagande människor, men även från dem som regelbundet kör på vägar där renarna går. Men trots att jag hört om skallmätningar och annat så trodde jag inte att det var som det visades i filmen. Beklämd blev man. Ser man till unga människor idag så tror jag inte att filmen säger dem så mycket, i varje fall inte till dem som aldrig berörts av samer överhuvudtaget.

Egentligen är det ruskigt så fort kunskap tappas. Min generation som hade föräldrar som levde och verkade under andra världskriget, vi har hört deras minnen och vi har läst och känner till vad som skett. Våra barn vet också vad som hänt, men den personliga touchen är borta. Visst man ser bilderna av morfar från beredskapstiden, men det berör nog inte så mycket egentligen. Våra barnbarn – för dem är det bara ord, något som hände för längesedan.

Idag är det den 1 april och det snöar. Är det bara för att bevisa korrektheten i det man säger om aprilväder? Jag tycker inte att vi behöver mer bevis så det får gärna sluta nu. En väninna och jag ska gå på bio idag, vi hade bestämt att gå på 13.30-föreställningen. Men jag räknade med vackert väder idag, tänkte bara njuta i solen så jag ringde och ändrade till 16-bion istället. Just nu känns det som en onödig ändring.

Vårt alldeles egna ”aprilskämt” fyller 38 år idag, lillpojken. Jag minns så väl kvällen den 1/4 1979 när jag pratade med mamma i telefon hemifrån lägenheten vid 19-tiden. Vi skojade om att det blir nog inget barn idag på skämtdagen. I samma veva kände jag den första värken men det sade jag inte åt mamma utan vi avslutade samtalet. Så ringde jag till syrran och berättade att ”nu har det nog börjat”. Vi bestämde att vi skulle prata tills vi såg hur länge det dröjde till nästa värk. Nästa värk kom efter 3 minuter! Hjälp, det var bara att ropa på Livskamraten att vi måste åka in. Han menade lugnt att vi hinner nog ta en kopp kaffe först så han satte på kaffepannan. Men så kom nästa värk och han insåg allvaret. Han fick springa iväg och hämta bilen medan jag skulle ta mig nerför de två trapporna. Det var en pärs kan jag tala om.

Iväg kom vi och de skickade iväg Lk till rökrummet medan de skulle skriva in mig. Men det blev ingen inskrivning utan snabbt iväg till förlossningsrummet. Eftersom jag hade blivit lovad att få se förlossningen i en spegel (hur kom jag på den idén, jag menar, man har ju ganska fullt upp) så de fällde upp soptunnelocket så det skulle reflektera vad som hände. 20.20 var allt färdigt och vi kunde beundra den lille sonen. När jag ringde till mamma och berättade att jag fått en stor pojke så blev hon lite arg och menade att ”sådant skämtar man inte om”. Nej, det är klart, hon hade ju pratat med mig hemma bara en dryg timme tidigare och dessutom att det var en pojke, vi som ”bara” hade flickor i familjen. Jag förstår att det var svårt att förstå. Men hon fick höra babyn gråta så hon blev övertygad.

Efter några timmar fick jag åka upp på avdelningen där alla snusade och sov. Själv var jag hög på adrenalin och ville bara ringa runt till alla som jag känner och berätta vad som hänt. Istället fick jag ligga där och försöka hålla mig lugn. Allt hade gått så fort att det kändes overkligt att jag hade fått ett barn. Jag låg där och kände på den tomma påsen på magen och tänkte om och om igen ”det är sant, vi har fått ett barn”. Men det var först när de rullade in honom på morgonen som det blev riktigt verkligt. Så fin han var……så fin han är.

Njut av era nära och kära!