Högskoleprovet och Sameblod

Testade högskoleprovets ordförståelse idag. Det gör jag varje år, men i år hade jag ett fel! Va, ett fel, hur kan det komma sig? Till råga på allt var ordet jag missade representera, måste ha slarvat. Jag tycker nog att man ska kunna alla orden i provet, det hör till allmänbildningen. Men jag är övertygad om att ett antal personer i min nära omgivning inte klarar denna test speciellt bra. Vi är olika varandra.

Ord är viktiga för mig. Ord är värdefulla. Utan rätta orden blir det lätt fel. Jag minns när ett företag skickade ut reklamlappar där de sålde gireringssågar, jag ville bara ringa till dem och påpeka misstaget. Bara för att jag vet hur dåligt jag mår när jag ser mina egna misstag. För så är det ju, fel blir det ibland.

Igår såg vi filmen Sameblod. Många tankar väcktes. Jag minns min egen barndom när lapparna var förbi (hos min mormor). Oh, så gärna jag ville ha ett par vita lappskor och så gott det var med kaffeosten. Kaffet drack jag inte, men att få fiska upp osten ur kåsan, mmm det var smaskens. Funderade jag på att det var något annorlunda med dessa människor som kom förbi ibland vid renskiljningsdags? Pratade människor i min omgivning illa om dessa samer, eller lappar som man sade då? Nej, jag minns ingenting sådant. Min morfars bror som varit i Kanada bodde i sin lilla timrade stuga medan han lät lapparna bo i det ”stora huset”på vintern. Det var väl inget märkligt med det.

Däremot har jag som vuxen hört en del prat om samerna, ffa då hos jagande människor, men även från dem som regelbundet kör på vägar där renarna går. Men trots att jag hört om skallmätningar och annat så trodde jag inte att det var som det visades i filmen. Beklämd blev man. Ser man till unga människor idag så tror jag inte att filmen säger dem så mycket, i varje fall inte till dem som aldrig berörts av samer överhuvudtaget.

Egentligen är det ruskigt så fort kunskap tappas. Min generation som hade föräldrar som levde och verkade under andra världskriget, vi har hört deras minnen och vi har läst och känner till vad som skett. Våra barn vet också vad som hänt, men den personliga touchen är borta. Visst man ser bilderna av morfar från beredskapstiden, men det berör nog inte så mycket egentligen. Våra barnbarn – för dem är det bara ord, något som hände för längesedan.