Tankar

I morse så städade jag. När jag stod och renbäddade sängen så dök plötsligt tankarna upp på den gång vi var på en karaokebar på Cypern tillsammans med de två äldsta barnbarnen och ett par engelska vänner. Märkligt att det minnet dök upp, men så var det. Det var ett par av människorna där som bara dök upp i mitt huvud. Den gången var det ett stort gäng av kanadensiska soldater där. De hade varit i Afghanistan och nu var de på Cypern i 6 veckor för att ”träna” sig inför återgången till ett civilt liv.

En av killarna lade man märke till direkt. Han var stor, väldigt muskulös, ni vet där man ser nackmusklerna samspela med skulderpartiet och överarmarna. Han var längre än de flesta och gjorde helt enkelt ett massivt intryck. Snygg var han också med ett bländande vitt leende. Han gav ett intryck av att vara en riktig hårding, men han betedde sig som han var gruppens mamma. Om någon spillde ut en drink, då var han där med servetter. Om någon grät, vilket hände, då dök han upp och kramade om dem. Om några började bråka med varandra så gick han in och avbröt diskussionen. Han hade ständigt händerna fulla med drinkar som han delade ut till höger och vänster, även till vårt barnbarn, vilket inte uppskattades av oss. Killarna vi pratade med sade att det är så han är. Alltid omhändertagande och empatisk.

Jag kom också ihåg killen som grät hos min Livskamrat. Han längtade så hem till sin familj och upplevde att det var jättejobbigt att ha lämnat oroligheterna, vara på väg hem och ändå sitta fast dessa veckor på Cypern. När han såg oss med barnbarnen så blev det många tårar.

Det fanns också en kvinna med i gruppen. Hon var den enda kvinnan och hon var verkligen en i gänget. Det blev väldigt stämningsfullt när hon gick fram och sjöng en sång som tydligen var ”deras”. Vilken inlevelse, från henne, från de andra i gruppen. Det var verkligen VI. Man rös lite när man kändes deras samhörighet, såg deras omfamningar, deras sorg och samtidigt, deras glädje över att vara tillsammans, vara på väg hem.

Ja, den gruppen gjorde ett starkt intryck på oss. Men det fanns andra också som man lade märke till.

Ett engelsk, medelålders par som såg sällsynt gråa och tråkiga ut. De var uppenbarligen boende på orten och stamgäster på baren för alla kände dem och de kände alla. Dessutom var de där båda gångerna som vi var där. De satt tillsammans, ensamma och tittade på sina mobiler. Sedan gick de upp på scenen, ibland var för sig och ibland tillsammans. De sjöng countrylåtar med mycket hjärta och smärta, men utan att röra en min. Sedan gick de tillbaka till sina platser och fortsatte titta på sina mobiler. Lite märkliga såg de ut, men de måste ju tycka att det var trevligt.

Jag minns också en vän till en av våra engelska vänner, han sjöng italienska smörsånger och där var det mycket känslor. En smal, liten walesare sammanboende med en stor och respektingivande engelska som var ägare till en firma som hyrde ut bilar, fyrhjulingar etc och med en sådan samling juveler att hon skulle aldrig ta sig genom en metalldetektor. Ett udda par, men oerhört kärleksfulla mot varandra och uppenbarligen så ingick dessa italienska sånger som en del i deras liv/kärleksliv. Mysiga.

Konstigt, vilka tankar som dyker upp…… jag längtar tillbaka till Cypern, till våra engelska vänner, till alla mysiga ställen, till den lilla röda bil som vi hyrde och där man nästan ville gå ut och skjuta på i uppförsbackarna.

Denna regniga dag blir det inget Cypern men det blir Skedlo, det är kanske nästan samma sak. Fest blir det i alla fall, ser fram emot det.