Sveriges vackraste stad

Varför
är det så mycket mysigare att stå ute på ett torg, fullpackat med människor, kallt, snöigt, och försöka se över huvudet på alla människor som står framför en eller kasta en bild på den stora bildskärmen som skyms av den stora lampan

då man lika gärna kunnat sitta inne i den varma, sköna soffan och både sett, och hört, Tommy Körberg mycket bättre?

Ja, det kan man fråga sig, men det är ändå något med atmosfären som gör att det är värt att frysa h.cken av sig. Fackeltåget, det magiska ögonblicket när de vackra byggnaderna blir upplysta på olika vackra sätt. Att få dricka glögg ute i snöfallet som helt plötsligt föll över oss. Att stå och hålla om varandra i ett försök att hålla värmen.

Vad jag tyckte var dåligt var ljudkvalitén. Många tal hölls, ett evinnerligt tjatande om att Sundsvall blivit utnämnt till Sveriges vackraste stad, men för övrigt gick det inte att uppfatta vad talarna där framme på scenen sade för något. Talen kan de helt plocka bort ur programmet om inte något görs för att föra ljudet ut över torget. Men Körberg hördes, vilken röst den mannen har.

Efter att alla ljus tänts upp så gick vi till Gambrinus, ett gammalt ölschapp, med underbar atmosfär, toppenpersonal och fantastisk mat. Mmmmm, vi åt buffé och det var helt klart värt den, faktiskt, lilla peng det kostade. Jag hittade också ett nytt öl som smakade väldigt bra, ett tjeckiskt öl som faktiskt hette Gambrinus. Tänk så trevligt vi hade i vårt lilla sällskap om 11 personer. Det är så roligt att vi alltid blir ungefär så många som deltar vid våra träffar även om personerna växlar. Vilken grannsämja vi har här i den lilla byn.

Snön bara vräkte ned när vi åkte hem och det har snöat hela natten så nu är det vitt och vackert ute. Jag tvivlar dock på att snön kommer att ligga kvar. Jacki hade ju fått vara ensam här medan vi var ute och roade oss och han höll på att ta ned oss när vi kom hem. Har man hund så får man verkligen uppleva kärlek.

I morse när jag vaknade och tittade ut genom sovrumsfönstret så såg jag Livskamraten och Jacki här ute. Livskamraten skottade och Jacki studsade runt. Man blir glad av att se honom. Men vi har upptäckt att han hör dåligt och att det påverkar hans balans. Att se honom lyfta på benet när han ska kissa och vingla fram och tillbaka känns som ett skämt. Han lider i varje fall inte av det och det är ju huvudsaken.

Här står han och kräver lite ömhet och kel. Den mest keliga hund jag träffat, ibland är han faktiskt lite påfrestande för man kan inte alltid sitta och klappa honom eller hålla honom i ”hand”. Han älskar att man håller handen på hans tass eller tvärtom, eller en fot, eller en arm………… bara det är närhet. Inte lätt när man nu börjat sticka igen och alltså behöver sina händer till annat.