Tankeväckande

Jag läste en insändare i VK, Jag vill inte behöva vara rädd för män, och plötsligt slog det mig som en blixt från en klar himmel. Jag har aldrig råkat ut för något väldigt obehagligt, men ändå har jag levt hela livet och undvikit vissa situationer. Jag väljer att gå den längre, upplysta, vägen istället för att gena genom skogsdungen, är jag ute och promenerar där det är lite ensligt och hör steg bakom mig så kollar jag försiktigt om det är en man, är det en man så försöker jag hålla mig där det är klart upplyst och jag vill gärna att han ska passera mig så jag har koll på honom. Jag känner ett visst obehag när jag går ensam i parkeringshus eller över stora parkeringar. Likaså att gå ensam i långa korridorer i båtar, på väg till hytten. Visst minns jag när det kom en bil, full med killar eller en ensam man, som krypkörde bredvid och, om det var unga killar skrek och hojtade (inte så skrämmande) men en ensam man…..

Fler situationer finns i mängder och jag har aldrig riktigt tänkt på varför jag gör si eller så, det sitter i ryggmärgen. Jag som känner så många underbara män, varför känner jag så? Så obehagligt det måste vara för de trevliga, gulliga männen att veta att flickan / kvinnan framför honom på vägen, i joggingspåret, i tunnelbanan känner så.

Tack och lov för alla trevliga män / killar. Jag beklagar djupt att vi flickor / kvinnor ska behöva känna på detta viset och hoppas på en förändring som tyvärr känns väldigt avlägsen.