Återkomst?

Det har gått en lång tid sedan jag skrev något på min blogg. Men idag kände jag suget, suget efter att få sätta mina tankar, mina känslor på pränt. När jag vaknade i morse kunde jag se att solen strålade, jag visste att det låg två färdigbredda smörgåsar och väntade på mig i köket (ja, Livskamraten gör i ordning mitt morgonfika). Måndagarna brukade vara ganska livliga dagar, Läsecirkel på förmiddagen, Linedance på kvällen. Men denna måndag väntar ingenting på mig, bara samma distansering som varit de senaste veckorna. Av någon anledning kändes det tungt i morse. Kanske för att jag pratade med sonen igår och vi diskuterade om det skulle vara möjligt att de kommer ner till oss till sommaren. Vem vet?

Tungt och motigt var den första känslan på morgonen. Men jag tog mig upp i alla fall och nu när jag sitter vid datorn och läser nyheterna, först VK, sedan Aftonbladet, så SundsvallsTidningen och slutligen Facebook så kan jag samtidigt se ut över sjön. Två svanpar simmade förbi, blåmesen jobbar sig i spiraler runt stammen på tallen utanför fönstret, så rolig att titta på, så vaknar livsandarna till liv.

Jag tänker på vargen som promenerat förbi för några veckor sedan. Han gick över vårt tak! som ju ligger i marknivå på baksidan. Stora fotspår. En av grannfruarna mötte honom och fick möjlighet att filma honom med mobilen. En annan av grannfruarna gick ut och schasade bort honom från gården. Naturen finns så nära. Jag tänker på den lilla kalven som föddes på andra sidan vägen, så liten, så skranglig men ändå med en sådan livsgnista.

Så mycket underbart finns runtom oss. Det är bara att låta de ledsna tankarna vandra fritt i huvudet en stund och sedan sätta fart så kommer glädjen tillbaka, trots isolering, trots avsaknad av barn och barnbarn. Livet pågår runtom oss, även om vi tar det lugnt just nu.