Lite depp

I morse var jag till handelsträdgården för att köpa några säckar jord. Helt plötsligt föll tungsinnet över mig och jag ville bara gråta där jag gick bland blommor och bärbuskar. Jag längtar efter mina familjemedlemmar! Barn och barnbarn, gammal faster, min moster, mina syskonbarn… Fy sjutton att bo så långt ifrån dem. Just nu känns det som att det var jättedumt att flytta 30 mil från dem.

Bor man nära kan man ju sitta ute i trädgården, åka någonstans och grilla och umgås på avstånd. Jag skulle gärna ta bilen och köra de 30 milen bara för att få sitta ute på deras gård ett par timmar. Men de jobbar och barnen går i skolan…. Livskamraten tycker inte att vi ska göra så. Vi som hade planerat att åka till Kroatien första veckan på sommarlovet.

Det är bara att kämpa vidare, bita ihop, ringa, sms:a och skicka bilder. Vi har det ju bra ändå. När jag sitter här och skriver så ser jag 8 svanar på andra sidan sjön, talgoxen springer runt runt stammen på tallen utanför uterummet, bondens gamla, svanslösa katt sitter nere vid stranden och väntar på fisk. Jag har snart städat färdigt hela uterummet, pelargonerna står i full knopp, rosen i uterummet har massor med knoppar, vindruvsrankan har också stora knoppar, Livskamraten finns här med mig. Jag har det bra!

Nu ska jag upprepa det högt för mig själv: jag har det bra, jag är älskad, de kommer att höra av sig på Mors Dag, jag har det bra, jag är ……. Om jag säger det 10 gånger så kan jag gå ut och fortsätta plantera blommor och då känns det säkert bättre.