Händer absolut ingenting

Det börjar komma oftare och oftare nu, längtan efter mina familjemedlemmar. Jag vill träffa mina barn och barnbarn, snart. Men de är rädda för att smitta mig och det är förstås helt riktigt. Det är bara att bita ihop.

Idag har jag oljat en avsats av trallen i slänten, jag lurar mig själv genom att ta en liten bit i taget, då känns det inte så mycket Sedan lade jag mig i loungesoffan och somnade faktiskt. Det var så skönt och jag sov så gott även om soffan är lite väl kort.
Men det var så skönt, bara fågelsången hördes, lagom med skugga, jag gillar vårt lilla hörn vid entrén. Sedan kom Livskamraten och väckte mig så vi tog en kopp kaffe och fortsatte att stöka lite. Jag har fortfarande några blommor som måste planteras om i större krukor så det blev eftermiddagens arbete. Så började molnen samlas och jag skyndade mig att lyfta ut alla blommor för att de skulle få njuta av sommarregnet. Precis lagom med vatten blev det, bra för växterna, bra för att det binder dammet på vår lilla väg. Det kändes faktiskt skönt att få äta middag i uterummet med regnet viskande mot taket.

För övrigt så hände faktiskt ingenting, absolut ingenting. Nu måste jag göra något så jag har bestämt att jag ska åka in till biblioteket imorgon. Då kan man i alla fall få prata med några andra än Livskamraten. Jag är så sällskapssjuk så jag följde med en av grannarna ut med hunden idag, bara för att få prata. Jag som inte alls är någon speciellt social person. Man lär sig alltid något nytt om sig själv.