Nationaldagen

Idag är det alltså Nationaldagen. För mig känns det inte som en fira-dag. Det är väl för att vi inte brukat fira den, inte som Norge firar sin dag. Jag är stolt över att vara svensk helt enkelt därför att jag är född och uppvuxen här. Det är här jag byggt mitt liv och det trivs jag med. Men långtifrån allt är bra, det kan man konstatera.

Jag upplever att skolan har blivit sämre. Eleverna upplever sig som stressade och mår psykiskt dåligt. Lärarna upplever sig som stressade och mår i många fall psykiskt dåligt. Hur har det kunnat bli så här?
Till stor del finns nog boven att hitta i det allmänna samhällsklimatet. Det är där stressen finns, att alltid vara uppkopplad, att det finns så mycket störningsmoment runtomkring. I mina ögon var det inte fel att det skulle vara tyst-i-klassen, att det fanns grupprum för den som behövde extra stöd eller att klasskamraterna behövde ”befrias” från någon/några som störde. De diskussioner som förs / förts om att använda mössa inne, att använda mobiltelefonen är för mig en gåta. Ingen behöver ha mössa inomhus, mobilen ska vara avstängd under lektionstid. Punkt, slut.

Jag vet att jag marginaliserar problemen men ibland känns det som att vanligt sunt förnuft försvunnit i vårt land.

Åldringsvården är ett annat område där det verkar som att mycket går att förbättra. De upplevelser jag själv haft / har av äldreomsorgen har varit positiva men jag förstår att så inte är fallet överallt. Respekten för gamla människor kan förbättras. Vinstintressen borde inte få finnas.

Japp, så är det. Ibland känner man för att bara skriva rakt på sak. Inga gråa nyanser, svart eller vitt.

För övrigt regnar det denna Nationaldag. Jag har tillbringat förmiddagen i dagbädden med en av helgens gäster och vi har inte hållit någon distans till varandra.
Sköt om er! Det gör vi.