Ensamheten kan vara jobbig…

Idag träffade jag en ny vän. Vi har stött på varandra ganska regelbundet i jobbsammanhang. Nu ville hon att vi skulle träffas så jag tog bilen hem till henne. Vi drack en kopp kaffe och gick en lång promenad. Hennes man gick bort vid juletid och hon är så ensam, så sorgligt ensam. En väninna har hon och är inte med i några sociala sammanhang. Så ledsen jag känner mig för hennes skull.

Vad kan man göra? Visst, vi ska träffas fler gånger men det räcker ju inte. Hon är inte pensionär, hon dansar inte, hon verkar inte ha några speciella intressen. Usch, så ensam man kan bli. Så tacksam jag är att Livskamraten och jag får leva tillsammans, att ha någon att vara nära. Man kan väl säga att efter 49 år så har vi väl pratat färdigt om det mesta, men ibland är det skönt att bara vara tysta tillsammans.

Igår fick vi överraskande besök av två av mina gamla arbetskamrater. Så roligt det var! Vilken tur vi har/hade som trivts så bra på arbetet. Jag har förstått att alla har det inte lika bra med trivseln på sina arbetsplatser, men vi trivdes /trivs. Härligt!