Än slank jag hit, än slank jag dit….

Det har hänt att jag ramlat på lite märkliga sätt ibland. En gång stod jag på en kökspall och målade köksväggen. I ena handen höll jag tråget med färg och i den andra höll jag penseln. Helt plötsligt tappade jag balansen och ramlade baklänges, till mina åskådares förfäran. Det kunde blivit ett formligt färginferno, men jag landade på fötterna och utan att spilla en droppe. Det fallet pratar vi fortfarande om för ingen förstår riktigt hur det gick till.

Ett annat fall, som är svårt att glömma, var när jag målade takreglarna i uterummet. Ställningen var uppsatt helt enligt hur det ska göras, men jag glömde att det fanns en lucka där stegen till det undre planet fanns. Jag klev alltså rätt ut, denna gång hade jag målarburken i handen och penseln i den andra. Bäddat för färgexplosion! Men icke, denna gång landade jag på knäna, inte så skönt, men färgen var kvar där den skulle, alltså i burken. Hurra!

Igår hade jag varit uppe och duschat. På nedvägen för spiraltrappan så hade jag ganska mycket prylar att bära. Jag trodde att jag var på nedersta steget och klev rakt ut, men någonstans måste jag ha märkt att det var fel. Det kändes som att jag ramlade framåt i slowmotion, vred mig åt sidan, fastnade med foten i trappsteget och landade på ryggen, märkligt nog. Jag vred alltså kroppen i det närmaste ett helt varv, men foten satt ju fast så det blev en ordentlig smäll. Gissa om det gjorde ont! Sängläge i soffan, Livskamraten gjorde en varm smörgås och kom med Alvedon. Blodvite blev det där foten satt fast, aj, aj. Idag har jag mest ont i höger sida, det blev nog en rejäl vridning. Dagen har alltså varit väldigt lugn, kan man säga. Det enda jag gjort var att måla naglarna och prova det nya toplacket. Få se hur det håller.

Vi har varit ganska nedstämda här under dagen. Inte med anledning av mitt fall utan för att vi är ledsna över vad en oss närstående råkat ut för. Ibland undrar man hur mycket det är meningen att en människa ska orka bära. Vi kan inte göra något förutom att finnas till när hen vill prata och ha stöd. Livet prövar vissa människor.

Vi får hoppas att det ljusnar med tiden.