Vad händer?

Händer det något? Fågelmataren lyser alldeles tom, dvs tom på fåglar, bara maten är kvar. Nu förstår jag ingenting, det är som att alla fåglar bara försvunnit, inte en enda bevingad vän i sikte. Vad gör man? Ut och försöka locka fram några, nej, det är nog bara att vänta till dess att de återkommer från var det nu är de är. Paketet med kläder utplockade av en stylist har kommit. Det var med spänd förväntan jag packade upp kläderna, 6 stycken. Det var två klänningar/tunikor med kort ärm, en med rund hals och en med v-ringad. Båda hade knytskärp. Jag provade den första, tittade mig i spegeln och….gapskrattade. Jag såg ut som en tvättsäck ihopknuten på mitten. På med den andra, nytt gapskratt (lite ledset stråk i skrattet), denna gång såg jag ut som en tvättsäck ihopknuten högre upp, knytbandet satt alldeles under bysten. Fort av med dem, på med ett par fina tights, passade bra. En kort, mjuk jacka, passade bra, en mönstrad tunika – nja, ganska bra men jag såg ut som en brottare i blommigt linne. Den sista tunikan var jeansblå och den passade, kändes väldigt skön.

Jag gick ned, tog en kopp kaffe och funderade. Helt klart så har mina Corona-kilon gjort att min kroppsform har….utökats, kanske man kan säga. Det kändes inte ett dugg roligt att prova kläder nu. Den fina blå tunikan kostade nästan 900 kronor och det känns för mycket. Nej, det är bara två saker att göra – returnera alla kläder tillsammans med ett brev att jag avstår från nya kläder till dess att jag fått (gått) bort några av mina överflödiga kilon. Den andra saken – promenera mera och snabbare. Sedan lade jag till ytterligare en sak – mindre fikabröd och godis. Har jag någon karaktär kvar efter dessa månader av Corona-isolering? Njae, men måste försöka.

Bilen är servad och klar, men den ska jag inte använda utan nu är det promenader som gäller. Jag åkte och lämnade in bilen på förmiddagen igår och den alldeles utmärkta receptionisten gav mig en liten utskällning över att jag hade en lapp med reg.numret på nyckeln, det får man absolut inte ha. Vidare gav hon mig bra instruktioner om var man slår på lyset och var bensinknappen var samt påpekade att jag måste vara tillbaka före 17.00 med lånebilen tankad. Så blev det skidskytte och wow! så spännande det blev. Vilka duktiga tjejer, killarna var snäppet sämre. Det blev så spännande att jag glömde allt vad lånebilar gäller. Klockan var 16.30 när jag tittade på den och bilfirman som ligger i Timrå. Det blev en snabb åktur, aldrig över 110, men hela tiden ca 109. Jag hade glömt både telefon och glasögon hemma, jag kunde inte se någon klocka i bilen så det blev till att stanna lånebilen alldeles utanför dörren, rusa in och förklara vilken bil jag skulle hämta samt fråga om jag skulle hinna tanka lånebilen innan jag parkerade den. Nu hade receptionisten gått hem men mekanikern som stod bakom disken lugnade mig med att det gick bra om jag skyndade mig. Rusade ut, tankade och in med nyckeln till lånebilen. När jag öppnade dörren till min egen bil visade klockan 17.00. Lite skärrad var jag så det blev till att stanna på Bommengrillen och köpa thai-mat innan jag åkte hem.

Så idag blir det till att ta det lugnt!