Ny dag, nya tag

Igår var en strålande dag, rent vädermässigt. Jag höll på med mina småplantor, samplanterade de minsta i balkonglådor, de lite större i ändå större krukor, flyttade ut citronträdet och hibiscusen, känns skönt. Helt enkelt så planerar jag för att lämna plantorna, ett tag. Det vill säga, jag hoppas det blir för ett tag bara.

Dessvärre har jag inte fått något besked från Neurokirurgen. De skulle ha konferens i tisdags så jag ska prova ringa idag. Det är bara att hoppas att den medicinska sekreteraren har hunnit skriva ut vad som sagts så jag kan få veta något. Jag bad att ansvarig läkare skulle ringa upp mig, men fick beskedet att ”han brukar skicka brev och boka en tid för samtal”. Till mig behövs inte bokas någon tid, det är bara att ringa, telefonen är alltid på och alltid med. Jag vill, och behöver, prata med läkaren. Det enda jag vet är att jag har blödningar, punkt slut. Mer ville inte kirurgläkaren i Sundsvall säga eftersom han inte var någon neurolog och det har jag full förståelse för. Har de ingen empati, ingen förståelse för vilken påverkan ett sådant besked har på en människa? Jag har symtom på att något är fel. Just nu väntar jag bara och låter tiden gå innan jag ringer. Jag måste ju ge sekreteraren tid att skriva in noteringarna i journalen innan jag ringer dit. Annars blir jag galen om de inte kan säga något. Min stackars Livskamrat, så orolig han är. Han vågar inte sova utan måste kolla att jag andas…. Tidigare brukade jag tydligen snarka, men nu när jag behandlar mig med kortison i näsan och något som sprutas in i öronen så har jag slutat snarka och andas så tyst, så tyst. I normala fall skulle han väl tycka att det är bra att jag inte snarkar men nu……. nu är det bara jobbigt.

Nåja, nu är det bara att börja dagen. Mina blomsterbönor ska ut i uterummet, resten av mina småplantor ska planteras om. Närmaste grannen har erbjudit sig att vattna blommorna, men de har själva så mycket vattning så jag tänker be grannen med hunden att sköta om blommorna. Hon går ju vägen förbi varje dag, minst två gånger. Dessutom ska jag skära till några wellpappbitar att sätta som skydd mot  solen för mina pelargoner. Fullt upp, jag vet att jag bara orkar ett par timmar, sedan brusar det bara i huvudet så jag måste lägga mig raklång. Så är det, inte så upplyftande eller roande läsning, men ett sätt för mig att dokumentera vad som händer. Beklagar om du trodde att du skulle bli road. Det är bara gamla, tråkiga jag som skriver.