Allhelgonaafton

Så många människor jag har att minnas. Människor som betytt så mycket för mig i mitt liv. Människor som fortfarande betyder mycket för mig. För visst är det så att så länge det finns någon som minns, och tänker på en människa, så finns denne på något sätt kvar.

När man tänker på det så inser man verkligen att man blivit rejält äldre. Inte minst detta att jag tvärt tappade hörseln på vänster öra gjorde att jag tväråldrades på något mystiskt sätt. Jag har nu fått besked att hörseln aldrig kommer tillbaka utan jag står på väntelista till att få hörapparat. Jaja, det har i alla fall blivit bättre, eller om jag har vant mig, för det känns inte lika mycket som att jag sitter i en burk och pratar och det känns skönt.

Det är mycket inriktning på ”jag” i dessa tider. Den 17/11 blir det återbesök på Hörselcentralen, nästa vecka borde det komma kallelse till uppföljning på Neurokirurgen Sundsvall och inom 3 månader ska Neurokirurgen Umeå höra av sig. Det blir väl troligen efter nyår kan jag tänka mig. Då får jag höra vad de har för planer för mitt sista(?) aneurysm, operation snabbt eller långsam tortyr? Se bara så egocentrerad jag är, jag börjar med att skriva om andra människor och sedan, vips är jag över på mig själv.

Jag ska skärpa till mig och snart börja rikta mina blickar mot omvärlden igen. Så du kan ta paus från mina skriverier ett tag igen om du blir less på mitt bedrövliga skrivande. Det kommer att bli bättre……… hoppas jag.