Efter att jag hade skrivit inlägget "Att kommunicera 2" så dök ett annat minne upp i huvudet. Som ung (yngre?) så arbetade jag inom sjukvården. Vid ett tillfälle så hade vi haft en temadag och på kvällen samlades vi för att äta gemensam middag. Vi satt i ett litet samlingsrum, ett antal damer i varierande åldrar, och pratade kors och tvärs som ju vi damer kan.

Så dök den ende manlige arbetskamraten upp, läkaren. Han ställde sig i dörren och sade glatt: "Och här sitter ni, alldeles ensamma". Alldeles ensamma, ett antal sjuk-
vårdsbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor!

Med sig hade vår förtjusande avdelningsläkare en gitarr så efter middagen underhöll han oss ensamma damer med sång och musik. Det värsta var att vi ensamma damer lät honom hållas. Våra samtal upphörde, vi satt tysta och stilla och lyssnade till denne lille trubadur, tills klockan hade blivit så pass att vi kunde ursäkta oss för att äntligen få gå i säng.

Varför, varför, varför betedde (här kommer det märkliga ordet betedde, jag rodnar av obehag) vi oss så? Varför fortsatte vi inte bara att prata, skämta och skratta som vi gjorde tidigare på kvällen? Vi visade honom en oerhörd hänsyn, men vad visade han oss? Aj, aj, aj, vi glömde totalt att  "vi måste höja våra röster för att höras".