Ute är det kolsvart, inte ens månen är uppe. Jag sitter i den gamla kökssoffan och det enda ljud som hörs är spraket från den öppna elden. Innan mörkret sänkte sig så kändes det som att sitta mitt ute på havet fast jag sitter i min alldeles egna nyinköpta stuga. Den är så byggd att när man sitter i "storstugan" så ser man bara vattnet genom de två stora fönstren. Så fantastiskt byggt, vilket sinne för skönhet denne okände man, Knutte, måste haft och vilken fantastisk tur vi har haft som fått förmånen att vara här.

Vi har haft sonen här med fru och lilla L och så roligt det har varit. Det är första gången jag gråtit efter att något av mina barn, med familjer, lämnat mig. Vi blev tvungna att ta en lång promenad efter att de åkt, bara för att jag skulle få samla mig lite. Då hittade vi ett äppelträd med de mest röda vinteräpplen jag någonsin sett och vi blev tvungna att palla ett par stycken, gott!

Har ni någonsin hört att en del människor lever efter filosofin att allt man behöver kommer till en, det är bara att tänka på det man behöver och ge sig till tåls så kommer det. Jag har alltid tänkt; jaha, vilket trams! och helt plötsligt så har vi, min livskamrat och jag, fått uppleva att det är precis så det är. Vilken fantastisk känsla det är, allt ramlar på plats, saker som man skaffat "bara för att" behövs helt plötsligt och saker som man funderat på, och velat ha, "knackar helt plötsligt på dörren" och bara ramlar över en. Har ni varit med om det? Med nutida språkbruk så kallas det att "ha flyt" och så är det just nu – vi har flyt! Härligt! Visserligen ligger fortfarande ett tungt moln över oss som familj, men man måste ta vara på det positiva ändå. Kram till oss som fått uppleva att ha gråten och sorgen alldeles tätt intill, men som ändå kan ta till oss det vackra i livet! Vi är fler än man tror!