Tänk när jag var liten, då älskade mina kompisar att leka frisörska. Att kamma varandra och småprata som vi hört våra mammor göra när de gick och permanentade sig. Jag AVSKYDDE den leken, jag var urdålig på att kamma och göra frisyrer, jag var urdålig på att småprata om lillan och vilken mat man skulle laga till middag, jag var urdålig på att sminka och känna till olika parfymsorter; "nej, Charlie är bäst, nej, jag gillar "White Linen" bäst, usch jag ryser när jag tänker på det.

Idag gick jag med mellanbarnbarnet till hårfrisörskan. Detta barnbarn har alltid haft en väldigt vårdande och omhändertagande sida, men idag sade hon  helt plötsligt att hon ville bli frisörska eller kanske modell när hon blev stor. "Vilket tjänar man mer pengar på?" Kanske inte riktigt den inriktning jag tycker att hon ska ha…..

VI gick in på den första frisersalong vi såg i sta’n. Då förstod jag vad hon menade. Salongen var stor, myllrade (tyckte jag) av ärtiga tjejer i läckra kläder som skapade frisyrer, som kramade om kunder (vissa) och det hela såg väldigt trevligt och "inne" ut. Jag kan förstå att den läckra ytan kan verka lockande. Den  hårfrisörska som tog hand om 12-åringen var jättegullig och behandlade henne som den mest värdefulla kund man kan ha och det ska hon ha en eloge för. Kram till duktiga yrkesmänniskor var ni än finns!