High School Music: kul att se, kul att höra. Vilken glädje hos de som framträdde och vilken glädje hos den unga publiken! Så imponerad jag blev av att de kunde sjunga, dansa, dribbla och bolla med basketbollen, allt på en gång. Jag satt faktiskt och änglades över att det skulle börja rulla en massa bollar över scenen, men icke. Inte en boll smet iväg åt fel håll, imponerande!
Det är härligt med alla yngre i publiken som engagerar sig så mycket. Ibland kan det bli för mycket förstås. Jag minns när jag tog med mina barn, storasyster 5 år och lillebror 3 år. Pjäsen spelades i gamla Kyrkskolan. Lillebror var för ung för att gå på pjäsen Draken i skåpet, man skulle vara 4 år, men jag garanterade att allt skulle gå bra.
Pjäsen började lugnt. På scenen stod ett stort blått skåp, men efter en stund så stacks en hand fram och öppnade dörren lite på glänt. Inte farligt kan man tycka, men handen var iförd en gul gummihandske med långa påklistrade krokiga naglar, en vårta här och där, lite långa hårstrån och lillebror SKREK. Han skrek tills handen försvann varpå han omedelbart tystnade.
Efter en stund kom handen fram igen, SKRIIIK från lillebror, bort med handen. Så höll det på ett par gånger. Då kom den kloka skådespelerskan fram ur skåpet. Inga gummihandskar och inga otäcka masker. Hon pratade en stund och satte sedan lugnt på sig en gummihandske, SKRIIK, av med handsken, tyst, på med handsken, SKRIIIK, av igen. Någonstans där började jag inse att vi är nog inte välkomna här så det var bara att ta mina barn och avlägsna oss. Det var premiären för vårt kulturella engagemang som familj. Ända till denna dag undrar jag hur pjäsen var och vad den egentligen handlade om. Någon som vet?