Igår startade jag min kamp mot de lömska små kilon som envisats med att samlas hos mig. Först märktes det inte så mycket, men sedan började kläderna strama åt lite här och lite där. Helt plötsligt en dag fick man känslan av att tvättmaskinen måste fått fel på termostaten och börjat tvätta alla kläder på högsta gradtal. Varför skulle de annars krympt så markant. Allting stramar, det börjar bli svårt att luta sig framåt, jag vet att kroppen fortfarande finns nedanför magen, men jag ser den inte (överdriver nog lite här).

Så igår blev det SOPPA, nu ska här rivstartas med att minska i vikt. OK, kändes bra igår. Idag på morgonen så hade livskamraten missat allt om mina planer så han var snäll och gjorde två mackor med skinka och ost. Det kan man väl inte säga något om, utan det var bara att offra sig! och äta upp dem. Sedan blev det dags för förmiddags-fikat och tro mig eller ej, inte förrän G började prata om sin soppdiet så insåg jag att jag satt där med en härlig halväten macka i näven. Nej, hur gick detta till???

Till lunchen kom jag i alla fall ihåg min medhavda sopp-påse så det klarade jag av. Eftermiddagsfikat hanns överhuvudtaget inte med (möten, möten, möten) så även där klarade jag mig.

Till middagen hade livskamraten lagat en riktig, hemlagad soppa och då behöver man inte ta till någon av dessa konstlade sopp-påsar. Men, gissa vem som hade varit generös med cayennepepparen – läpparna domnade, ögonen tårades och snoret rann. Inte direkt vad jag tänkt mig. Det blev inte så mycket soppa faktiskt, utan det blev mest vatten.

Så, nu sitter jag här framför Antikrundan med en stor påse naturgodis och en flaska CocaCola, så fel allt kan bli! Nåväl, jag är inte den som är den utan det blir väl till att göra en ny start imorgon. Det är aldrig för sent för att börja om på nytt!