Vi har nöjet att ha en utedusch här i SpanskaVillan. Det är mysigt, det är skönt och bra på alla sätt och vis. Det enda som kan vara lite dumt är att den vetter ut mot serpentinvägen som leder ner till stugan. Jag har inte upplevt det som ett problem, men när jag var ute och hängde upp nya duschdraperiet så blev jag lätt chockad när grannen tvärs över sjön helt plötsligt dök upp och sade hej. Jag hade inte hört honom komma och tänk om jag hade stått i duschen….Visst, vi har duschdraperi men blåser det så kan de ju fläkta iväg lite obehagligt.

Alltså tog jag beslutet att vi måste sätta tyngder längst ner på duschdraperiet, s.k duktyngder. Sådana finns på Clas Ohlsson varför vi åkte dit. Först frågade jag en kvinnlig expedit var sådana fanns. Under A, svarade hon och jag gick och letade men icke, jag kunde inte hitta dem. Jag gick då till Informationsdisken där en storvuxen, skäggprydd yngling stod. Med min hesa, beslöjade, viskande stämma frågade jag:
har ni några duktyngder? Han lutade sig fram över disken och med en lika låg stämma viskade han tillbaka: jag har några på lagret, ska jag hämta? Jag viskade då – det vore snällt, varpå han lutade sig ändå närmare och viskade – då gör jag det.

Vilken absurd känsla, det kändes som jag var med i en agent-film och att vi just utbytt lösenord. Jag visste inte om jag skulle skratta eller utbyta något hemligt handslag med honom. Men jag behärskade mig och han kom tillbaka och viskade –det här är den enda modell jag har, marin. -Då tar jag den. Jag tog mina duktyngder och smög iväg mot kassan, hela tiden väntade jag att en tung hand skulle läggas på min axel och att ett par stadiga typer i solglasögon och trenchcoat skulle haffa mig på vägen. Men allt gick bra och nu har jag duschat med draperiet hängande slätt och fint. Vilket äventyr man kan råka ut för bara för att man tappat rösten! Eller är det bara jag som har livlig fantasi….

Så ser de ut, de "hemliga" marina duktyngderna!