Likvärdig skola?

Tiden är länge sedan förbi då jag upphörde att förvånas över bristen på glesbygdskännedom och -perspektiv hos experter och beslutsfattare – tyvärr på alla nivåer. I glesbygden har vi levt med konsekvenserna av centraliseringsideologin alltför länge. Men när den sipprar ner och sätter fälleben på det käraste vi har, barnen, då är det dags för aktion.

Skollagens första kapitel, § 8 stadgar att: ”Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.” Den inledande grunden synes alltför ofta förbigås, finns månne någon lag som kan undanta skrivningen oberoende av geografisk hemvist? Möjligen anser några att god ekonomisk hushållning, (kap 11 § 1) i kommunallagen står över, men där kan vi återigen fråga om nedläggningar av små skolenheter är särskilt god samhällsekonomisk hushållning.

I mitten av april kom utredningen En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning SOU 2020:28. I utredningen ligger fokus på att utjämna villkoren för elever i urbana skolmiljöer där det existerar flera privata såväl som kommunala aktörer. Samtidigt erbjuder den inte särskilt mycket för att likvärdigheten för elevers skolgång och utbildning på grund av boende i glest befolkade områden inte ska slås sönder helt. En geografisk diskriminering framträder (ånyo). Det saknas med andra ord ett glesbygdskapitel i utredningen. Även om det finns en insikt i att ”den kompensation för merkostnader i små, krympande landsbygdskommuner som kostnadsutjämningen ger inte är tillräcklig” (s. 474). Att glesbygdsskolors lärmiljöer i regel är inkluderande, vilket framkommit av Gerd Petterssons forskning, verkar inte heller uppmärksammas och belönas.

Utredaren föreslår att 3 miljarder ur statsbudgeten ges till förskola, grundskola, grundsärskola (s. 645) för ”en kraftfull satsning på skolans likvärdighet”. Men geografiska perspektiv faller bort ur likvärdighetstanken. Utredaren föreslår t.ex. inte att sätta en gräns för begreppet ”rimlig närhet till hemmet” (och därtill knyta en penning för att kommuner ska kunna upprätthålla skola på rimlig närhet till hemmet).

”Utredningen föreslår att det för kommunala skolor fortsatt ska finnas en garanti för elever att bli placerad vid en skolenhet i närhet till hemmet om vårdnadshavaren inte väljer en annan skola. Utredningen väljer att kalla denna princip för rätten till en skolplacering i rimlig närhet till hemmet för att understryka att rätten handlar om avståndet till skolan, inte en rätt till skolplacering vid den närmaste skolan. Vad som avses med rimlig närhet definieras inte närmare utan får avgöras av faktorer så som bl.a. kommunstruktur, kommunikationsmöjligheter och elevens ålder” (s 21).

Även om det är ”fint” med kommunalt självstyre har de senaste årens kommunekonomiska kris (som varat längst och djupast i glesbygdskommuner) visat att närheten till kommunpolitikerna inte har hjälpt då det gäller nedläggningar av byskolor eller mindre enheter. Det krävs medelåtföljande principer från högre ort. Utan somt kommer det onekligen innebära att byskolor som kommuner inte anser sig har ”råd” med läggs ner, vilket leder till att en likvärdig skola inte uppnås för de elever som får en alltför lång skoldag på grund av resväg. Med längre skoldag följer inte sällan mindre tid för läxor och fritidssysslor, med mindre tid för hälsofrämjande motion och dessutom i många fall även otrygghet och utsatthet.

Det blir väldigt talande när utredaren skriver (s. 220): ”Den faktiska skolvalfriheten påverkas bland annat av fristående skolors etableringsmönster och kommunens storlek och geografi. I vissa delar av landet, t.ex. i glesbygd, är det ofta inte aktuellt med något faktiskt val av skola, helt enkelt för att det inte finns någon alternativ skola i en rimlig närhet.” Nej, och väldigt ofta finns det inte ens en skola i rimlig närhet. Att lämna närhetsprincipen odefinierad är problematiskt. Om nu ”Kommunala huvudmän” enligt förslaget ”ska ange hur skolplaceringsregeln rimlig närhet ska tillämpas i kommunen” borde det ju innebära att en definition måste finnas även för upptagningsområden för kommunala skolor i glesbygd. ”Elever har enligt skollagen rätt till en skolplacering nära hemmet och det är den kommunala huvudmannen som ska garantera denna rättighet. Den exakta innebörden av denna närhetsgaranti är emellertid inte närmare definierad i skollagen.” (s. 330, se kap. 15 §, 10 kap. 30 § samt 11 kap. 29 § skollagen.)

Däremot bedömer utredaren att ”den merkostnad kommunala huvudmän har för att alltid kunna erbjuda plats i en skola nära hemmet och konsekvenserna av att den kommunala skolan bär ansvaret att hantera de stora variationer i elevunderlaget som observeras över tid” är den faktor som ”är av störst kostnadsmässig betydelse”. Vidare konstateras ”att kommunala huvudmän under de senaste två decennierna har haft merkostnader på i genomsnitt drygt 8 procent till följd av sitt större ansvar. Dessa merkostnader ska enligt dagens regelverk inte avräknas då kommunerna fastställer bidrag till enskilda huvudmän” (s 25). Ett förslag från utredaren är således att kommunerna ska få göra ett avdrag för dessa merkostnader – vilket är ett bra förslag (för kommunerna men väntas inte tas emot väl av fristående huvudmän). I det sammanhanget omnämns också lokala ambitioner hos kommuner att bibehålla skolor på landsbygden, vilket kan medföra högre kostnader, som en ”ineffektivitetskostnad” men samtidigt ses det som något positivt och utredaren verkar inte begripa att den merkostnaden behöver åtgärdas i form av kompensation från stat till kommun (då det inte kompenseras tillfredsställande i utjämningssystemet, se s 474, 514): ”Att kostnaderna per elev är högre i glesbygd, kommuner med krympande elevantal och kommuner med högt förväntat löneläge visar också att kompensation [från vem då – kommunen till kommunen?] ges för olika förutsättningar att bedriva verksamhet” (s 26). Riktade förslag för att motverka geografisk segregation, i form av att elever i glesbygd får en försämrad möjlighet till lika villkor gällande utbildning, återfinns inte i utredningen.

Det behöver tillsättas en kompletterande utredning till denna samt till den landsbygdsutredning vars förslag ej har realiserats, för att trygga en likvärdig skola även för elever på landsbygden och i glesbygden. Mot bakgrund av att FN:s barnkonvention blivit svensk lag, är det ett minimikrav!