Tvångsförflyttningspolitik i nya kläder

Av , , 2 kommentarer 23

VK:s krönikör vill påstå att det finns många sidor på avvecklingsmyntet i fråga om Dikanäs skola, ”frågan är inte svartvit”, påstår krönikören och har pratat med diverse ”luttrade” förvaltningspersoner. Allt för att försvara sin tidigare hyllning till en ”modig” utredare som ”vågar” föreslå avveckling av byskolor (i Lycksele) – som om det skulle vara att gå mot den byskolnedläggningsström som forsar fram genom det här landet. En ström som går i motsatt riktning i andra länder.

Jag menar att frågan ÄR svartvit. Det är en barnrättsfråga. Mitt råd till Bergner (och diverse andra utredare) är: flytta till Kittelfjäll, sätt dina barn på skolskjuts som kommer ta 3 timmar av deras/er tid varje dag och sedan fundera på om den där utbildningen F-6 blev så ”kvalitativ” i slutändan.

Dessutom, i Dikanäs finns det högre/samma andel behöriga lärare än på tätorten. I de fall behörighet behöver säkras går det att göra med hjälp av fjärrundervisning som utredaren/avvecklaren INTE ens nämner i sin ”utredning”. Frågan handlar från Vilhelmina kommunförvaltning enbart om ekonomi – de centraliserar för att lägga alla resurser på tätorten. Bång kan ställa sin fråga om ”hur liten en skola kan bli”, titta på Risbäck och Ammarnäs.

Istället för att lägga en massa tid och resurser på undermåliga utredningar eller tvinga bybor att (utan arvode) göra de undersökningar som uppfattas som behövliga borde politiken och förvaltningen – både på kommunal och på regional nivå – faktiskt göra något konstruktivt gentemot högre ort. När får vi se skrivelserna? Själv har jag redan gjort många.

För det här handlar om barnens rätt till likvärdig utbildning i rimlig närhet till hemmet. Det (rimlig närhet) har skollagen underlåtit att sätta en definition på för att beslutsfattarna på riksnivå trott att de lokala beslutsfattarna har den bästa omsorgen och vetskapen om sina invånare, det återstår nu att se! Annars är detta ren och skär tvångsförflyttningspolitik i nya kläder.

2 kommentarer

  1. Roland Bång

    Hej Åsa! Jag tror inte att du behöver berätta för mig att det finns små skolor som är välfungerande och ger eleverna såväl undervisning av god kvalitet, likvärdiga förutsättningar i övrigt och som till det klarar av det kompensatoriska uppdraget – just för att de är små och har få elever. Det finns otaliga rapporter som studerat dessa förhållanden, och vi arbetar med denna fråga idag i Härnösands kommun med stöd från bl.a. MIUN. Frågan om hur liten en skola egentligen kan få vara, oavsett om den ställdes 2005 eller 15 år senare, handlar ju givetvis i denna kontext om perspektivet ekonomin och huvudmannens kostnader. Det är mot detta faktum jag på frågan från VK kan konstatera att 15 år efter att frågan om mer konkret samarbete lyftes, så bär funderingarna kring skolstrukturen i Vilhelmina fortfarande oket av tvivlet om det finns tillräckligt med skattemedel och andra bidrag som räcker för att driva en av Sveriges dyraste skolkommuner, med fyra (!) F-9-strukturer på ett befolkningstal som understiger 6900 invånare, varav flera med en i jämförelsen mycket få elever. Det finns inte en skolförvaltning i hela landet dom kan räkna hem den ekonomin med elevpengsmodeller. Jag menar, i rollen som skolchef utifrån skollagens definierade uppdrag att företräda huvudmannen i möjliggörandet av elevers rätt till utbildning, att frågorna också i Vilhelmina behöver utgå från hur denna rättighet upprätthålls med stöd i fjärde generationens skolforskning om vad som ger undervisning av god kvalitet, god miljö för lärande samt personlig utveckling. Väljer Vilhelmina att gå vägen mot ett avgörande av Dikanäs och Saxnäs skolor framtid via ett gediget systematiskt kvalitetsarbete på huvudmannanivån, ja då finns förutsättningarna för att se på skolor i geografiskt perifera områden som något annat än ett hål i plånboken. I den stunden och mot en sådan bakgrund förtjänar barnen och eleverna i Övre Vojmådalen och i Kultsjödalen att få sina specifika behov av skolgång utredda och tillgodosedda. Då behöver inte skolbyråkrater och föräldrar stå på varsin sida i en allt för ofta kvasi-intellektualiserad debatt om ”det bästa” för barnen. Dessa aspekter fanns inte som tydliga utgångspunkter för 15 år sedan, och jag ser ännu mindre av dem (från distans) nu när ekonomin är ansträngd till den absoluta bristningsgränsen. Tro inte heller Åsa, att jag ser nedläggning som något oundvikligt. Jag har halva min släkt uppe i Vojmådalen och önskar inget hellre än att det ska finnas förutsättningar för fortsatt skolgång. Låt det dock denna gång bli en process som äntligen fokuserar de rätta aspekterna. Lycka till med ditt engagemang mot högre nationell ort. Hoppas det bär frukt!

    Svara
    • Åsa Össbo (inläggsförfattare)

      Tack för din kommentar Roland! Just av den anledning som du beskriver – att barnen i vår dalgång förtjänar att få sina specifika behov av skolgång tillgodosedda, blir det ett hån att ta del av en sådan undermålig utredning som nu föreligger för Dikanäs och att läsa krönikor där frågan påstås belysas från olika vinklar. Jag har ännu inte fått någon anledning att hysa tillit varken till ”skolbyråkrater” eller beslutsfattare i den här frågan. Då hade de upptäckt Gerd Petterssons forskning, vägt in fjärrundervisningens möjligheter och vidare tagit ett helhetsgrepp om frågan. Men det är enbart stuprörsekonomi som råder. Hade det varit fråga om samhällsekonomi (givetvis har det bäring på utbildningsekonomi också) borde de vävt in frågan om möjligheten att bo kvar i området då det gäller avveckling av skolor i extrem glesbygd – är det ens möjligt för barn och deras familjer att bo kvar efter en eventuell nedläggning – och vad får kommunen för besparing/hur påverkas möjligheten att bedriva utbildning om, låt säga 20 vuxna och 20 barn flyttar för gott från kommunen? Såpass mycket borde alla inblandade ha förstått. Inte som nu när bybor uppmanas komma med förslag till alternativa skollokaler. Jag kan säga att vi i denna dalgång är trötta på att göra gratis arbete åt kommunen – men vad göra när skolan står på spel, resonerar nog många? Olika aktörer läser givetvis lagen utifrån sina ingångar, för mig är det inte hur skollagen företräder huvudmannen som är prioritet utan givetvis hur skollagen möjliggör för individen en likvärdig utbildning – oavsett geografisk hemvist. Här finns lagrum men det finns också brister. Vidare, en vanlig metod brukar vara jämförbarheten med andra kommuner och då argumentet att Vilhelmina sticker ut rejält, som du ju nämner. Men hur ofta får vi höra om jämförbarhet ens är möjlig, hur många andra Vilhelmina finns det? Hur många andra kommuner har den bosättningsstruktur som finns här, med två fjälldalgångar flera nodbyar och så pass långa avstånd? Slutligen tack för lyckönskningar, jag tycker bara att det vi i dalgången nu gör (i termer av skrivelser till andra nivåer) är något som ”politiken” (majoriteten) borde ha gjort för länge sedan eller åtminstone är det dags att göra det nu.

      Svara

Lämna ett svar till Åsa Össbo Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se