Etikett: författare

Modet att vara sårbar

Av Kent Lundholm, 20 september 2019 kl 05:23, Bli först att kommentera

Befinner mig i AIK-land för att under helgen besöka Lena. Ska även överlämna några signerade exemplar av ”Män som spelar schack” till några hugade köpare. I övrigt ska jag inhandla ett par brallor och eventuell en svart skjorta. Jo, det är till att roa sig.

Sovit ut till 04-tiden. Efter detta bloggande ska jag åter dyka ner i Ester Duvas liv – en märklig upplevelse. Nu när alla fakta ramlat på plats framträder en ”ny” Ester, än den kvinna jag började att skriva om i juli.

Boksläppet på Pilgatan i Umeå den 5 september.

Mår till och från riktigt bra. Efter att ha äntrat scenen ett par gånger (senast i Lycksele inför ett hundratal) har självkänslan och självförtroendet vuxit rejält. Har åtta framträdanden kvar under 2019. I somras trodde jag att allt var kört. Det var nattsvart. Men vi människor klarar mer än vi tror. Dessutom har jag nog aldrig haft så många bokningar som i höst/vinter. Det gör mig ödmjuk. Ännu finns det människor som tror på mig, som vill höra vad jag sysslar med, vad som rör sig i mitt huvud.

Under hela mitt liv har jag känt mig annorlunda och har ofta fått kämpa för att förklara min världsbild. Jag är övertygad om att jag stundom varit bufflig, särskilt under mina unga år. Har mjuknat med åren, men hållit fast vid att alltid (så gott det går) vara ärlig mot mig själv och mot andra. Man säga: Jag har blivit ödmjuk inför mitt öde, men måste försvara det liv jag har kvar att elva. Att oförtjänt ta skit är inte min grej. Det krävs mod att försvara sig och stå upp för det man tror på. Man måste blotta sig och då blir man sårbar – och det finns rovdjur som kan lukta sig till det.

Jag kommer inte att bli yngre, knappast friskare. Har börjat förbereda en storstädning av de åtaganden jag haft i periferin, sånt som bara slukat energi, tömt rummet på luft och som inte gett något tillbaka. Jag är tyvärr inte intresserad av att koka soppa tillsammans med en hel hop kockar (med olika recept). Kvar ska bli en kärnverksamhet som bygger på mitt författarskap, både skönlitterärt och som föreläsare i ämnet psykisk ohälsa. Och förstås muntligt berättande.

För övrigt gruvar jag mig inför dagens kamp i provhytterna. Med åren har samtliga tillverkade klädesplagg blivit mindre och mindre.

Det fattas tid

Av Kent Lundholm, 25 juni 2019 kl 07:01, Bli först att kommentera

Vid sexsnåret. Ett regn har fallit under natten. Gatorna är våta, det glittrar i gräset. Termometern visar på tio grader. Sommar på Pig Hill. Bryr mig inte om vädret. Nästan all min tillvaro tillbringas inomhus, i mitt arbetsrum. Men om nån vecka eller två ska det väl bli nån slags sommarsemester, hoppas jag.

Skriver med en glöd jag aldrig tidigare känt. Medan jag jagar orden, finns där en känsla av att det fattas tid. Om det handlar om brist på tid, misstänker jag att skrivandet även drivs av rädsla; en gnagande oro av att inte hinna skriva klart det jag tänkt. Utnyttjar motorn som fått extra bränsle av de mediciner jag tar för få bukt på min Parkinson; mediciner som sätter fart på det dopamin som finns kvar i min hjärna. En tillfällig åtgärd. Nerverna som producerar dopamin dör ovillkorligen.

I mina Sodom och Gomorra ska jag likt Lots fru vända mig om och förvandlas till en saltstod.

Jag heit int Duva, jag heit Nilsson, Ester Nilsson.

När ni andra är ute och jagar ljuset och värmen, viker jag ner persiennerna och slår på fläkten, och skriver 5-6 timmar. Skriver om Elon, ger liv åt Ester Nilsson och sedan väntar berättelsen om Maria. Om jag hinner? Vissa dagar påminns jag om vad som väntar, då vänsterhanden skakar så mycket att jag inte kan att använda tangentbordet. Då sätter jag mig i TV-rummet, greppar pennan med den lugna högerhanden och skriver på bländvita pappersark.

Som författare får man ständigt lära sig nya saker. Nu när jag skriver om Ester får jag lära mig om skolsystemet under tidigt 1900-tal, om hur de var klädda på den tiden, vilka lekar de lekte och en jäkla massa om krontorpare. I går försökte jag räkna ut vad en skrinda med hö skulle kosta. Det var inte lätt, kan jag lova er. Men som författare får man ju gissa, fantisera. Det är ju ingen historiebok jag ska skriva – det är en fiktiv roman med dokumentära inslag.

Ett av mina sociala problem är isoleringen – och att jag trivs med att vanka mellan mina rum och inte bli störd i mina tankar. Jag har svårt att söka mig ut, att ta kontakt med mina vänner. De i sin tur vill/vågar inte störa mig. Vet inte vad det kommer ifrån, men ofta, när jag blir sjuk eller mår dåligt, så dras jag till det sårade djuret taktik. Katter, rävar, harar som blivit dödligt sårade eller sjuka, kryper under byggnader, ner i grottor och hålrum för att få vara ifred med sin smärta. Men då får man räkna med ensamhet. Ingen lätt ekvation.

För övrigt kan jag inte bli bekväm med de stödstrumpor jag måste bära. Det är ett mindre helvete varje morgon de ska dras på. De smiter så hårt åt. Det är som att stoppa in foten och vaden i käften på en orm.

Sömnlös på Pig Hill

Av Kent Lundholm, 31 maj 2019 kl 04:37, Bli först att kommentera

Somnade på soffan vid 20-snåret och vakande ”utsövd” vid tre-tiden. Va, sju timmars sömn – men på fel sida av dygnet. Mest gamla deckare på teven, som är så uruselt dåliga att de är omöjliga att somna om till. Sålunda, hej å hå, upp på fötterna och in i skrivarlyan.

I går började jag bläddra i den research jag påbörjade för snart tio å sedan. Mängder med släktforskningsdokument, kartor från 1800-talet, biljettförsäljningsannonser, tågtider, böcker om hur nybyggarna levde, om sjukdomar, hundratals sidor med anteckningar (som tydligen jag skrivit) och mycket mer. Detta kan tyda på att jag, trots sjukdomarna, ska försöka skriva klart romanen ”Älskade Maria”; den om min farmorsmor och hennes liv i dåtidens Vindeln. I stort känns romanen klar som ett ramverk, det handlar bara fylla det med kött och blod. Meningen var att jag skulle skriva ”Älskade Maria” före ”Spring Kent, spring!” och ”Män som spelar schack” – men något kom emellan. Maria var en aning suddig i konturerna. Vem var hon egentligen? Vad var det som fick henne att tveka? Rent av: Vem skrämde henne?

Åttiotal. Bodde på Teg ute på Korpralsvägen. VÄNSTER: Hade köpt mig den optimala skrivmaskinen. Den var supersnabb, hade låg ljudnivå och kunde (hör och häpna) radera en hel rad. I övrigt fick jag som vanligt använda Tipp-Ex när felaktigheter skulle ändras. På den tiden kostade skrivmaskinen 6000 kr, vilket var stora pengar på den tiden – men jag skulle ju bli författare. ”Jag kommer aldrig mer att behöva köpa någon fler skrivmaskin”, resonerade jag – och så kom de första datorerna: Apple Plus och SE med rättstavningsprogram. Snart satt jag och skrev med en SE (20 000 kr). Hit men inte längre – dessutom hade jag 1 Mb i ramminne. HÖGER: Vad gällde korrekturläsningen var den då som nu identisk. Papper och rödpenna i jakten på dyslektiska slarvfel.

Nu blev det ingen romanpublicering under vare sig 80-talet och nästan hela 90-talet. Blev visserligen inbjuden till Bonniers 1987 för att diskutera ett av mina manus. Men mer än så blev det inte. Mellan 1990 och 1996 skrev jag nästan ingenting – förutom de reportage jag skrev när jag jobbade på Folkbladet. Först 1999 skulle jag debutera med ”Svin föder svin”.

Till minne av Elon Brändström (1930-1987)

I Bäckmyran bodde vi grannar med Elon. Tidigare bodde även hans far Filip där, men var avliden när korten togs. Elon förekommer som en karaktär i ett par av mina romaner: ”Konungarnas konung från Baklandet” och ”Spring Kent, spring!” Elon var snällheten själv och en figur som besökte oss dagligen och deltog i vårt julfirande – ensam som han var. Länge trodde jag att farbror Filip och Elon var utsända av en högre makt ...Till begravningen skrev jag följande: ”Elon, du vaktade vår barndoms sista utpost. Längst inne i våran skog, satt du och väntade på att vi ungar skulle bli vuxna.”

En bild från en hetsig, litterär diskussion. Plats: Tärnaby. Den handlade om vilken författare som var den störste av dem alla. Där dök Hermann Hesse upp, tätt följd Tomas Mann. Kafka och Göran Tunström fick varsin röst. Jag blev förbannad. Den störste av dem alla fanns ju runt husknuten: Torgny Lindgren som skrivit ”Ormens väg på hälleberget” och novellsamlingen ”Merabs skönhet”. Som straff för deras okunnighet började jag vid varje måltid att högläsa ur ”Merabs skönhet”. Det tog inte länge innan merparten pratade som Torgny Lindgren och de kunde citera långa stycken ur texterna: ”Molin hade lärt sig skrädderiet i Jörn. Men det han sydde vart icke bra.”

I huvudet gör jag tjusiga beräkningar över ett lyckligt och friskt liv. Men jag måste ha missat några siffror, räknat fel, adderat där jag skulle ha dragit ifrån, eftersom det misstämmer så mycket mot verkligheten.

Trött på att vara sjuk. Så här kan det vara …

Sjukdomens baksidor

1. Att aldrig vakna utvilad.

2. Att aldrig kunna planera.

3. Att aldrig kunna dansa av pur glädje.

4. Att ständigt känna sig missförstådd.

5. Att inte få känna sig accepterad.

6. Att ofta bli ifrågasatt.

7. Att bli anklagad för att vara lat.

8. Att bli kallad för en sur tråkmåns.

9. Att känna sig misslyckad.

10. Att bli bortvald.

För övrigt torde kampen för att vara sann, vara en av de modigaste strider vi ger oss in i.

Författarnas farliga liv

Av Kent Lundholm, 27 april 2019 kl 08:08, Bli först att kommentera

Medan forna tiders stenbrottsarbetare drabbades av stendammslunga, har skogshuggare i alla tider lidit av smärtsamma förslitningsskador i rygg och axlar. Vi författare då? Ett stillasittande jobb som kan ge trycksår i röven och överansträngda röda ögon. Det finns även en risk att allt sittande på baken leder till fetma.

Det finns även en rad neurotiska åkommor som följer med författarskapet. Vi har en förmåga att leva oss in i våra karaktärers öden, så till den milda grad att vi kan gå vilse redan på sidan 42. Dessutom – många av oss är så rysligt introverta att vi kan få åt nerverna i grupper fler än tre-fyra personer. Vi kan även drabbas av något så oromantiskt och mesigt som musarm – inflammationer i muskler och senor som leder till blixtrande smärtor och molande värk.

Under månader av intensivt arbete med min kommande roman, ”Män som spelar schack”, har jag knappt rört mig från skrivbordet. Datormusen har gått glödhet när jag markerat stavfel och grammatiska bakåtvolter. När jag väl postade mitt manus till förlaget, kom åkommorna och smärtorna slag i slag. Under den intensiva skrivperioden hade jag glömt att promenera och att äta ordentligt. Sedan började jag ramla. Mitt i steget. Helt spiknykter. Jag bröt revben, skrubbade knän och händer. Så kom inte och säg att ett författarskap skulle vara ett ofarligt yrke.

”Men hur sköter du dig?” Den unga, kvinnliga läkaren skakade på huvudet. ”Nu får du skärpa dig.”

”Äsch, pröva att skriva en roman själv så ska du få se vad som händer”, fräste jag. ”Dagligt fantiserande tär nåt djuriskt på människokroppen och psyket.”

Sen sa jag inget mer den dan. Men inne i skallen formulerades meningar som sattes samman till stycken, till sidor. Det inre skrivandet. Jag hade tänkt säga några ord till doktorn om de neurologiska stormar som med jämna mellanrum blåser upp i min skalle och får blixtarna att skjuta åt alla håll. Nä, jag knep käft – så som vi män från Baklandet brukar göra.

Musarmen då? Jo, inom kort ska jag besöka en sjukgymnast för att få behandling. Vad gäller fallolyckorna ska jag på läkarnas inrådan stoppa in skallen i några roterande, skramlande magnettrummor för att ta bilder av min hjärna – men jag säger som den berömde hjärnkirurgen: ”Jag har opererat tusen hjärnor, men aldrig sett en enda tanke.” Möjligt kan magnetkameran via en och annan schackpjäs, möjligen en reslig vedhög eller rent av en välanvänd rubank. Eller så absolut ingenting.

Krönika i Lokaltidningen 2019 04 25

Tom topp i skrivprocessen

Av Kent Lundholm, 23 maj 2018 kl 08:15, Bli först att kommentera

”Kanske är varje författare som en djurparksdirektör vilken varje morgon finner djuren utsläppta ur sina burar.Sedan ägnas hela dagen åt att infånga, identifiera och låsa in bestarna, bara för att morgonen därpå finna djuren utsläppta på nytt.” Så klokt skrev Niklas Rådström i sin bok ”Den ansvarsfulla lättjan”; ett skeende som ständigt upprepar sig och som emellanåt rent kan vara livsfarligt.

Kanske är det därför som det alltid finns ett inbyggt motstånd till påböja skrivandet. Att skriva första meningen på en ny roman görs i vetskapen om att två-tre års dagligt hårt skrivande väntar kan fylla en med djup skräck. Och då med vetskapen att man kan förlora sig på vägen mot målet. Rådström skriver också: ”En författare kan ägna en halv förmiddag åt att diska en tekopp bara för att slippa se skrivbordet.” Men har då inte författare någon som helst inspiration? Jo, det är klart. Inspiration den flödar till när skräcken för skrivandet upplöses. Med andra ord, det är rätt så komplicerat att skriva en roman.

Min kompis läkaren berättade, apropå detta med sekter och dyrkarnas övertro på ledaren. I staden som han jobbade fanns ett hemligt sällskap där man dyrkade den något till åren komna Mästaren. Han var sedd som en riktig stortänkare som mellan sina framträdanden filade på sina geniala alster. Dessa läste han upp vid sina sammankomster – men det var inte många som förstod hans virriga analyser – men så var han ju så jävla smart och stod en nivå övre alla andra. Men så dog denna Mästare. Obduktionen väntade. Skulle man finna en ny, komplicerad hjärna? Nej, istället fann man ett stort hål i hjärnan och stora döda områden i viktiga delar av hjärnan, I det områden som står för tänkandet, fanns bara döda områden. Läkarna konstaterande att Mästaren inte kunde ha tänkt en enda reda tanke de senaste åren. Sällskapet då? Jo, det finns kvar och lärjungarna kämpar med att tyda hans antecknings block för att finna fram till hans visdom som berättar om meningen med livet och till det evigt liv. Är detta inte en sekt så vet jag inte?

För övrigt ligger det en hel del med att man måste lära sig själv att stå ut med sig själv. Står man inte en ut med sig själv i tv-soffan, så lär man knappast göra det i urskogen heller.

Skrivandet och Dr Phil

Av Kent Lundholm, 4 januari 2018 kl 08:51, Bli först att kommentera

Uppe i ottan för att packa och stryka kläder. Tittade samtidigt, med ena ögat, på ett avsnitt av Dr Phil. Mannen som kan lösa alla slags problem; från stopp i slasken till att få misstänkta mördare att försäga sig. I slutet av varje show skickas en eller två suputer (ofta män) till något svindyrt behandlingshem i Kalifornien – medan de medberoende kvinnor lämnas åt sitt öde. Trots detta ser jag ofta på Dr Phil; just av anledningen att man dryftar svåra problem som är sprungna ur en dysfunktionell familj. Det är fullt möjligt att suputen är den som bär på symtomen för resten av familjen och blir det svarta fåret. Men då har man glömt att se på helheten. Och genetiken för den delen.

Satt igår och rättade de fel som Lena upptäckt i min text. Det är inte många fel, men det förbryllar mig att trots att jag lusläst texten tre gånger under ett halvårs tid, så fattas det bindeord, ändelser och ord har kastats om i meningarna. Orsaken torde vara min dyslexi. Den har gjort att jag ständigt får kämpa med mitt språk. I det fallet är inget givet. Jag har författarkollegor som skriver igenom texten en, max två gånger, sedan är manuset klart för utgivning. Jag skriver om mina texter minst tio gånger. Minst. Men om jag glömmer det grammatiska, så är min berättelse intressant och spännande. Det intygar min korrekturläsare. Jag har ju alltid varit mer intresserad av dynamiken i mina berättelser (skrönor), än av små stavfel och tjusiga metaforer.

När vi läser och skriver knackar den inre världen mot skallbenet och kräver uppmärksamhet och koncentration. Det är inte ovanligt att somliga bilder följer oss genom hela livet. Händelser som satt djupa spår i våra liv. Men än hur jobbigt detta kan vara, så kräver skrivandet och läsandet att man är ensam med sina monster. När man skriver tränar vi på vår empati, först då kan vi tränga in i andras livsöden. Vi blir helt sonika en aning mindre självupptagna.

För övrigt åker vi till Skellefteå idag; detta efter att ha tillbringat en vecka här på Pig Hill, Umeå. Det är nyttigt att då och då byta miljö.

Superfokus och diabetes

Av Kent Lundholm, 17 november 2017 kl 07:40, Bli först att kommentera

Är uppslukad av min text. Brukar bli det när korrekturläsningen nått nivån för att jobba med kommatering, bindeord, ändelser. Då har det hänt att jag ramlat in i texten och blivit ett med den. Det kan vara farligt. När jag varit inne i slutfasen på mina tidigare romaner, har det hänt att jag ”förlorat” mig själv. Har kanske att göra med den superfokusering som kopplas på, som får oss med ADHD att hamna i en tunnel utan tid och ljud.

adult-2242164_960_720

Jag kan bli sittande till dess arslet domnat bort och ögonen blöder. Men det var nog värre förr. Jag har slutat att skriva om nätterna och håller mig mest till tidiga morgnar och ett pass på eftermiddagen. Det krävs struktur – för det blir ju inte bättre om man skriver tio timmar på raken. Snarare tvärtom. Det blir mer effektivt med pass på två timmar. Men jag känner av mitt superfokus, det finns där och vill få mig att skriva dygnet runt. Jag svarar nej.

Den nya diabetesmedicinen har verkligen haft god effekt. Minus sju kilo på sex veckor och blodsockernivåer som halverats. Varför har ingen läkare ordinerat Victoza tidigare? Särskilt efter jag fick min stroke. En dåligt inställd diabetes i kombination med övervikt är en av de vanligaste orsakerna för att få ytterligare en stroke. Hade jag nu inte varit sjuksköterska i grunden och tjatat mig till en akutremiss till Diabetesenheten på NUS, hade jag väl fått fortsätta med höga blodsockernivåer till dess det exploderat i min skalle.

injecting insulin new

Victoza hjälper kroppen att sänka blodsockret. Det gör även att maten passerar magsäcken långsammare (mättnadskänslan håller i sig längre) och kan hjälpa till att förebygga hjärtsjukdom. Man tappar helt sonika aptiten, vilket är bra om man är en tjockis – som lider av diabetes. Men så var det biverkningarna. Det tycks vara så att ju bättre effekt en medicin har, dess då fler är biverkningarna. Men det är bara att bita ihop.

Det lär ska vara Black Friday i dag. Superrea. Borde kanske åka ut en sväng och köpa några julklappar till reapris, men jag blir så vansinnigt störd av att vistas på platser där folk trängs och pratar i mun på varandra. Så jag skiter i det. Tror mer på mellandagsrean – som fenomen.

William Robertson Davies, (1913-1995) en kanadensisk författare. Han har bland annat skrivit den geniala Deptfordtrilogin.

För övrigt håller jag med författaren Robertson Davies analys: ”Förnuftsmänniskor uppfattar sin lilla avkroksvärld som hela universum och sätet för all kunskap.”

Signera böcker på ICA

Av Kent Lundholm, 3 december 2016 kl 07:49, Bli först att kommentera

Så var det plötsligt lördag. Uppe i ottan och möttes av mörker. Tassade mellan rummen och tände mina blinkande tomtar och änglar, fick fart på minigranen som började glimma, tände kyrkan och ytterligare några småtomtar. Tomtarna har jag införskaffat på Clas Olssons – två blinkande tomtar eller änglar för 49 kronor. Som fått. Dagens mål blir att besöka julmarknaden på Gammlia.

Har skrivit 184 sidor i min kommande roman, som naturligtvis utspelar sig i Baklandet, denna gång kring temat kvarglömda män, de som blev kvar, de som blev över. Vad gäller min senaste bok ”Spring Kent, spring!” har jag ett arrangemang kvar för 2016, då jag den 14 december ska signera mina böcker på ICA Supermarket i Lycksele. Jag har faktiskt bara signerat böcker på detta viset EN gång tidigare och det var 2000 då jag satt i ett hörn i entrén på Coop i Vännäs. Då med min debutroman ”Svin föder svin”. Jag fick sälja EN bok till en äldre dam som tyckte synd om mig. Efter det svor jag att aldrig göra om misstaget – ändå har jag tackat ja till arrangemanget i Lycksele. Dels har jag mitt förlag bakom mig som fixar och donar med böcker och annonsering, dels finns det numera inget ställe att sälja mina böcker på i Lycksele. Inte sedan bokhandeln gick i konkurs för x antal år sedan. Tror att det finns ett behov för en och annan att (så här inför julen) köpa en signerad bok av mig. Vi får väl se. Hoppas på en bättre placering i butiken, än den i Vännäs där jag gömdes och glömdes i en mörk vrå.

Försöker planera inför våren, då jag som alla andra måste dra in pengar till hyra och mat, men som kulturarbetare är det ta mej tusan inte lätt. Ersättningsnivåerna är inte särskilt höga, samtidigt som det tycks finnas en myt om att vi kulturarbetare enbart sysselsätter oss för att det är så jävla roligt. Jo, det är roligt, men vi vill ha en rimlig ersättning för vårt yrkeskunnande. Det är väl ingen som säger till en snickare att ”det här kan du väl göra gratis för att du haft så himla kul när du spikade ihop min veranda.” Då skulle nog vederbörande riskera att bli avsågad vid anklarna. Jag har nästan 40 års erfarenhet av mitt författarskap, dessutom drygt tio år som journalist och sju år som informatör (åtta som sjuksköterska), plus alla utbildningar jag gått vars kunskaper byggts in i mitt skrivande. Drygt åttio gånger har jag i egenskap av författare stått ensam på scenen runt om i länet och år 2012 slog jag publikrekordet i Lycksele stadsbibliotek – före Åke Lundgren och Torgny Lindgren. ”Nu sitter han där och förhäver sig”, tänker kanske många av er. ”Han tror att han är något”. Det är ett annat elände inom kultursfären, att man måste ha modet att visa sig sårbar på scenen för att ha en chans att nå fram till publiken, man måste vara ärlig, och man måste överlämna sig till media för att bli synliggjord och ”känd”, annars blir inga böcker sålda. Då blir man lätt ett offer för de som inte gillar människor som sticker ut för mycket, som säger obekväma saker som sätter fart på deras egna känslor, oro och rädsla. ”Spring Kent, spring!” är en sådan bok – som oroar och hjälper. Tro inte att du är någonting! Efter mina föreställningar har det kommit fram olyckliga människor som lider av psykisk ohälsa och tackat mig för att jag satt ord på deras skräck och ensamhet. Sådant växer jag av.

Skammen är verkligen själens surmyr. Står man där och skäms allt för länge, sjunker man ner i den bottenlösa dyn och försvinner. Under stora delar av mitt liv har jag stått på skammens surmyr med dy upp till midjan. Skuld är något som drabbar oss när vi gjort något fel, något som strider mot den moraliska kompassen, något man kan bekänna, be om förlåtelse för och ofta bli förlåten. Skulden berövar inte ditt människovärde. Skammen däremot gräver sig ner i jag-känslan och underminerar ens egenvärde så att man till slut förlorar sitt människovärde. Man har inte bara gjort fel, man ÄR fel. Man dräneras på kärlek eftersom man inte är värd att älskas. man försöker fly, man bedövar smärtan med alkohol och skäms ännu mer. Självkänslan blir än sämre, man börjar ljuga och omge sig med hemligheter. Sedan kommer ilskan när man tror att man blivit orättvist behandlad. Skammen får oss känna oss små, ofullkomliga och att vi aldrig duger. Enda sättet att bli av med skammen är att prata om den, sätta ord på känslorna och ju mer vi berättar desto mer ökar känslan av att vi faktiskt duger, att vi är värdefulla. Med andra ord: det är en kamp för att återigen bli sann, äkta och för att klara av det krävs en hel del mod.

För övrigt tillhör jag den fjärdedel av befolkning som är introvert, alltså innesluten, inåtriktad och stundom frånvarande. En svårighet som vi introverta brottas med och som vi sällan klarar av är att ”kallprata”, eftersom vi av någon anledning ”snålar med orden”.

JULKLAPPSTIPS! >>> Beställ

Eller kom förbi på Pig Hill och köp en signerad bok! (Lite billigare: 190 kr) Boka tid: 070-299 36 80

Glädjande recension

Av Kent Lundholm, 12 oktober 2016 kl 09:25, Bli först att kommentera

Sovit ut till halv åtta. Har aldrig lyckas vänja mig vid att sova länge, utan känner mig då mer mosig och trög än då jag kliver upp ett par timmar tidigare. Men just denna dag förstår jag att det var nödvändigt för kroppen och hjärnan att ”sova ut”, då jag låg och snurrade runt på skinnsoffan fram mot tvåtiden i natt. Många tankar, svårt att varva ner. I går var dessutom en intensiv dag då det tycktes som om jag hade hur mycket ork och energi som helst. Bland annat plockade jag undan fyra stora kassar med överflödiga böcker ur bokhyllorna; böcker som inte blivit lästa och som jag aldrig kommer att läsa. Men trots att jag bar ner ett femtiotal böcker i förrådet, så syntes det ingen större skillnad. Min kärlek till böcker har en tendens att övergå i ett samlarbeteende. Skit samma, många böcker blir det och många böcker har jag läst.

I går gav jag bort en dam till en liten oansenlig bonde. Efter ett bra spel där jag pressat Karlsson till ett desperat försvarsarbete, hade jag riggat för att efter fem-sex drag ställa hans kung i matt. Det var ett långt parti på dryga timmen – och därför skulle jag nog ha tagit min ADHD-medicin innan första draget togs. Efter tre kvart började jag att tappa fokus och koncentrationsförmåga, vilket ledde till att jag satt där och tänkte på annat. Jag skulle ju bara mata på, med min dam, tornen och springaren. Då tar min hand damen, helt impulsivt och utan att ta ett snack med förnuftet och logiken, och flyttar min vita, stolta dam i slagläge för Karlssons svarta, lilla, sketna bonde. Jag gav upp direkt. Men förutom mitt ADHD-drag så var det bra och intressant parti, även om det knappast lär gå till eftervärlden som något att minnas och prata om.

Fick igår tag i en recension som publicerats i NSD redan i juni. En bra och fin recension som gav mig råg i ryggen. Hittills har ”Spring Kent, spring!” fått övervägande bra recensioner. Det förvånar mig inte, eftersom jag tidigt kände att jag skrev på en riktigt stark och ärlig historia.

”Det är en gripande skildring och den känns angelägen för en större allmänhet. […] Kent Lundholm är en utomordentlig berättare med ett levande språk. […] Mot slutet av läsningen anas ett ljus i den så långa och svarta tunneln. Därför lägger man ifrån sig boken med hopp om en framtid med fler berättelser av denne gode berättare.”
Jan Bergsten, NSD.

Här kan du beställa ”Spring Kent, spring!”

Från mitt förlag Ord&visor: BESTÄLL

Från Bokus: BESTÄLL

Eller kom förbi på Grisbacka i Umeå. Jag har flera lådor med böcker som kan signeras. Läs mer om boken på min webb: Kents webb.

I stort har mitt arbetsrum blivit ett reservat för drömmar och fantasier. I just detta reservat har jag skrivit otaliga bloggar och författat en roman ”Vedtjuven” (2012) och självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016) och nu skriver jag på ytterligare en roman som utspelar sig i Baklandet. I mina tankar rör mig på platser som knappt finns kvar, jag reser i fantasin och har uppfunnit världen på nytt och genom detta kreativa arbete har jag hållit mig ovanför ytan. Sedan har det naturligtvis funnits dagar då jag gjort allt annat för att slippa se åt skrivbordet, men vad hjälper det då man istället börjar skriva inne i huvudet. Det finns ju också perioder då jag drabbats av skrivkramp, då inga av mina ord och tankar har något värde, då varje rad blir plågsam att skriva ner och ens projekt skapar en ymnig svettning och ett hårt slående hjärta.

För mig är kreativiteten starkt kopplad till arbetsglädje, till lusten att berätta och leva med de karaktärer jag skapat. Men som sagt, ibland fattas den inspiration och glädje som behövs för att skriva en roman. jag är övertygad om att det är en myt att författare sitter mörka rum och skriver i djup ångest och förtvivlan. Ibland kan det vara så, men vi skriver som bäst när glädjen infunnit sig; den som ger oss lust att skriva. Vad är då inspiration, jo det är när skräcken för skrivandet blivit upplöst. Författaren Niklas Rådström har med en liknelse beskrivit författarskapet på ett träffsäkert sätt. Ungefär så här skrev han: ”Kanske är varje författare som en djurparksdirektör vilken varje morgon finner djuren utsläppta ur sina burar. Sedan ägnas hela dagen åt att infånga, identifiera och låsa in bestarna, bara för att morgonen därpå finna djuren utsläppta på nytt.” Eller som författaren W. Somerset Maugham konstaterade: ”Det finns tre regler att följa när man skriver en roman. Tyvärr vet ingen vilka de tre reglerna är.”

För övrigt är tiden årstidernas skiftningar mellan snöstorm och solheta dagar vid havet, mellan höstlöv som brinner och dagsmeja på vårkanten. Tiden är barn som växer, tiden är träd som som blir större. Det är vacker tanke … Men tänk om man fick, den dag det börjar dra ihop sig mot det bittra slutet, fick lägga sig högst upp i en stor björk och låta sig bli omsluten av grenar och löv – och sedan somna in, för att vakna upp om hundra år och känna att björken lyft mig högt upp mot himlen..

Allt upprepar sig

Av Kent Lundholm, 7 oktober 2016 kl 09:22, Bli först att kommentera

Sovit ut – till halv åtta. Strax före 22.00 släppte min gode Gösta, tillika chaufför, av mig här hemma på Pig Hill. Var rätt så slut i skallen, men inte så där totalt utmattad som jag brukar bli efter ett framträdande. Hängde på soffan och glodde på teven, minns inte på vad. Nån slags våldsam film var det, kanske med Bruce Willis; han som brukar slåss med ett leende på läpparna, han som brukar kasta sig åt sidan för att undkomma kulorna och som kan gå nerblodad genom hela filmen (som om sminkösen dött och ingen kan ta bort låtsasblodet).

Det blev ett bra framträdande i Åsele bibliotek och ett femtiotal hade kommit för att höra min berättelse barndomens oro och rastlöshet, om de sena tonårens kaos och panik, om min ojämnhet där jag å ena sidan gjorde karriär på många sätt, å andra sidan inte klarade av det mest elementära. Jag berättade förstås om resa tillbaka och sa att det alltid finns hopp om ett bättre liv.

Har nog funnit ett bra sätt att berätta min historia utan att skrämma slag på folk. Det handlar om att krossa fördomarna och samtidigt sprida kunskap om oss som lider av olika psykiska tillkortakommanden. Frågorna från publiken var många, några från anhöriga till bipolära döttrar/söner: ”Hur ska jag göra när hon flyger upp i det blå?” Sedan brukar det smyga fram en eller två och säga (med låg röst): ”Jag är som du och har upplevt mycket av det du berättade. Tack!” Oj, vad jag växer då. I går var det en kvinna i min ålder som berättade att hon fick sin bipolära diagnos först i fjol. Blev glad för hennes skull då hon nu kan få hjälp, men förbannad över att de diagnostiska verktygen inom psykiatrin fortfarande är så trubbiga att folk ska behöva dö innan de får en diagnos. Tänk om det vore lika illa med de som fått diabetes? Att det skulle ska behöva ta 20-30 år innan det sätts in insulin.

Genom världshistorien har vi varit usla på att hantera främlingar, istället har mytbildningarna fått ta över och ganska snabbt har vi klumpat i ihop folk, ofta utifrån den religion de praktiserar. Judarna är ett bra exempel, som mellan 1870-1945 i miljontalls massutvandrade från Östeuropa i första hand till USA, Frankrike, Tyskland och Storbritannien, vilket genast skapade rädsla och avsky. De pratade konstigt, såg märkliga ut med sina svarta kläder, huvudbonader, långa skägg, hade egendomliga religiös seder och höll ihop som grupp. Fram till 1917 kom 3,9 miljoner flyende judar till USA; fattiga och arbetslösa. De blev genast illa sedda. Många menade att de var illojala och att de hade en ”dold agenda”, att deras tro var en ”erövringsideologi”. I USA 1917 gjorde den s.k Dillinghamkommisssionen ett slags ”IQ-test” på de nyanlända judarna och kom fram till att 76 procent av dem var idioter och att barnen var efterblivna. I själva verket var det fattigt folk som inte fått lära sig att skriva och läsa och att de ännu inte lärt sig det nya språket.

I Frankrike menade många ”intellektuella skribenter” att judarna hade för avsikt att påtvinga sin religion och att de av den anledningen inte ville anpassa sig. Känner ni igen argumenten? De som används mot muslimerna som de senaste åren kommit till Europa, då vi börjat klumpa ihop dem till ETT. Allt går igen, allt har skett tidigare.

I 20-30-talets Tyskland användes samma argument som i Frankrike och USA. Hitler talade öppet om att det var judarnas fel att Tyskland förlorat 1:a världskriget, att det var en judisk sammansvärjning. Och folk nickade och höll med, ingen sa emot. I det fallet kan vi verkligen tala om en dold agenda. 1923 kom den första pogromen, då man i Berlin brände judiska hus, synagogor, skövlade, plundrade. Nu jävlar skulle judarna sättas på plats.Hösten 1938 följde fler pogromen för att kulminera i Kristallnatten den 10 november. Denna iscensatts av nazisterna. 267 synagogor brändes ner, 7 500 butiker vandaliserades, 400 judar dödades, 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, och som en konsekvens av Kristallnatten fick judarna betala ett skadestånd på en miljard mark till tyska staten. Just, det – judarna fick betala för skövlingen och dödandet. Allt byggde på hat, fördomar, rasism och var inledningen på Förintelsen och de slutgiltiga lösning.Vete gudarna hur många som skrivit och sagt att detta aldrig får hända igen. Men jag blir allt mer osäker om det verkligen stämmer.

För övrigt krävs det ett visst mått av mod för att bryta mot konventionerna och kliva av ekorrhjulet. För då måste vi ju lämna vår trygga zon.

Etikett: författare

Modet att vara sårbar

Det fattas tid

Sömnlös på Pig Hill

Författarnas farliga liv

Tom topp i skrivprocessen

Skrivandet och Dr Phil

Superfokus och diabetes

Signera böcker på ICA

Glädjande recension

Allt upprepar sig

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv