Etikett: författare

Tom topp i skrivprocessen

Av , , Bli först att kommentera 4

”Kanske är varje författare som en djurparksdirektör vilken varje morgon finner djuren utsläppta ur sina burar.Sedan ägnas hela dagen åt att infånga, identifiera och låsa in bestarna, bara för att morgonen därpå finna djuren utsläppta på nytt.” Så klokt skrev Niklas Rådström i sin bok ”Den ansvarsfulla lättjan”; ett skeende som ständigt upprepar sig och som emellanåt rent kan vara livsfarligt.

författare

Kanske är det därför som det alltid finns ett inbyggt motstånd till påböja skrivandet. Att skriva första meningen på en ny roman görs i vetskapen om att två-tre års dagligt hårt skrivande väntar kan fylla en med djup skräck. Och då med vetskapen att man kan förlora sig på vägen mot målet. Rådström skriver också: ”En författare kan ägna en halv förmiddag åt att diska en tekopp bara för att slippa se skrivbordet.” Men har då inte författare någon som helst inspiration? Jo, det är klart. Inspiration den flödar till när skräcken för skrivandet upplöses. Med andra ord, det är rätt så komplicerat att skriva en roman.

maskros

Min kompis läkaren  berättade, apropå detta med sekter och dyrkarnas övertro på ledaren. I staden som han jobbade fanns ett hemligt sällskap där man dyrkade den något till åren komna Mästaren. Han var sedd som en riktig stortänkare som mellan sina framträdanden filade på sina geniala alster. Dessa läste han upp vid sina sammankomster – men det var inte många som förstod hans virriga analyser – men så var han ju så jävla smart och stod en nivå övre alla andra. Men så dog denna Mästare. Obduktionen väntade. Skulle man finna en ny, komplicerad hjärna? Nej, istället fann man ett stort hål i hjärnan och stora döda områden i viktiga delar av hjärnan, I det områden som står för tänkandet, fanns bara döda områden. Läkarna konstaterande att Mästaren inte kunde ha tänkt en enda reda tanke de senaste åren. Sällskapet då? Jo, det finns kvar och lärjungarna kämpar med att tyda hans antecknings block för att finna fram till hans visdom som berättar om meningen med livet och till det evigt liv. Är detta inte en sekt så vet jag inte?

För övrigt ligger det en hel del med att man måste lära sig själv att stå ut med sig själv. Står man inte en ut med sig själv i tv-soffan, så lär man knappast göra det i urskogen heller.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Skrivandet och Dr Phil

Av , , Bli först att kommentera 3

Uppe i ottan för att packa och stryka kläder. Tittade samtidigt, med ena ögat, på ett avsnitt av Dr Phil. Mannen som kan lösa alla slags problem; från stopp i slasken till att få misstänkta mördare att försäga sig. I slutet av varje show skickas en eller två suputer (ofta män) till något svindyrt behandlingshem i Kalifornien – medan de medberoende kvinnor lämnas åt sitt öde. Trots detta ser jag ofta på Dr Phil; just av anledningen att man dryftar svåra problem som är sprungna ur en dysfunktionell familj. Det är fullt möjligt att suputen är den som bär på symtomen för resten av familjen och blir det svarta fåret. Men då har man glömt att se på helheten. Och genetiken för den delen.

writer-1129708_960_720

Satt igår och rättade de fel som Lena upptäckt i min text. Det är inte många fel, men det förbryllar mig att trots att jag lusläst texten tre gånger under ett halvårs tid, så fattas det bindeord, ändelser och ord har kastats om i meningarna. Orsaken torde vara min dyslexi. Den har gjort att jag ständigt får kämpa med mitt språk. I det fallet är inget givet. Jag har författarkollegor som skriver igenom texten en, max två gånger, sedan är manuset klart för utgivning. Jag skriver om mina texter minst tio gånger. Minst. Men om jag glömmer det grammatiska, så är min berättelse intressant och spännande. Det intygar min korrekturläsare. Jag har ju alltid varit mer intresserad av dynamiken i mina berättelser (skrönor), än av små stavfel och tjusiga metaforer.

När vi läser och skriver knackar den inre världen mot skallbenet och kräver uppmärksamhet och koncentration. Det är inte ovanligt att somliga bilder följer oss genom hela livet. Händelser som satt djupa spår i våra liv. Men än hur jobbigt detta kan vara, så kräver skrivandet och läsandet att man är ensam med sina monster. När man skriver tränar vi på vår empati, först då kan vi tränga in i andras livsöden. Vi blir helt sonika en aning mindre självupptagna.

För övrigt åker vi till Skellefteå idag; detta efter att ha tillbringat en vecka här på Pig Hill, Umeå. Det är nyttigt att då och då byta miljö.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Superfokus och diabetes

Av , , Bli först att kommentera 3

Är uppslukad av min text. Brukar bli det när korrekturläsningen nått nivån för att jobba med kommatering, bindeord, ändelser. Då har det hänt att jag ramlat in i texten och blivit ett med den. Det kan vara farligt. När jag varit inne i slutfasen på mina tidigare romaner, har det hänt att jag ”förlorat” mig själv. Har kanske att göra med den superfokusering som kopplas på, som får oss med ADHD att hamna i en tunnel utan tid och ljud.

adult-2242164_960_720

Jag kan bli sittande till dess arslet domnat bort och ögonen blöder. Men det var nog värre förr. Jag har slutat att skriva om nätterna och håller mig mest till tidiga morgnar och ett pass på eftermiddagen. Det krävs struktur – för det blir ju inte bättre om man skriver tio timmar på raken. Snarare tvärtom. Det blir mer effektivt med pass på två timmar. Men jag känner av mitt superfokus, det finns där och vill få mig att skriva dygnet runt. Jag svarar nej.

Den nya diabetesmedicinen har verkligen haft god effekt. Minus sju kilo på sex veckor och blodsockernivåer som halverats. Varför har ingen läkare ordinerat Victoza tidigare? Särskilt efter jag fick min stroke. En dåligt inställd diabetes i kombination med övervikt är en av de vanligaste orsakerna för att få ytterligare en stroke. Hade jag nu inte varit sjuksköterska i grunden och tjatat mig till en akutremiss till Diabetesenheten på NUS, hade jag väl fått fortsätta med höga blodsockernivåer till dess det exploderat i min skalle.

injecting insulin new

Victoza hjälper kroppen att sänka blodsockret. Det gör även att maten passerar magsäcken långsammare (mättnadskänslan håller i sig längre) och kan hjälpa till att förebygga hjärtsjukdom. Man tappar helt sonika aptiten, vilket är bra om man är en tjockis – som lider av diabetes. Men så var det biverkningarna. Det tycks vara så att ju bättre effekt en medicin har, dess då fler är biverkningarna. Men det är bara att bita ihop.

Det lär ska vara Black Friday i dag. Superrea. Borde kanske åka ut en sväng och köpa några julklappar till reapris, men jag blir så vansinnigt störd av att vistas på platser där folk trängs och pratar i mun på varandra. Så jag skiter i det. Tror mer på mellandagsrean – som fenomen.

4646232e-3e15-4855-bd4e-a5a4ab3281c0

William Robertson Davies, (1913-1995) en kanadensisk författare. Han har bland annat skrivit den geniala Deptfordtrilogin.

För övrigt håller jag med författaren Robertson Davies analys: ”Förnuftsmänniskor uppfattar sin lilla avkroksvärld som hela universum och sätet för all kunskap.”

 

Signera böcker på ICA

Av , , Bli först att kommentera 2

Så var det plötsligt lördag. Uppe i ottan och möttes av mörker. Tassade mellan rummen och tände mina blinkande tomtar och änglar, fick fart på minigranen som började glimma, tände kyrkan och ytterligare några småtomtar. Tomtarna har jag införskaffat på Clas Olssons – två blinkande tomtar eller änglar för 49 kronor. Som fått. Dagens mål blir att besöka julmarknaden på Gammlia.

Har skrivit 184 sidor i min kommande roman, som naturligtvis utspelar sig i Baklandet, denna gång kring temat kvarglömda män, de som blev kvar, de som blev över. Vad gäller min senaste bok ”Spring Kent, spring!” har jag ett arrangemang kvar för 2016, då jag den 14 december ska signera mina böcker på ICA Supermarket i Lycksele. Jag har faktiskt bara signerat böcker på detta viset EN gång tidigare och det var 2000 då jag satt i ett hörn i entrén på Coop i Vännäs. Då med min debutroman ”Svin föder svin”. Jag fick sälja EN bok till en äldre dam som tyckte synd om mig. Efter det svor jag att aldrig göra om misstaget – ändå har jag tackat ja till arrangemanget i Lycksele. Dels har jag mitt förlag bakom mig som fixar och donar med böcker och annonsering, dels finns det numera inget ställe att sälja mina böcker på i Lycksele. Inte sedan bokhandeln gick i konkurs för x antal år sedan. Tror att det finns ett behov för en och annan att (så här inför julen) köpa en signerad bok av mig. Vi får väl se. Hoppas på en bättre placering i butiken, än den i Vännäs där jag gömdes och glömdes i en mörk vrå.

underhållning

Försöker planera inför våren, då jag som alla andra måste dra in pengar till hyra och mat, men som kulturarbetare är det ta mej tusan inte lätt. Ersättningsnivåerna är inte särskilt höga, samtidigt som det tycks finnas en myt om att vi kulturarbetare enbart sysselsätter oss för att det är så jävla roligt. Jo, det är roligt, men vi vill ha en rimlig ersättning för vårt yrkeskunnande. Det är väl ingen som säger till en snickare att ”det här kan du väl göra gratis för att du haft så himla kul när du spikade ihop min veranda.” Då skulle nog vederbörande riskera att bli avsågad vid anklarna. Jag har nästan 40 års erfarenhet av mitt författarskap, dessutom drygt tio år som journalist och sju år som informatör (åtta som sjuksköterska), plus alla utbildningar jag gått vars kunskaper byggts in i mitt skrivande. Drygt åttio gånger har jag i egenskap av författare stått ensam på scenen runt om i länet och år 2012 slog jag publikrekordet i Lycksele stadsbibliotek – före Åke Lundgren och Torgny Lindgren. ”Nu sitter han där och förhäver sig”, tänker kanske många av er. ”Han tror att han är något”. Det är ett annat elände inom kultursfären, att man måste ha modet att visa sig sårbar på scenen för att ha en chans att nå fram till publiken, man måste vara ärlig, och man måste överlämna sig till media för att bli synliggjord och ”känd”, annars blir inga böcker sålda. Då blir man lätt ett offer för de som inte gillar människor som sticker ut för mycket, som säger obekväma saker som sätter fart på deras egna känslor, oro och rädsla. ”Spring Kent, spring!” är en sådan bok – som oroar och hjälper. Tro inte att du är någonting! Efter mina föreställningar har det kommit fram olyckliga människor som lider av psykisk ohälsa och tackat mig för att jag satt ord på deras skräck och ensamhet. Sådant växer jag av.

skammen

Skammen är verkligen själens surmyr. Står man där och skäms allt för länge, sjunker man ner i den bottenlösa dyn och försvinner. Under stora delar av mitt liv har jag stått på skammens surmyr med dy upp till midjan. Skuld är något som drabbar oss när vi gjort något fel, något som strider mot den moraliska kompassen, något man kan bekänna, be om förlåtelse för och ofta bli förlåten. Skulden berövar inte ditt människovärde. Skammen däremot gräver sig ner i jag-känslan och underminerar ens egenvärde så att man till slut förlorar sitt människovärde. Man har inte bara gjort fel, man ÄR fel. Man dräneras på kärlek eftersom man inte är värd att älskas. man försöker fly, man bedövar smärtan med alkohol och skäms ännu mer. Självkänslan blir än sämre, man börjar ljuga och omge sig med hemligheter. Sedan kommer ilskan när man tror att man blivit orättvist behandlad. Skammen får oss känna oss små, ofullkomliga och att vi aldrig duger. Enda sättet att bli av med skammen är att prata om den, sätta ord på känslorna och ju mer vi berättar desto mer ökar känslan av att vi faktiskt duger, att vi är värdefulla. Med andra ord: det är en kamp för att återigen bli sann, äkta och för att klara av det krävs en hel del mod.

För övrigt tillhör jag den fjärdedel av befolkning som är introvert, alltså innesluten, inåtriktad och stundom frånvarande. En svårighet som vi introverta brottas med och som vi sällan klarar av är att ”kallprata”, eftersom vi av någon anledning ”snålar med orden”.

JULKLAPPSTIPS! >>> Beställ

Eller kom förbi på Pig Hill och köp en signerad bok! (Lite billigare: 190 kr) Boka tid: 070-299 36 80

20160315_163208

Glädjande recension

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit ut till halv åtta. Har aldrig lyckas vänja mig vid att sova länge, utan känner mig då mer mosig och trög än då jag kliver upp ett par timmar tidigare. Men just denna dag förstår jag att det var nödvändigt för kroppen och hjärnan att ”sova ut”, då jag låg och snurrade runt på skinnsoffan fram mot tvåtiden i natt. Många tankar, svårt att varva ner. I går var dessutom en intensiv dag då det tycktes som om jag hade hur mycket ork och energi som helst. Bland annat plockade jag undan fyra stora kassar med överflödiga böcker ur bokhyllorna; böcker som inte blivit lästa och som jag aldrig kommer att läsa. Men trots att jag bar ner ett femtiotal böcker i förrådet, så syntes det ingen större skillnad. Min kärlek till böcker har en tendens att övergå i ett samlarbeteende. Skit samma, många böcker blir det och många böcker har jag läst.

chess5

I går gav jag bort en dam till en liten oansenlig bonde. Efter ett bra spel där jag pressat Karlsson till ett desperat försvarsarbete, hade jag riggat för att efter fem-sex drag ställa hans kung i matt. Det var ett långt parti på dryga timmen – och därför skulle jag nog ha tagit min ADHD-medicin innan första draget togs. Efter tre kvart började jag att tappa fokus och koncentrationsförmåga, vilket ledde till att jag satt där och tänkte på annat. Jag skulle ju bara mata på, med min dam, tornen och springaren. Då tar min hand damen, helt impulsivt och utan att ta ett snack med förnuftet och logiken, och flyttar min vita, stolta dam i slagläge för Karlssons svarta, lilla, sketna bonde. Jag gav upp direkt. Men förutom mitt ADHD-drag så var det bra och intressant parti, även om det knappast lär gå till eftervärlden som något att minnas och prata om.

Fick igår tag i en recension som publicerats i NSD redan i juni. En bra och fin recension som gav mig råg i ryggen. Hittills har ”Spring Kent, spring!” fått övervägande bra recensioner. Det förvånar mig inte, eftersom jag tidigt kände att jag skrev på en riktigt stark och ärlig historia.

REcension NSD okt 2016

”Det är en gripande skildring och den känns angelägen för en större allmänhet. […] Kent Lundholm är en utomordentlig berättare med ett levande språk. […] Mot slutet av läsningen anas ett ljus i den så långa och svarta tunneln. Därför lägger man ifrån sig boken med hopp om en framtid med fler berättelser av denne gode berättare.”
Jan Bergsten, NSD.

20160315_163208

Här kan du beställa ”Spring Kent, spring!”

Från mitt förlag Ord&visor: BESTÄLL

Från Bokus: BESTÄLL

Eller kom förbi på Grisbacka i Umeå. Jag har flera lådor med böcker som kan signeras. Läs mer om boken på min webb: Kents webb.

I stort har mitt arbetsrum blivit ett reservat för drömmar och fantasier. I just detta reservat har jag skrivit otaliga bloggar och författat en roman ”Vedtjuven” (2012) och självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016) och nu skriver jag på ytterligare en roman som utspelar sig i Baklandet. I mina tankar rör mig på platser som knappt finns kvar, jag reser i fantasin och har uppfunnit världen på nytt och genom detta kreativa arbete har jag hållit mig ovanför ytan. Sedan har det naturligtvis funnits dagar då jag gjort allt annat för att slippa se åt skrivbordet, men vad hjälper det då man istället börjar skriva inne i huvudet. Det finns ju också perioder då jag drabbats av skrivkramp, då inga av mina ord och tankar har något värde, då varje rad blir plågsam att skriva ner och ens projekt skapar en ymnig svettning och ett hårt slående hjärta.

glädje skriva

För mig är kreativiteten starkt kopplad till arbetsglädje, till lusten att berätta och leva med de karaktärer jag skapat. Men som sagt, ibland fattas den inspiration och glädje som behövs för att skriva en roman. jag är övertygad om att det är en myt att författare sitter mörka rum och skriver i djup ångest och förtvivlan. Ibland kan det vara så, men vi skriver som bäst när glädjen infunnit sig; den som ger oss lust att skriva. Vad är då inspiration, jo det är när skräcken för skrivandet blivit upplöst. Författaren Niklas Rådström har med en liknelse beskrivit författarskapet på ett träffsäkert sätt. Ungefär så här skrev han: ”Kanske är varje författare som en djurparksdirektör vilken varje morgon finner djuren utsläppta ur sina burar. Sedan ägnas hela dagen åt att infånga, identifiera och låsa in bestarna, bara för att morgonen därpå finna djuren utsläppta på nytt.” Eller som författaren W. Somerset Maugham konstaterade: ”Det finns tre regler att följa när man skriver en roman. Tyvärr vet ingen vilka de tre reglerna är.”

För övrigt är tiden årstidernas skiftningar mellan snöstorm och solheta dagar vid havet, mellan höstlöv som brinner och dagsmeja på vårkanten. Tiden är barn som växer, tiden är träd som som blir större. Det är vacker tanke … Men tänk om man fick, den dag det börjar dra ihop sig mot det bittra slutet, fick lägga sig högst upp i en stor björk och låta sig bli omsluten av grenar och löv – och sedan somna in, för att vakna upp om hundra år och känna att björken lyft mig högt upp mot himlen..

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Allt upprepar sig

Av , , Bli först att kommentera 1

Sovit ut – till halv åtta. Strax före 22.00 släppte min gode Gösta, tillika chaufför, av mig här hemma på Pig Hill. Var rätt så slut i skallen, men inte så där totalt utmattad som jag brukar bli efter ett framträdande. Hängde på soffan och glodde på teven, minns inte på vad. Nån slags våldsam film var det, kanske med Bruce Willis; han som brukar slåss med ett leende på läpparna, han som brukar kasta sig åt sidan för att undkomma kulorna och som kan gå nerblodad genom hela filmen (som om sminkösen dött och ingen kan ta bort låtsasblodet).

Det blev ett bra framträdande i Åsele bibliotek och ett femtiotal hade kommit för att höra min berättelse barndomens oro och rastlöshet, om de sena tonårens kaos och panik, om min ojämnhet där jag å ena sidan gjorde karriär på många sätt, å andra sidan inte klarade av det mest elementära. Jag berättade förstås om resa tillbaka och sa att det alltid finns hopp om ett bättre liv.

PhotoGrid_1475784115266
Har nog funnit ett bra sätt att berätta min historia utan att skrämma slag på folk. Det handlar om att krossa fördomarna och samtidigt sprida kunskap om oss som lider av olika psykiska tillkortakommanden. Frågorna från publiken var många, några från anhöriga till bipolära döttrar/söner: ”Hur ska jag göra när hon flyger upp i det blå?” Sedan brukar det smyga fram en eller två och säga (med låg röst): ”Jag är som du och har upplevt mycket av det du berättade. Tack!” Oj, vad jag växer då. I går var det en kvinna i min ålder som berättade att hon fick sin bipolära diagnos först i fjol. Blev glad för hennes skull då hon nu kan få hjälp, men förbannad över att de diagnostiska verktygen inom psykiatrin fortfarande är så trubbiga att folk ska behöva dö innan de får en diagnos. Tänk om det vore lika illa med de som fått diabetes? Att det skulle ska behöva ta 20-30 år innan det sätts in insulin.

jude

Genom världshistorien har vi varit usla på att hantera främlingar, istället har mytbildningarna fått ta över och ganska snabbt har vi klumpat i ihop folk, ofta utifrån den religion de praktiserar. Judarna är ett bra exempel, som mellan 1870-1945 i miljontalls massutvandrade från Östeuropa i första hand till USA, Frankrike, Tyskland och Storbritannien, vilket genast  skapade rädsla och avsky. De pratade konstigt, såg märkliga ut med sina svarta kläder, huvudbonader, långa skägg, hade egendomliga religiös seder och höll ihop som grupp. Fram till 1917 kom 3,9 miljoner flyende judar till USA; fattiga och arbetslösa. De blev genast illa sedda. Många menade att de var illojala och att de hade en ”dold agenda”, att deras tro var en ”erövringsideologi”. I USA 1917 gjorde den s.k Dillinghamkommisssionen ett slags ”IQ-test” på de nyanlända judarna och kom fram till att 76 procent av dem var idioter och att barnen var efterblivna. I själva verket var det fattigt folk som inte fått lära sig att skriva och läsa och att de ännu inte lärt sig det nya språket.

I Frankrike menade många ”intellektuella skribenter” att judarna hade för avsikt att påtvinga sin religion och att de av den anledningen inte ville anpassa sig. Känner ni igen argumenten? De som används mot muslimerna som de senaste åren kommit till Europa, då vi börjat klumpa ihop dem till ETT. Allt går igen, allt har skett tidigare.

nassar

I 20-30-talets Tyskland användes samma argument som i Frankrike och USA. Hitler talade öppet om att det var judarnas fel att Tyskland förlorat 1:a världskriget, att det var en judisk sammansvärjning. Och folk nickade och höll med, ingen sa emot. I det fallet kan vi verkligen tala om en dold agenda. 1923 kom den första pogromen, då man i Berlin brände judiska hus, synagogor, skövlade, plundrade. Nu jävlar skulle judarna sättas på plats.Hösten 1938 följde fler pogromen för att kulminera i Kristallnatten den 10 november. Denna iscensatts av nazisterna. 267 synagogor brändes ner,  7 500 butiker vandaliserades, 400 judar dödades, 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, och som en konsekvens av Kristallnatten fick judarna betala ett skadestånd på en miljard mark till tyska staten. Just, det – judarna fick betala för skövlingen och dödandet. Allt byggde på hat, fördomar, rasism och var inledningen på Förintelsen och de slutgiltiga lösning.Vete gudarna hur många som skrivit och sagt att detta aldrig får hända igen. Men jag blir allt mer osäker om det verkligen stämmer.

För övrigt krävs det ett visst mått av mod för att bryta mot konventionerna och kliva av ekorrhjulet. För då måste vi ju lämna vår trygga zon.

Kurs i skrivnade

Av , , Bli först att kommentera 2

Vakade vid fem med huvudvärk, men så hade jag också somnat på skinnsoffan med huvudet i en mycket underlig vinkel. Ett under att jag sovit överhuvudtaget i den ställningen.

Skriva_IS

Det blev en hel del jobb efter hemresan från Skellefteå, bland annat en affisch till ABF i Lycksele inför de stundande kursen i kreativt skrivande. Hoppas att folk anmäler sig och vill gå kursen som körs 14-16 oktober. För 1500 spänn får ni en tre dagar lång genomgång av det en författare bör veta – billigare får ni INTE ett sådan kurs för. Dessutom med mig som kursledare. ABF Mitt Lappland har följande telefon: 0950-380 80. Ta chansen!

Jag har också hunnit med att söka stipendier från Författarfonden och hoppas verkligen att jag får ett sådant, vilket skulle ge mig ett andrum i tillvaron. Trots att jag far runt som en skottspole i tillvaron och berättar om min bok, så blir det inte mycket kvar sedan jag växlat moms med staten, betalt 30 procent skatt och 32 procent i sociala avgifter. Ibland undrar jag om det är värt? År av skrivande – sedan ett stort intresse, i ett halvår. Sedan dör allt ut till nästa bok, som i mitt fall är kanske klar för utgivningen om ett par år. Frågan är och har alltid, hur ska en författare livnära sig under detta ”uppehåll”? Tidigare i livet har jag ju allt som ofta jobbat, ofta heltid, medan jag skrivit om nätterna. Men dylika äventyr orkar jag inte med längre.

Dagens uppdrag blir att ordna förnyelser av recept, hämta böcker på ICA Kvantum och sedan kura i soffan och korrekturläsa mitt manus. Borde även sitta en stund med bokföringen, men då kokar nog min hjärna. Får bli ett uppdrag senare i veckan. Sedan är väl OS över? Fyra år till nästa gång – och så fort tiden går så är det väl till veckan.

För övrigt tänker vi hela tiden, vare sig vi vill eller inte. Ibland kan man tro tänkandet är omättligt odjur som frossar i ens minnen.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Slutar som chefredaktör

Av , , Bli först att kommentera 2

Solen stirrar stint in genom köksfönstret här på Anderstorp i AIK-land. Det tycks sväva en darrande oro över dessa trakter, då det åter är dags för AIK att spela hemma och då med kniven mot strupen. För att knipa åt sig guldet krävs tre raka vinster och det mot ett Frölunda som verkar vara både tyngre och snabbare än AIK. AIK har denna säsong inga ”spjutspetsar”, inga stjärnor utan är ett lagom bra lag som i serien tröttat ut motståndet, vilket gjorde laget till en värdig vinnare. Men i finalspelet behövs det där lilla extra, portalfigurerna som kliver fram – något som fattas. Men än ska vi väl kasta yxan i sjön, utan jag hoppas naturligtvis på tre raka vinster – även om denna önskan känns en aning utopisk.

Vasaplan 2015 nr 24
Slutar som chefredaktör för Vasaplan.

Jag kliver av posten som chefredaktör för gatutidningen Vasaplan, då styrelsen valt en ny väg genom att bygga upp en ny redaktion. Det har varit roliga och intensiva då jag fick vara med att skapa tidningen (särskilt då det kom att bli vägen tillbaka för mig personligen). Emellanåt krävdes det sin man att med små medel få det hela att rulla runt. Ibland fick vi trolla med knäna. När jag i februari valde att ta tjänstledigt fram till augusti, så var det en nödvändighet då tidningsjobbet krockade med boksläppet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” och turnén med berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.” Detta ska även ses med bakgrund av den stroke jag drabbades av i augusti 2015. I dagsläget har jag svårt att förstå hur jag orkade vara chefredaktör under förra hösten, då jag var rätt så märkt av proppen i lillhjärnan – men på något underligt sätt gick det. Nu har jag repat mig ganska bra och är åter klar i knoppen – men då bokningarna för kommande höst redan nu börjat strömma in, finns det inte längre plats i mitt liv att göra tidningar. Vasaplan är en viktig tidning – och den gör verkligen skillnad, det vet jag.

Skriva_IS
Skriv mer, skriv bättre, kanske en roman? Gå kurs hos oss!

Är det några därute som som vill lära sig mer om skrivandets hantverk? Ja, då har jag ett tips. Jag och kollegan Micke Berglund kör en författarworkshop i Umeå sista juni till tredje juli. Det är ett späckat schema med föreläsningar, seminarier, skrivuppgifter och go’fika. Pris för 3½ kursdag inklusive fika är 3000 (inkl moms). Vi har plats för 12 deltagare. Vi håller till i Kärnhuset.

Läs mer.

För övrigt ska jag denna dag tvätta Lenas skitiga bildäck – vilket ligger helt i min nivå för kunnandet om bilar och andra motorfordon. Tanka, ratta, bromsa och gasa, plus rengöra skitiga vinterdäck är precis vad jag klarar av. Men Lena tycker att jag trots dessa brister är en riktig karl. Säger hon i varje fall.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Hot mot författare

Av , , Bli först att kommentera 1

Sovit som en stock. Jag gör det härute på Anderstorp i AIK-land – här hos Lena. Handlar säkert om trygghet, om tillit men även om att det finns lite för många negativa vibbar i min lägenhet på Pig Hill. Ibland har jag undrat om inte huset där jag bor är byggt på ett vitterstråk. Ska försöka skriva om mina gubbar under förmiddagen, medan Lena sjunger med sin kör i en av stans kyrkor. Hon fyller dessutom år idag. Grattis!

Åmsele 7

I morgon börjar Skellefteå berättarfestival, då jag och Linda Marklund ska framföra vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” vid fyra tillfällen under tisdagen och onsdagen: Skelleftehamn, Ursviken, Byske och Kåge. Dessutom ska vi presentera oss under måndagens invigning och mingla på en fest under torsdagskvällen.

apor

 

”Mer än var tredje författare eller konstnär har någon gång under sin karriär blivit utsatt för hot, våld, skadegörelse eller trakasserier kopplat till sin yrkesroll. Det visar en ny undersökning som Myndigheten för kulturanalys har genomfört.” (SVT)

Jo, så illa är det. Har själv råkat ut för de grå (bruna?) råttornas tyranni några gånger. För drygt tre år sen skrev jag en ilsken krönika i Folkbladet om Sverigedemokraternas otäcka människosyn. Dagen efter var backspeglarna söndersparkade på min röda Ford Mondeo, lacken var repad och i det punkterade framdäcket satt en kniv. Var gång jag riktat kritik mot de högerextrema krafterna dyker det upp anonyma påhopp och det skickas okommenterade länkar till filmer där djur slaktas. Så ser det alltså ut i dagens Sverige. Trollen får härja fritt.

”Ju synligare författare är i media desto mer verkar hoten mot dem öka. Författare som uppger att de har en samhällskritiskt ambition verkar också utsättas i högre utsträckning än konstnärer som har det. […]14 procent av de utsatta säger att de beslutat sig för att inte skriva eller göra vissa saker på grund av risken för att bli utsatt . Det påverkar i sin tur yttrandefriheten och den konstnärliga friheten i Sverige, vilket är allvarligt.” (SVT)

I och med att jag skrivit detta, så räknar jag iskallt med någon form av påhopp. Jag tillhör den grupp (media, journalist, författare, debattör) som de bruna krafterna menar ska avskaffas i ett framtida fascistiskt styrelseskick.Låter väl ljuvligt?

För övrigt är det rätt så grått därute. Det fattas sol, det fattas värme.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Centrum för författare

Av , , Bli först att kommentera 1

Hemma efter en dag i Väven, kulturens vagga i Umeå, efter att ha varit en av tjugo utvalda författare och kulturarbetare som spånat över hur ett litteraturresurscentrum ska se ut och fungera i Umeå. Det var en slags workshop där några drivna, unga projektledare på ett ”lekfullt” sätt lockade fram våra idéer och tankar  Vår samlade klokskap ska väl leda till något konkret. Dels en fysisk lokal, dels någon form av ekonomiska resurser och förhoppningsvis någon/några anställda. En tom lokal vore värdelöst. Vi författare är som bekant ena riktiga ensamvargar och till skillnad från konstnärer och musiker är vi urusla på att söka stöd av varandra. I och för sig så kräver ett författarskap ett visst mått av isolering och ensamhet, i varje fall under delar av processen när en roman ska bli till. Sedan är det ju så att som författare skriver man ju lika mycket ”inne i skallen” som på papper och tangentbord.

författare

Ett litteraturresurscentrum skulle i varje fall kunna leda till att fler scener skapas, idag finns ju snart bara bygdegårdarna kvar som drivs av eldsjälar utan bidrag – vilket i sin tur gör att det är hart när omöjligt att ta ut fullt arvode enligt författarförbundets tariffer. Det fattas pengar – och kanske av den anledningen så är ett centrum för oss författare på sin plats så att vi kan prata ihop oss, inspirera varandra, skapa opinion, påverka. Det är dags för oss författare att gå samman.Det är ju inte alla som vill skriva deckare (där pengarna finns) utan valt att berätta andra historier; berättelser som utspelar sig utanför allfarvägarna, inne i de djupa skogarna.

Avstånden i det stora Västerbotten gör att vissa framträdanden kan bli en ren förlustaffär. Ett sent framträdande i låt oss säga Sorsele, Tärnaby innebär att man måste hyra ett rum, vilket gör att man förlorar ytterligare en arbetsdag. Så romantiskt kan det vara för en författare på turné – och samtidigt kan man ju inte tacka nej till att möta sina läsare.Det är sådana gånger som man undrar om stat, kommuner tror att vi skriver böcker för att det är ”så himla kul” och att det i sig borde vara en tillräcklig belöning.

Jag orkade med fem av de totalt sex timmarna i Väven – sedan började min strokehjärna att ta in sändningar från NASA:s satelliter samtidigt som ett kosmiskt brus fyllde skallen. Men det tar sig. Det är ett framsteg att jag orkade delta så pass länge. Många av deltagarna som kände till min story kom fram och tyckte att jag såg normal ut, som om de förväntat sig att jag skulle komma körande med en permobil och en högersidig förlamning i ansiktet. Men det är klart, när man hör att någon fått stroke så är det väl sådana bilder som dyker upp.

20151005_173741

Vi var en hel hop från mitt förlag Ord&visor och jag fick ett samtal med min förläggare Göran Lundin och min eviga korrekturläsare Biggan. Jag blev rörd när jag fick höra hur mycket de tyckte om min kommande bok och jag fick rysningar när Biggan sa att det var något av det starkaste hon läst, att hon både skrattat och gråtit under läsningen. Fyra års skrivande har burit frukt. I februari-mars nästa år ges min självbiografi ut – då bryter stormen ut.

För övrigt är jag så glad över mina fina vänner. Som Kirsi, hon som glatt skjutsar mig till Åmsele nu på lördag, till premiären av min och Linda Marklunds premiär av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Nu kan jag känna mig lugn och slipper åka buss. Nu ska jag dansa schottis och berätta för publiken om Vedtjuven i Baklandet och det krig som bröt ut.