SPRING!!!!

 

På tv4 sport, visas det poliser, fyllskallar och andra trafikförseelser, snudd på, för jämnan. Vi såg en snutt igår, men då tror jag att det var på 6:an, och programmet cops. En sedvanlig biljakt som resulterade i 4 punkterade däck på förövarens bil, han fortsatte köra så långt han kunde, han fick till och med backa på motorvägen för han hade hamnat på sniskan.
Det var ju som kört, för hans del, men ändå fortsätter han försöka komma undan. Han har ju bara typ, tio polisbilar efter sig och han VET, att bilen inte går att köra med längre, men varför försöker han då??? Jag fattar det inte, en sån gång måste människorna gå på enbart adrenalin, hjärnan töms på allt som finns där, och det är bara överlevnad som blinkar framför ögonen.
Ni vet, då Åke kraschade med Camaron, och jag stod på balkongen och såg alltihop… när han fått stopp på bilen, den gången, efter att ha knäppt två andra bilar, så hör jag ju hur han gasar, visserligen en kort sekund, men jag hinner ändå svära och säga högt: VAD GÖR HAN???
Jag trodde faktiskt, att han hade tänkt sticka därifrån, och jag vet att när en människa reagerar så, så är det för att man är i chock, och då vill man bara fly. Likadant är det om du varit med om en olycka, inte nödvändigtvis med en bil inblandad, många gånger flyr personerna i fråga ut i skogen och polisen får leta rätt på dom.
Nu var det inte en flykt, som Åke försökte sig på, utan gasen hade ju hängt sig, och det var förmodligen det motorljudet jag hörde, även fast Åke säger att han inte uppfattade det så. Men jag hörde ju hur bilen varvade, nå, det spelar ingen roll, vi upplevde saken från två olika perspektiv.
Jag cyklade omkull en gång, rätt ordentligt också, och när jag landade på hakan så det första jag gjorde, och detta kommer jag ihåg som igår, så ställer jag mig upp, stirrar på en mötande cyklist och springer in i skogen och gömmer mig bakom en stor sten. Fråga mig inte varför, jag har ingen aning om vad jag tänkte på.
Jag hamnade i alla fall på lasarettet, sent omsider, och fick ligga inne i två dagar, jojo, så kan det gå om inte haspen är på och ingen hjälm hade man på skallen heller 🙂
Men det knepiga är ju just den där instinkten, att sticka, varför? Man blir ju inte hjälpt av det. Nä, jag lär inte komma på det nu, i alla fall, jag får fortsätta grunna på av vilken anledning vi ska göra det svårare för oss när vi egentligen behöver hjälp. Önskar er alla en fin tisdag, jag fick då nyss veta en av sakerna jag ska göra, åka på Hagaskolan med extra nyckeln till Niccos skåp, eftersom hon alldeles nyss lyckades låsa in den nyckeln hon hade.
 
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

2 kommentarer

  1. Marja Granqvist

    Precis som adrenalinpåslaget, så är flykten något vi har kvar inom oss sedan grottstadiet. Då var allting farligt och instinkten att fly hörde till överlevnaden. Vi flyr fortfarande för hjärnan kan inte just då intala oss att det inte kanske är så farligt. Kroppen känner bara adrenalinet och gör sig redo för kamp eller flykt.
    Ha en bra dag! Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.