Det gick inte då, men nu..

Under arbetsbänken, hade jag inte bara tidningsurklipp utan även dagboken, som personalen på IVA, och vi, skrev i, då pappa låg där.

Jag provade att läsa i den för några år sedan, men.. jag slog igen den då första bilden dök upp. Jag tänkte då, att för mig räcker det med att veta att den finns, jag behöver den inte för att minnas.

Den här dagboken är något som personalen skriver för att det ska finnas för patienten, om han eller hon, vaknar upp igen. Då får dom åtminstone tillbaka lite, av den tid som dom förlorat. Och dom får luckor i sina liv, utfyllda. Vi fick ju också skriva i den, vilket vi gjorde.

Alldagliga saker, tankar, hejarop, personalen skriver lite om vad dom gjort, och dom tar även bilder som sedan klistras in. Jag läste den, förra veckan, och nu gick det bra. Och jag tänkte vad fint att detta ändå är något som görs…ja, förhoppningsvis, än dag. Vem vet, hinner dom ens, med tanke på hur ansträngt det är inom vården idag.

Den här filmsnutten dök upp som minne på FB, och den här killen är ju underbar, haha. Kom ihåg att ha på ljudet så ni hör allt han säger, och vad duktig han faktiskt är, trots sin ringa ålder.

Vi har ingen Dino hemma men en…tadaa, japansk spets. Nu håller den på vara den årstiden då man inte vet vart han är. Han syns ju knappt.

Ja, förutom hemma i soffan, här är han ju svårt att missa.

Detta gör han varenda morgon. Först lägger han sig på Åkes plats i soffan, där han hinner ligga 2 minuter. Sen kommer han över hit och stirrar på mig, fast jag vet ju vad han vill. Han vill säga god morgon och bli kliad bakom öronen.

Ja just ja…fultomtarnas framfart, fotas förstås. Vi får se vart tusan detta kan sluta

Hoppas på en fin onsdag, för er alla!