Jag och Theresé åkte upp och hälsade på mamma, igår. Vad skönt det är då det blåser och temperaturen ligger på -23 grader. Det var brain freeze utan att äta glass. Gick genom gårdar man varit på som ung. Min bästa kompis på den tiden, Urban Dunger, bodde på en av gårdarna. Jag, Åke och Theresé i huset bakom, då den tiden i livet begav sig.
Frågade om Theresé hade nån hemkänsla överhuvudtaget, men det hade hon inte. Nej, det är nog bara att konstatera att det som är hemma är där vi är. Sen kan man ändå ha fina minnen från förr, även om man upplever det som att det var i ett annat liv. Det vet vi också att det inte är, men definitivt i en annan fas.
Sen var det nån som deklarerade att det var internationella pizzadagen igår, så vi bestämde att det fick bli en sådan till middag. Pizza är väl egentligen aldrig fel, eller
Apropå fel, så skrev jag detta för 3 år sedan, och jag undrar om jag tänkte rätt där. Man brukar ju så vackert säga att 2 fel gör INTE ett rätt
Theresé blev sugen att åka ut på Norrskens jakt, så jag och Sally hakade på. Svängde av i Kvarnfors och åkte bakvägen mot Tavelsjö. Strax innan Östibyn kom det första vackra…
Svängde ner mot Östibyn där var det lite mer öppet
Theresé fotade då jag fotade
Tavelsjö
Och sist, vägen mot Fredrikshall
Sen tonade allting bort och det var bara kallt och stjärnklart.
Mina händer höll på ramla av i kylan, man kunde bara ha korta foto sessioner. Lite sjukt blir det också, för man vill fota, fast då man gör det så försvinner den där häftiga upplevelsen, som man bara kan se med sina egna ögon.
Vaknade i morse och tog en pigg och rask, krispig och kall promenad med Winstone.
Jag är i alla fall glad att vi inte har några -35 eller -40 här. Men man ska passa sig för vad man säger och skriver, jag vet, gör man det så blir det väl så..
Skulle vilja säga att det var en fin begravning igår, fast jag tror nog att alla begravningar är fin på sitt sätt. Den ska väl säga något om den som gått vidare. Både i skrift, tal och musik. Det spelades 3 jättefina låtar, en av dom som gick rätt in i hjärtat. Den här har vi lyssnat på, åtskilliga gånger tillsammans. Vill ni höra, klickar ni där det står ”Visa på YouTube
Den här personen är inte en anhörig till mig, utan jag har haft en annan relation till henne. Jag fick så mycket fina ord från hennes släktingar, barn och barnbarn, vad jag betytt och vad jag gjort så bara det gjorde en gråtmild.
Jag la fram den blå (lila) anemonen på kistan, och mina vänner, ett par blå öronmuffar. Jag höll upp dom och sa att förklaring på dom, kommer. Jag var nog tvungen att samla mod, att läsa något högt för personer som jag ändå inte riktigt känner så väl.
Minnesstunden hade vi sedan uppe på Prästgården, vilket fantastiskt fint ställe. Och det är ju den här stunden som är den bästa vid en egentligen sorglig dag. Man pratar roliga minnen och vad man upplevt tillsammans och plötsligt kände jag att det var läge för den där förklaringen. Jag hade med mig en ”fusklapp”, harklade mig och frågade om dom ville höra.
Det kan ni också får göra, fast ni får läsa själva, och om ni inte vill… så skrolla vidare.
”Nalle Puh, kom på tal då vi satt med, xxxxxx, hennes sista dag i detta liv. Han, den lilla gula björnen med den röda tröjan, har vunnit många hjärtan med sina små, underfundiga citat.
Xxxxxx ville oftast ha öronmuffar på, då vi gick ut på våra promenader. Hon sa många gånger: Nu kan man åka skridskor, för det har Nalle Puh, sagt. Det enda man behöver är dom magiska öronmuffarna. Jo det stämmer, det var lille Nasse som inte tordes åka skridskor, men fick till sig att om man hade dom där magiska sakerna, så kunde man faktiskt det.
Det handlar egentligen om tro. Den där tron, som kan försätta berg. Och det är absolut något Xxxxxx har besuttit. Jag har personligen aldrig hört henne säga att hon inte kan… utan hon har alltid sagt…jag ska försöka, eller jag gör så gott jag kan.
Vilket också säger en hel del om vem hon var, och det är väl något vi alla borde ta till oss. Det finns oftast andra vägar man kan ta, ifall den där raka vägen framför oss, plötsligt inte är farbar, för det ligger hinder i vägen.
Sen vet jag att hon hade ett liv innan jag kom in i hennes. Allas liv förändras ju med åren, även vi som personer. Man växer av och med erfarenheter, och sitt sätt att vara förändras. Det gjorde även Xxxxxx, under dom 13 år vi fick tillsammans.
Många skratt har vi delat, och en massa interna skämt har vi dragit. Hon kommer alltid att finnas med i mitt hjärta, vart i välden jag än må hamna. Jag har under dessa år, lärt mig att uppskatta det där lilla i vardagen, som är så viktigt. Söker man tröst i nåt elände brukar man alltid säga att det finns ju dom som har det värre. Det gjorde även Xxxxxx, och jag kontrade alltid med: ”-Ja, och tänk då den stackaren som har det värst, i hela världen!” Och då brukade hon alltid börja skratta och säga: ”-jaaa, tänk på han…oj oj oj!!” Slutcitat
En begravning är ett avslut, men även en början. Man vänder på det där bladet, och ser vad man kan hitta där. Livet tågar vidare, oavsett vad vi går igenom, dagar kommer och går. Så det finaste är väl dom där minnena som alltid består. Jag fick med mig en fin present från hennes syster. Blommor och en kvinna med runda former 🧡😊
Annelie var redan här då jag kom hem. Vi åt en enkel lunch, Pinsabröd grundad med creme fraiche och Åberghs söta chilisås, sedan toppad med cheddar/mozarella ost och skinka
Efter den drog vi iväg. Hon hade ett ärende på Toyota, vi gick på Båsloppisen, där köpte jag bara en sak,…en plastig liten grej. Nämligen denna
Kan man ens låta bli då man har en likadan hemma, fast i annan färg. Här pratar vi retro, typ 60 tal, skulle jag gissa. Hittar baske mig inget på nätet om årtal. Däremot benämns dom både som fruktfat och brödfat. Man väljer väl vad man vill använda dom till. Snygga…mja, det är väl det där om hur vi själva ser på saker. Lite småfräna i alla fall men för mig är det mest för att dom kommer från en annan tid.
Tog en fika på Victoria, inte alls ogott, kan jag tillägga
Gick förstås en sväng inne på Victoria Home också, samt en sportaffär en bit bort, sen fortsatte vi kvällen med mycket prat och skratt, kaffedrickande och nån lite likör, bara så där, för att…
Så var dagen till ända, och gissa vad, idag är det en ny dag på gång. Får se vad vi hittar på, men Rosendahls kan nog räkna med ett besök. Hoppas på en fin lördag, för er allihop!
Sökte efter en bild i ett gammalt album för några dagar sedan. På sidan som kom upp då jag öppnade albumet, satt ju jag. Reagerade på att jag såg lite laid-back (chill) ut. Svårt att se men i mina ögon kan det vara lite raggarstuk på den, hahaa
Skrattade till då jag vet av 2 andra bilder i liknande stil. Idag dök dom 2 bilderna upp som minne, snopet
Mja, det är väl lite så där jag är. Inte av så jätte stressad natur. Det mesta löser sig och vet ni vad. Det som inte går att lösa, det får ju vara. Move on!!
Har kvar 2 timmar av ljudboken, Skilsmässan. Den är bra på sitt sätt. Själv har jag tänkt att man lätt kunnat kapa av 3 timmar utan att ha missat så mycket. Det bästa med den är väl att man blir medveten om hur dom flesta är, och hur livet kan te sig.
Man hör en sida av en händelse och berättaren är den som får sympati och medhåll. Där utgår man från att det är den enda sanningen, fast… Här svänger det rejält då man plötsligt får höra den andres sida, tankar och upplevelser. Det behöver inte betyda att någon har fel, men upplevelser är personliga och svåra att förklara. Speciellt för dom som inte vill lyssna.
Apropå böcker och läsning, så berättade jag på vår lilla bokklubbs träff att jag försökte mig på att läsa för Nicco då hon var liten. Men jag tyckte det var jobbigt. Jag gick in med stora intentioner att läsa och låta peppande, men det slutade alltid med att jag blev less och trodde inte heller att hon lyssnade. Så jag bytte ut första bokstaven i orden med ett F.
Nej, hon lyssnade visst och jag fick bannor för att jag inte läste korrekt. Jag sa att jag fick ont i tungan och inte kunde läsa längre. Här trodde hon att jag ljög, men ska jag vara helt ärlig, så låg den en sanning i det jag sa. Att högläsa är inte som att prata som man gör normalt. Man ändrar röstläge, byter styrka och understryker ord i meningar. Är man ovan, så blir det till slut ansträngande.
Gissa om jag skrattade till då den här bilden dök upp i FB flödet igår, då
Gjorde vissa förberedelser inför kvällen middag, redan igår. Och efterrätt ska det också serveras. Tror det kommer att bli magiskt gott. Men jag avslöjar inget idag. Det får väl komma bilder på det hela imorgon. Fast ett kan jag säga, hemmalagad halloncurd med hallon från Renbergsvattnet…UNDERBART!!
Kusin Anna och jag ska ju på föreställningen Barrikad, i eftermiddag. Och sen bjuder jag hon och Ingvar på söndagsmiddag. Äta ska vi ju oavsett och det kan väl vara trevligt att ha sällskap vid middagsbordet ibland. Bara så där för att vi kan.
Nicco skickade ett årsminne på messenger, på hennes Sambo. Han var inte så stor alls, den lille killen Sambo
Skummade igenom minnen på FB, och där hade jag denna text, inget annat. Så därför vet jag inte riktigt i vilket sammanhang den hamnade där. Hade inte lagt ut den heller. Nåväl, tycker väl då jag läser orden, att det garanterat kan stämma in på många av oss.
”Trötthet behöver inte bero på att du gjort för mycket. Det kan vara att du gjort för lite, av det du brinner för.”
Vi har väl alla det där, jag borde, jag skulle ha, jag måste (fast vi ska säga, jag väljer att…). Sen finns allt det där roliga, som vi vill göra, men fastnar mitt emellan. Och då slutar det oftast med att inget händer, alls. Eller så gör du av med all din energi på att fixa vardagen och då det är gjort, är man slut.
Själv kan jag ha svårt att börja med det kreativa då jag helst vill veta att jag kan påbörja och avsluta. Om jag inte vet hur mycket jag kan lägga på det, så ids jag inte ens börja.
Fast å andra sidan vet jag att jag är en jäkel på att vrida upp fjädern på mig själv och då det händer så gör jag allt, BAAAM, och ingen annan hinner med och så var det klart.
Detta händer oftast då jag bidar min tid, tänker att det finns ”tid”, efter det hamnar mer och mer på ”the to do” list. Då det börjar kännas övermäktigt, sätter jag fart.
Såå, igår skrev jag att jag skulle dammtorka och skura golvet då jag kom hem från jobbet. Jag la ut inlägget 09.24…5 minuter senare var jag där ute. Dammtorkade, och skurade golvet. Körde igång ytterligare en maskin. Slog igång vattenspridaren då jag liks var igång, och placerade om blommorna. Dom vill inte stå i solen.
När jag vaknade i morse, gick jag med Winstone, sedan ut med filtarna, och påbörjade bäddning av sängen därute. Så jag är inte riktigt planerad, alltjämt. Igår kom en man och hämtade ”vår” dressin, som vi fått använda som trädgårdsprydnad. Den har bara varit ett lån, och nu var den uthyrd till Kiruna, där dom faktiskt ska använda den för att kolla upp tågrälsen.
Det finns moderna dressiner som är ihop vikbara, men dom hade ingen hemma, och då fick den här duga. Coolt, tycker jag. Och nu får vi se om den hamnar här igen, efter slutfört uppdrag eller vad som blir.
Glädjande nyheter, strålande nyheter, det är ju den internationella Glädjedagen, just idag!!
Glädje är inte nödvändigtvis något man skrattar åt, däremot kan det vara någon, man skrattar med. Glädje och lycka, går väl hand i hand. Fast skratt, kan absolut vara en glädje höjare, det med.
Jag såg Farmen finalen igår efter jag kommit hem från jobbet. Och jag blev så glad att Nebil vann. Men ännu gladare av hans lycka och samtal till hans fru. Det blev så äkta, så det var nästan svårt att inte ryckas med. Man kan glädjas åt andra med
Den här filmsnutten är en bra, kort beskrivning på ren och skär glädje…+ Lycka! Klicka på bilden.
Jag och Mr Rosa (Winstone), gick en sväng förbi VK huset och under järnvägen, igår. Då vi står under järnvägsbron, började det plötsligt låta som om det kom ett JAS plan på låg höjd. Haha, så skumt, det var ett tåg, det lustiga var att man hörde ingenting innan den passerade bron. Kan ju ha varit för att vi stod under, men ändå.
Fotade träd o himmel, tyckte absolut att molnet där bakom, visade ett ansikte. Fast då jag kom hem och kollade bilderna, så såg jag nada.
Kom dock ihåg då jag gick den där svängen, long time ago.
Det enda jag vet, tidsmässigt, är att det var efter, oktober 2012. Eftersom min pappa hade vandrat vidare till andra dimensioner. Tror att det var rätt nybyggt, just den gång och cykelbanan. I vart fall, rätt ny för min del. Det var eftermiddag och skymningen började göra sig påmind. Gatlyktorna var tända. När jag kommer upp på höjden, innan man går över bilvägen, så slocknar plötsligt en gatlykta, precis framför mig. Och då jag passerat, tänds den igen.
Jag lyfter på ena ögonbrynet men tänker inte mer på det, förrän jag kommer fram till nästa gatlykta, och samma sak händer…igen. Då rynkar jag säkerligen på dom där ögonbrynen och tittar bakåt. Och vet ni vad, det fortsätter ända fram till bron. Då började jag istället fnissa för mig själv och jag tänkte på min pappa.
Vem vet? Antingen är det så här vi gör då vi inte kan förklara saker, och minnen av dom vi en gång haft oss nära, gör sig påminda på lustiga sätt. Jag kan inte heller svara på varför jag kom att tänka på honom, just i det ögonblicket, men nånting var det. Det vet vi ju också, att vi ofta säger då oförklarliga saker sker, att det är en hälsning.
Så kan det vara! Det kan också vara att vi vill bli påminda om saker för att hålla dom vid liv. Vår hjärna är ju mer komplex, än vad vi vill erkänna, och tro. Jag hade väl aldrig heller förr, förknippat Winstone, med min pappa. Winstone kom ju till oss, först 2013, så min pappa fick aldrig träffa honom.
Men här minns jag att Winstone kom till mig, jag kom honom väldigt nära då han ville bli omklappad. Och hela han, luktar pappa. Haha, ja, det låter ju jätte dumt, men.. Winstone luktade skog, barr, och kåda. Jag minns att jag sa det högt till Åke. Min pappa jobbade ju hela sitt liv, i skogen, så att jag förknippade doften med honom, var inte alls så konstigt. Det luriga var, vart Winstone kunde ha fått den doften ifrån. Ingen skogsvandring i alla fall. För vi var här hemma.
Oförklarligt, men hjärtligt och glädjande att människor lever kvar, oavsett, vart dom, eller vi, befinner oss.
Ingen kan allt, det vet vi, men många kan veta, väldigt mycket. Nu pratar jag om arbetsledarutbildningen jag går på. Intressant och lärorikt, på många sätt och vis. Jag gör redan en stor del av det vi får lära oss. Fast ibland är det bra att bli påmind, och se det från ett annat perspektiv, så man fortsätter vara på hugget. Och nånting nytt kan man alltid få till sig.
Dessutom får vi ju lära känna varandra lite bättre. Vi besitter ju en massa erfarenheter om vi slår ihop oss. Man kan alltid lära av andra och få tips och idéer.
Vi får också göra praktiska övningar, något som passar mig då jag är en som lär mig genom att göra det. Här gör vi detta för att *känslor, är något som vi alla arbetar med. Och för att veta precis hur dom kan kännas, så får vi uppleva dom på plats.
Ledord för arbetsledare är bland annat, *Trygghet, *Nåbar, *Snäll (ett leende kommer man långt på), *Respekt som ska gå åt bägge håll, *Guida, *Lyhörd *Motivation.
Efter en dag med fin utsikt. Och trivsam, miljö.
Så fortsatte eftermiddagen med bra samtal och middag med eftersnack med Bson. Så blev det kaffe och kokosboll med mer prat och sedan gjorde jag en snabbkoll på mina minnen på FB. Gissa vad som dök upp där. Gårdagens datum 2020.
Och gårdagens datum 2021.
Mja, faktiskt lite av det vi pratade om just igår. Det var lite roligt, tyckte jag.
Apropå roligt, eller små roligt kanske, så såg jag den här bilden på FB igår.
Ibland är bild och text, så klockrent. Det var ju precis så där. Sen är det ändå lite sorgligt, att många, jag säger dock inte alla, som växer upp idag, inte har samma känsla för dom små sakerna.
Dom vill nog ha större grejer för att känna att deras ”ha begär” blivit stillat. Jag blev tvärt påmind om den där marmorerade tejprullen, vi barn fick av min mormor. Och vad den betydde. Det kunde ju för tusan, snudd på, bli bråk över dom, ifall man inte kunde hålla reda på vilken tejprulle som tillhörde vem. Vi var rädd om den.
Sen vet jag inte riktigt vad, det var som gjorde att vi tyckte den var så rolig att få. Vad använde vi den till, liksom
Jaja, ingen vet ju som sagt var allt, och därför behöver man inte heller ha svar på precis, allt
Förbereder mig inför dagens utbildning, och fick med mig en hemuppgift. Ska klura på den tillsammans med en…tadaaa…kaffe!
Åke hade en tid att passa, nu på morgonen, så vi var uppe före tuppen.
Jag har ju som svårt att somna om då jag vaknat, i alla fall om klockan är runt 6. Ändå har man inte åstadkommit nåt speciellt. Kokat kaffe, tvättat håret och skickat en Grattis hälsing till Hafdis, som fyller 2 stycken 5:or, idag.
Jag gjorde ett litet collage från vårt besök vi hade av dom, uppe i stugan, 2020. Vi som var där, vi vet, haha. Och som vanligt bjöds det på skratt och minnen, då dom hälsade på.
Kändes inte som om vi gjorde så mycket igår. Slötittade på folket som är på en Ö där dom ska klara sig under 3 veckor, alldeles själva. The Island Sverige, heter den visst.
Äsch, det där är väl som vanligt. Man förespeglas att tro, att dom kämpar för livet. Fast då borde även teve teamet, kämpa lika mycket. Sen skrollar man FB flödet och där dyker det sedan upp info, ja ni vet, typ…scenerna ni inte fick se. Här får deltagarna mat av en boende på Ön. Deltagarna var egentligen INTE på Ön i 3 veckor utan inspelningen var klar på 6 dagar.
Ska genast tala om att de jag nu skrev, är tagen från mina tidigare erfarenheter av sånt man får se då det gäller Robinson och Farmen. Denna realityserie, vet jag inget om, däremot skulle det inte förvåna mig, om jag inte är och naggar sanningen, lite i kanten.
Men det är klart. Allt som visas ska ju säljas på ett eller annat sätt. Precis som rubriker, säljer dagstidningar. Ju större och värre, desto mer säljs det.
Människan är väl skapt på det viset, eller kanske inte från början. Men i den värld vi lever i så verkar det ha blivit att, historier alltid ska toppas med nåt som är aningens värre. Alternativt, det som är bättre och ännu mer fantastiskt än människan upplevt. Den ena ska bräcka den andra, på ett eller annat vis.
Nå, å andra sidan är det ju så vi umgås. Vi delar med oss av upplevelser och då en berättar om en händelse, så jämför man med andras, händelser i liknande historier. Fast skillnaden då det gäller reality såpor, är att dom inte är riktigt sann. Har jag rätt eller har jag… rätt..
Nä, nu tar jag ut hunden på prommis, så jag får äta frukost och se på dagens avsnitt av Farmen. Hahaa… fast tro inte att jag sitter och tror, att allt som händer där, är sanningen. Nopp!!
Avrundar med 2 bilder jag tog igår kväll, precis innan mörkret la sig. Och önskar er alla en fin måndag!
Ja, eftersom ni nu kan läsa mitt inlägg så torde det bero på att jag faktiskt kom mig ut från Bauhaus igår, haha. Visst finns det grejer där, och jag kommer säkert att åka tillbaka nån gång. Rusta finns ju i samma hus, dessutom. Tycker dock det är lite konstigt att ingen buss, går dit upp
Umeå som vill gå i bräschen och få bort trafik från vägarna, borde väl tänka till lite. Men om det inte finns bussar tillgängliga så fallerar det. Kommer ingen buss dit, så är inte den delen av Umeå, för alla. Det finns dom som kanske inte kan ta en liten prommis dit upp. Och vill man dessutom handla med sig nåt, så blir det tuffare.
Nåja, det var bara en tanke. Och den tanken kanske inte ens hade poppat upp, eftersom den inte berör mig, så mycket. Jag lallar ju på med min bil. Men jag VET att det vore önskvärt för andra, och jag hade faktiskt med mig en quinna igår, som ville veta hur stackarn man skulle gå för att ta sig dit.
Vi åkte ner på Mio möbler och kollade in lite av deras sortiment. Handlade ingenting, det är väl dumt, med tanke på vad dom brukar locka med så här i början av året. Ni vet dom där, handla för 600 och få 300 i rabatt. Jag antar att det kommer ett sånt erbjudande även i år. Det är bara att vänta och se.
Vi invigde i alla fall deras fik. Jag köpte en god macka.
Det finns även alternativ för vegetarianer och gluten.
Tycker att dom får klart godkänt. Najs att kunna ta en fika efter man travat runt därinne. Kommer osökt ihåg hur det såg ut 1998. Vi hängde där en hel del. Men då var det väl mer ett mathak. Det var ett trevligt par som hade den matserveringen, kvinnans pappa var killen som hade Bigges, en gång i tiden. Bigges, var mitt favvo lunchställe, 1984, då jag jobbade på Butica Sport. Jämmarns vad minnena nu kom över mig.
Visst är det konstigt att bilderna i huvudet, på hur jag jobbar där, går på torget, köper parisare…smaken, allt detta, känns lika färskt som om det var förra veckan. Samtidigt som det känns som om det var i ett annat liv. Kan det bero på hur man sparar minnen, i både smak, och sinnesstämningar.
Då levde man för framtiden, vad som ska komma, förväntningar, vad ska man jobba med, kommer man att skaffa familj osv Idag VET man vart man är och hur man vill ha det. Även om man kan längta till saker så är det väl mer down to earth, typ semester eller roliga kompishäng. Ja jag vet inte, det var bara en fredags tanke.
Och apropå fredag, så får jag önska er alla en trevlig sådan! På återstörande!
Var in en sväng på en liten butik igår, behöver inte skriva vilken, då jag i övrigt gillar den. Men jag gillade inte vad en av expediterna sa. Det handlar mer om HUR hon sa det, och orden hon betonade. Det lät bara fel, i mina öron.
Först och främst, möter jag henne då jag hunnit in 5 meter, vi hejar som brukligt är. Sedan hinner jag knappt fram till första hyllan då hon kommer tillbaka och frågar: Hur går det? Jag stör mig direkt, vad då, hur går det? Nå jag säger ju inte så tillbaka, utan har nog ett snett leende på läpparna då jag svarar: Jo, nog går det bra… jag tittar bara.
Hon är runt lite överallt, jag går i sakta mak, och gör som jag brukar. Kollar in små saker, tittar på priser, brukar spana ordentligt då det är mycket att se. Så tar jag upp en sak och står och väljer på färger, då kommer hon igen. Och nu säger hon: Går det bra, eller tittar du bara fortfarande?
Jamen jaaa, hade det inte gått bra, hade jag frågat efter hjälp. Här var det på vippen att jag hade lagt tillbaka det jag tänkte köpa. Men jag besinnar mig, och svarar: JAA, det går fortfarande bra.
Man kan ju undra ifall hon vill bli av med kunderna så fort som möjligt. Och visst kan man väl säga saker på ett annat sätt. Vill du ha hjälp med något? Nej jag tittar bara. Ok vi finns hör om du vill fråga nåt. Thats it, behövs inte mer. Jag tror ju nämligen, att detta är hennes sätt att prata på, och hon tänker inte på vad hon säger. För mig lät det helt off. Men men…
Så dök Ina upp och vi spenderade tid vid ett fikabord, pratade om planer inför jul. Livet i allmänhet och andra saker man råkar ut för. En trevlig fredags lunch. Jag gick in på Ohlssons tyger efteråt. Där köpte jag ett kuddfodral samt lite mjukt tyg till fåtöljen däruppe.
Samt en lampskärm, minsann. Dom hade ett gäng med billiga skärmar därinne.
Kostade på och kokade knäck igår kväll. Ingen jul, utan knäck. Första kulprovet och jag testade konsistensen via munnen, och BAAM, där dök min farmor upp. Juletider så togs hennes gamla Aladdin ask fram, fylld med knäck… sweet memories, sweet i dubbel bemärkelse
Här hemma är allt som vanligt. Eller ja, vad är vanligt, med fultomtar vet man ju aldrig vad man har att vänta. Snopen blev jag, då jag hittar en öppnad, vegansk version på Nutella, burk på hyllan i köket.
Jamen då var det en sån, veganchokladkoma, dom hamnade i, igår. Det syns ju tydligt. Klet och kladd, överallt!
Fast vad har dom då gjort med dom stulna chokladbitarna från julkalendern
Hör ett tjohej från matrummet, går in och möts av detta… JISSES
Winstone rusar in och backar upp mig.
Godissugna är dom i alla fall. Dom har stulit mina Licko kolor…tjuvar och banditer, är precis vad dom är
Nu har Annelie rullat vidare till rallytävling med Mattis. Och vi håller en tumme för dom båda, idag. Ja Mattis är inte en bil, utan en finsk lapphund förstås, och tävlingen heter rally lydnad. Han är ju för fin…
Här hann Annelie knäppa en bild med både Winstone och Mattis…och jag då.
Vi gjorde det enkelt för oss och körde på hämtpizza med hemma fixad pizzasallad med rippelsås. Nicco kom och åt med oss, och fixade ihop en kaffedrink till efterrätt.
Dagen till ära hade jag införskaffat en present till Annelie. Jag kunde inte låta bli. Då vi var på Rebuy i tisdags, fastnade vi en kort stund vid en hylla med prylar. Hon plockade ner den här figurinen och vi började skratta.
Inte så konstigt kanske, den väcker ju frågor som faktiskt INTE kan besvaras. Och för att slippa slösa tid, energi och hjärnceller på denna pryl, så kan man skratta åt den istället.
Ja, för visst kan inte ni heller undra, vem som gjort den, vem trodde denna skapande människa, skulle köpa den (jag då) men nån har ju köpt den till en början? Vad gör kvinnan för min med munnen, och varför är jorden rund för vissa och platt för andra? Nu spårar jag, jag vet
Nå, jag smet upp på Rebuy i torsdags då jag ändå var åt det hållet. Lustigt också, att jag visste exakt vart den stod, så jag kunde gå rakt på den. Och nu har jag kanske väckt frågor åt killen som stod i kassan…jisses, vad ska människan göra med den där saken.
Annelie fick den tillsammans med ett kort brev. Där står det, givetvis att hon ska vårda den ömt, men hon behöver inte ge den en hedersplats i hennes hem. Hon kan gömma den under en sten på deras gård. Men… då livet delar ut, en klyfta av dessa sura citroner , man hör talas om då och då, så kan hon plocka fram den här, och minnas skratten.
För visst vet ni, att även om det finns människor som inte kan skratta med hjärtat, på grund av psykiskt ohälsa, depressioner eller av andra anledningar. Så kan man minnas känslan man hade, och gör man det, så kan man ändå känna igen känslan av, lycka och en smula glädje.
Det var en väldigt klok dotter som sa det för längesedan, och det är nåt som fastnat i mitt huvud. För det är ju exakt samma sak som jag skrev om för nån vecka sedan. Saker man hör och upplever, musik eller dofter, kan väcka ett minne som känns, rätt i hjärtat, och det är precis som om man är där igen, i händelsernas centrum, även om det var evigheter sedan.
Jag fick faktiskt en present av Annelie, jag med. Hon köpte en blomvas på Rebuy, med den där storleken som man oftast saknar, en lagom vas för inte alltför höga blommor. När hon kom hem noterade hon att hon redan hade en exakt likadan, haha… jaja, tur för mig då.
Jag såg en stor, fin måne utanför oss igår kväll. Fotade den men tyckte inte att den var lika stor som jag uppfattade.
Kände mig tvingad att gå ut för att få en annan vinkel, fotade och kollade då jag kom hem.
Fast nu hade jag redan räknat ut varför månen inte var så där stor som jag trott. Utan glasögon på mig så blurrar den ut och blir förstås större, men väldigt oskarp
Hoppas på en fin dag, för er alla!
Presentation
Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!.
Bloggar om: livet, funderingar och tankar.
Ålder: 56
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, döttrarna Theresé och Niccolina.
Utbildning: grundskola
Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen: empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur: 1 japansk spets som heter Winstone
Bil: kör en Audi quattro som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Dodge Van, Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas 😀
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer, människor i ren allmänhet. Vi bär alla på olika historier.
Senast lästa bok: Mormor hälsar och säger förlåtSenast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.
Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.
Sysselsättning:Personlig assistent och arbetsledare
Bloggar om:livet, funderingar och tankar.
Ålder: 52
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa samt yngsta dottern Niccolina. Är även, stolt mormor till Sally Maria Johanna, som föddes 29/6-2010.
Utbildning: grundskola
Dröm:rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen:empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur:Winstone som är en japansk spets.
Bil: Kör under sommaren en Camaro årsmodell 70, (om vädret tillåter) den är gatregad men jag kör även dragracing med den. Sen har vi i familjen även en Audi Quttro, en Camaro -75 (projekt), Volvo S70 samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan ju behövas 😀
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar bilar, och nu även Niccos dragracing karriär.
Senast lästa bok: Silvervägen
Senast sedda film: på bio så var det Cornelis vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 6 gånger under sista 26 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min före detta chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.
Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.
, man hör talas om då och då, så kan hon plocka fram den här, och minnas skratten.
Senaste kommentarerna