Etikett: minnen

Silver kaffe är ingen hit

Silver Te kanske ni hört talas om, men har ni smakat på det? En dryck som består av hett vatten, med eller utan mjölk eller grädde som ska ge ett silvrigt utseende. Ofta ingår socker eller honung även om somliga föredrar den utan. Trots dryckens namn ingår varken te eller silver.

Eftersom man kan välja att dricka det utan mjölk, grädde, socker eller honung, så är det helt enkelt ett glas hett vatten. Wow. En mycket billig dryck!

Undrar om jag kan kalla det jag hade med mig till jobbet igår, för silver kaffe

Jag kokade nämligen en kanna kaffe, i precis vanlig ordning. Fast det enda jag hade i termosen var halvljummet vatten som jag förvärmt termosen med. Det var med andra ord inte hett vatten, och det hade ju förvarats i en termos jag använder till kaffe…

Dråpligt att koka kaffe, se fram emot en kopp då man börjar jobbet fast upptäcker att man glömt spilla upp det i termosen då man for.

Hem och dressade om för vidare färd upp till Anna och Ingvar. Sivert och Ewa var också ditbjudna på deras grillmiddag. Inte alls fel med häng på deras altan som ligger på helt ok avstånd från marknivån.

Ingvar friterade lökringar (gott så det förslog), grillade hemgjorda burgare och friterade pommes till. Kunde faktiskt inte ha blivit bättre

Till efterrätt en lengrädde glass, som jag tyckte dom kunde kalla denna. Nä, inte lengräddad, men lengrädde med lite dialekt. Glassen var både len och med grädde i. Och till det. kaffe och vad som kunde önskas

Vi pratade om mycket, bland annat våra minnen. Hur vi minns, vad vi kommer ihåg och varför. Vem bryr sig om vart vi satt och åt köttbullar och makaroner på väg hem från High Chaparall i mörkaste Småland en eftermiddag i början på 90 talet? Eller att markisen på Harrys, som låg i Rådhuskällarens gamla lokaler då jag fyllde 40 år, var grön? Jo jag vet, att Harrys har grönt i sin logga men jag visste inte att det var Harrys som legat där. Men när vi pratade om det sa jag bara rätt ut, kan det ha varit Harrys. Jag ville minnas att markisen var grön. Så klart jag googlade igår kväll och japp, jag minns rätt. Även om jag gissade

Men minnet är inte alltid rätt. Våra hjärnor kan spä på och ta bort. Linda in händelser, eller överdriva för att understryka hur bra eller dåligt vissa saker var, men egentligen var det varken så illa eller så bra. Vissa minnen kanske vi omedvetet gömmer och glömmer bort, som sedan väcks till liv om man till exempel känner en doft, ser en plats, eller hör en låt.

Lite kul att vi hamnade i detta prat. Tina nämnde faktiskt det innan hon åkte. Att hon kom ihåg saker från det hon var ung, som jag skrivit om. Sånt där man inte tänker på men som hade poppat upp.

Man ska väl också tillägga att minnen kan vara olika även om 2 personer står på samma plats och ser samma sak. Det beror väl på själva upplevelsen av den specifika händelsen.

Ta ett oväder som dragit in med buller och bång. Jag njuter av dom sprakande blixtarna, och tycker att det är naturens under. Medan den som står jämte mig är livrädd för åskväder. Den personen lär ju inte minnas det som något fascinerande. Möjligtvis att det blixtrade nåt förfärligt, men inte hur vackert det var.

Sen kommer man ihåg lite av allt som våra föräldrar sa, fast det var hittepå

 

Vår upplevelse av gårdagen middag hemma hos dom, var i alla fall en trevlig sammankomst😍 . Vädret var underbart även om det blåste en hel del. Och historierna vi delar får lite mer färg på sig då vi pratar om dom.

Eftersom jag ska jobba idag så var jag chaufför. Vi körde ett varv upp mot Nolia för att kolla läget. Det var livat på fältet. Det har även hörts livat ute på vår gata i schtaaan, i natt. Jag har vaknat några gånger av högljutt prat, nån av gångerna lät det som om det var nån som gick och pratade högt för sig själv. Nåja, som jag brukar säga, hade vi varit ung idag, så hade vi förmodligen varit där och skränat, vi med 😉😄🤘

Ha en fin lördag, allihop!

Doften av stenciler och staplarna av fluormuggar i skolbänken

På den lilla bokklubbsträffen förra veckan, så pratade vi lite om hur vår uppväxt varit. Inte bara det, utan hur utvecklingen speedat upp allas liv och vart vi är idag. Man kan ändå, precis som jag skrev igår, inte minnas hela processen av händelser, men vissa bitar av dom. Dom där man kommer ihåg som igår. Dom ligger som i block, för mig då. Jag har ju ingen aning om hur andra minns saker eller på vilket sätt ni sparar minnen.

Från skolan minns man en hel del. Hur många satt inte och ritade med blyerts på skolbänkarna. Sparade dom där fluormuggarna i staplar. Älskade då läraren var snäll och spelade filmen vi nyss sett från nån filmprojektor, baklänges, och vi alla satt och skrattade åt hur roligt det var att se nån springa baklänges.

Inte lukten av stenciler att förglömma. Många ställde frivilligt upp och sprang till kopieringsmaskinen enbart för doftens skull. Man stod där och sniffade och nånting av den där kemiska doften lockade, det var absolut inte bara jag som gjorde det, och det vet jag. Saker som skulle redovisas av lärare och ibland av oss, på en overhead. Viktigt att papperet låg rätt och sedan ställdes skärpan in.

Undrar hur många minuter under ett år, man stod vid pennvässaren och justerade spetsen. Hur lång och fin pennan än var från början, så älskade man mest dom där med aningens trubbig spets och kort skulle pennan vara, nästan så dom rymdes inne i handen.

Dom upplevelserna får vi aldrig dela med våra barn annat än att man kan berätta dom, men dom lär inte förstå vad det var som kändes speciellt. Möjligtvis fluortanten då, beroende på åldern på era barn.

Började läsa boken vi valt, igår. Har bara kommit igång men den känns lättläst och ja, jag tror jag kommer att gilla den. Där handlar det om minnen man kan hitta i en gammal adressbok, och visst ramlar minnen över en då man läser namn, adresser och telefonnummer. Ska dock inte sticka under stol med att det finns namn, jag inte ens kommer ihåg. Utan dom väcker frågor istället

Fast vem vet, om tio år kanske man plötsligt minns. Ibland ska man se och höra saker i precis rätt stund för att det ska poppa till.

Nä mina vänner, visst har vi bitterljuva minnen från förr. Inte så troligt att nåt av dom jag nämnt, kommer att komma tillbaka. Utveckling och teknik har tagit över och det skulle förmodligen inte ens vara roligt att se en filmsnutt från ett gammal filmspole, spelas åt andra hållet. Men…kanske att få sticka ner ett finger eller en tå i den där smeten dom lagade asfalts sprickor med. Fast det vet i tusan…används det ens längre

Avslutningsvis kan ni få sen jonglerande sett från en annan vinkel. Det är väl något som man hade kunnat göra för 50 år sedan, fast det hade förmodligen inte sett likadant ut.

Ha en fin måndag, allihop!

Kan man sona sina brott och vart går gränsen?

Av , , 2 kommentarer 12

Såg på Tv igår kväll. Det handlade bland annat om en jättestor brand i ett hus komplex nånstans i USA. 250 brandmän kämpade med elden som i hettan fick skyltar ute på vägen att smälta. Den kallades i folkmun för Da Vinci branden. Jag provade Googla men hittade ingenting om det (mest för att skriva korrekta siffror). Man kan tydligen streama om man har rätt grejer

Branden var anlagd, och som tur var, kom ingen till skada. Denna brand kostade drygt 34 svenska miljoner. Han som anlagt branden fick 15 år i fängelse. Sen har han då sonat sitt brott.

En klok person jag känner mycket väl. Berättade om en man som är känd inom Politiken och som fått nåt typ av uppdrag. Han är dömd för rattfylleri. Detta har då lagts ut på FB där övervägande kommentarer lyder typ: ”Ja men han har sonat sitt brott. Det där är passerat. Han måste få en andra chans” och så vidare.

MEN… sa då den här kloka personen, what if rubriken hade varit: ”Dömd för rattfylleri där 2 personer miste livet”. Hade kommentarerna sett likadan ut då?

 

Sonar man någonsin i sitt liv, ett sånt brott? Vad blev straffet för rattfylleristen kontra straffet för dom efterlevande släktingarna till offren.

Han som anlade den stora branden som potentiellt hade kunnat orsaka flera hundra människors död, har sonat sitt brott efter 15 år… Han må ju ändå haft nån tanke då han satte dit tändstickan.

Ja jag vet inte. Visst, man kanske inte ska döma en person för något som inte hänt. Men om det fanns strängare straff, kanske det vore idé att börja där. Dom kanske till och med skulle betala resten av sina liv till en brottsofferfond, där en del av all inkomst hädanefter går till den fonden.

Tänk om man växte upp med den vetskapen, så kanske man tänkte efter både en och två gånger innan man gjorde nåt dumt.

Nämen det var bara en snabb reflektion så här på förmiddagen. Men kanske nåt att fundera på.

Den här grejen var jag 56 år och 11 månader gammal då jag fick veta. Klockan man har på mobilen, den lilla appen man kan klicka på för att ställa in larm med mera. Den visar ju den sanna tiden med, wow, haha. Eller så är det inget wow, utan det är jag som är lättroad och trodde att jag lärt mig något väsentligt 😆😉

Måste ju ta ett minne från fejjan idag med. För 10 år sedan var jag med Tina i Torrevieja. Och där vi går så får vi syn på en hund uppe på en balkong…ish

Det roligaste är att Tina fotade den igen, flera år efter, så den bor där och nä, den hoppar inte ner. Vilket vi var rädda att den skulle göra, eller rättare sagt, rädd att den skulle falla ner. 

Åke ska byta packningar i Camaron,  den kokade ju sist vi var ut. Det håller ju på vara sånt väder med, då man får lufta bilen varma eftermiddagar eller kvällar. Nu har jag tänkt få i mig lite frukost och sen blir det utehäng på altan. Det är ju varmt ute, för tusan, så skönt!

Ha en fin lördag, allesammans! Avrundar med en annan bild jag tog denna dag, för 7 år sedan…KOLLA, intresseklubben antecknar 😄

Två ❌❌ gör inte ett ✅ eller hur tänkte jag 🤔😊

Av , , 4 kommentarer 12

Jag och Theresé åkte upp och hälsade på mamma, igår. Vad skönt det är då det blåser och temperaturen ligger på -23 grader. Det var brain freeze utan att äta glass. Gick genom gårdar man varit på som ung. Min bästa kompis på den tiden, Urban Dunger, bodde på en av gårdarna. Jag, Åke och Theresé i huset bakom, då den tiden i livet begav sig.

 

Frågade om Theresé hade nån hemkänsla överhuvudtaget, men det hade hon inte. Nej, det är nog bara att konstatera att det som är hemma är där vi är. Sen kan man ändå ha fina minnen från förr, även om man upplever det som att det var i ett annat liv. Det vet vi också att det inte är, men definitivt i en annan fas.

Sen var det nån som deklarerade att det var internationella pizzadagen igår, så vi bestämde att det fick bli en sådan till middag. Pizza är väl egentligen aldrig fel, eller 🤔😋

Apropå fel, så skrev jag detta för 3 år sedan, och jag undrar om jag tänkte rätt där. Man brukar ju så vackert säga att 2 fel gör INTE ett rätt 😄

 

Theresé blev sugen att åka ut på Norrskens jakt, så jag och Sally hakade på. Svängde av i Kvarnfors och åkte bakvägen mot Tavelsjö. Strax innan Östibyn kom det första vackra…

Svängde ner mot Östibyn där var det lite mer öppet

Theresé fotade då jag fotade

Tavelsjö

Och sist, vägen mot Fredrikshall

Sen tonade allting bort och det var bara kallt och stjärnklart.

Mina händer höll på ramla av i kylan, man kunde bara ha korta foto sessioner. Lite sjukt blir det också, för man vill fota, fast då man gör det så försvinner den där häftiga upplevelsen, som man bara kan se med sina egna ögon.

Vaknade i morse och tog en pigg och rask, krispig och kall promenad med Winstone.

Jag är i alla fall glad att vi inte har några -35 eller -40 här. Men man ska passa sig för vad man säger och skriver, jag vet, gör man det så blir det väl så..

Ha en fin tisdag, allihop!

En fin dag på många sätt och vis

Av , , 2 kommentarer 12

Skulle vilja säga att det var en fin begravning igår, fast jag tror nog att alla begravningar är fin på sitt sätt. Den ska väl säga något om den som gått vidare. Både i skrift, tal och musik. Det spelades 3 jättefina låtar, en av dom som gick rätt in i hjärtat. Den här har vi lyssnat på, åtskilliga gånger tillsammans. Vill ni höra, klickar ni där det står ”Visa på YouTube

Den här personen är inte en anhörig till mig, utan jag har haft en annan relation till henne. Jag fick så mycket fina ord från hennes släktingar, barn och barnbarn, vad jag betytt och vad jag gjort så bara det gjorde en gråtmild.

Jag la fram den blå (lila) anemonen på kistan, och mina vänner, ett par blå öronmuffar. Jag höll upp dom och sa att förklaring på dom, kommer. Jag var nog tvungen att samla mod, att läsa något högt för personer som jag ändå inte riktigt känner så väl.

Minnesstunden hade vi sedan uppe på Prästgården, vilket fantastiskt fint ställe. Och det är ju den här stunden som är den bästa vid en egentligen sorglig dag. Man pratar roliga minnen och vad man upplevt tillsammans och plötsligt kände jag att det var läge för den där förklaringen. Jag hade med mig en ”fusklapp”, harklade mig och frågade om dom ville höra.

Det kan ni också får göra, fast ni får läsa själva, och om ni inte vill… så skrolla vidare.

”Nalle Puh, kom på tal då vi satt med, xxxxxx, hennes sista dag i detta liv. Han, den lilla gula björnen med den röda tröjan, har vunnit många hjärtan med sina små, underfundiga citat.

Xxxxxx ville oftast ha öronmuffar på, då vi gick ut på våra promenader. Hon sa många gånger: Nu kan man åka skridskor, för det har Nalle Puh, sagt. Det enda man behöver är dom magiska öronmuffarna. Jo det stämmer, det var lille Nasse som inte tordes åka skridskor, men fick till sig att om man hade dom där magiska sakerna, så kunde man faktiskt det.

Det handlar egentligen om tro. Den där tron, som kan försätta berg. Och det är absolut något Xxxxxx har besuttit. Jag har personligen aldrig hört henne säga att hon inte kan… utan hon har alltid sagt…jag ska försöka, eller jag gör så gott jag kan.

Vilket också säger en hel del om vem hon var, och det är väl något vi alla borde ta till oss. Det finns oftast andra vägar man kan ta, ifall den där raka vägen framför oss, plötsligt inte är farbar, för det ligger hinder i vägen.

Sen vet jag att hon hade ett liv innan jag kom in i hennes. Allas liv förändras ju med åren, även vi som personer. Man växer av och med erfarenheter, och sitt sätt att vara förändras. Det gjorde även Xxxxxx, under dom 13 år vi fick tillsammans.

Många skratt har vi delat, och en massa interna skämt har vi dragit. Hon kommer alltid att finnas med i mitt hjärta, vart i välden jag än må hamna. Jag har under dessa år, lärt mig att uppskatta det där lilla i vardagen, som är så viktigt. Söker man tröst i nåt elände brukar man alltid säga att det finns ju dom som har det värre. Det gjorde även Xxxxxx, och jag kontrade alltid med: ”-Ja, och tänk då den stackaren som har det värst, i hela världen!” Och då brukade hon alltid börja skratta och säga: ”-jaaa, tänk på han…oj oj oj!!” Slutcitat

En begravning är ett avslut, men även en början. Man vänder på det där bladet, och ser vad man kan hitta där. Livet tågar vidare, oavsett vad vi går igenom, dagar kommer och går. Så det finaste är väl dom där minnena som alltid består. Jag fick med mig en fin present från hennes syster. Blommor och en kvinna med runda former 🧡😊

Annelie var redan här då jag kom hem. Vi åt en enkel lunch, Pinsabröd grundad med creme fraiche och Åberghs söta chilisås, sedan toppad med cheddar/mozarella ost och skinka

Efter den drog vi iväg. Hon hade ett ärende på Toyota, vi gick på Båsloppisen, där köpte jag bara en sak,…en plastig liten grej. Nämligen denna

Kan man ens låta bli då man har en likadan hemma, fast i annan färg. Här pratar vi retro, typ 60 tal, skulle jag gissa. Hittar baske mig inget på nätet om årtal. Däremot benämns dom både som fruktfat och brödfat. Man väljer väl vad man vill använda dom till. Snygga…mja, det är väl det där om hur vi själva ser på saker. Lite småfräna i alla fall men för mig är det mest för att dom kommer från en annan tid.

Tog en fika på Victoria, inte alls ogott, kan jag tillägga

Gick förstås en sväng inne på Victoria Home också, samt en sportaffär en bit bort, sen fortsatte vi kvällen med mycket prat och skratt, kaffedrickande och nån lite likör, bara så där, för att…

Så var dagen till ända, och gissa vad, idag är det en ny dag på gång. Får se vad vi hittar på, men Rosendahls kan nog räkna med ett besök. Hoppas på en fin lördag, för er allihop!

Laid-back och bekymmerslös

Av , , Bli först att kommentera 11

Sökte efter en bild i ett gammalt album för några dagar sedan. På sidan som kom upp då jag öppnade albumet, satt ju jag. Reagerade på att jag såg lite laid-back (chill) ut. Svårt att se men i mina ögon kan det vara lite raggarstuk på den, hahaa

Skrattade till då jag vet av 2 andra bilder i liknande stil. Idag dök dom 2 bilderna upp som minne, snopet 

Mja, det är väl lite så där jag är. Inte av så jätte stressad natur. Det mesta löser sig och vet ni vad. Det som inte går att lösa, det får ju vara. Move on!!

Har kvar 2 timmar av ljudboken, Skilsmässan. Den är bra på sitt sätt. Själv har jag tänkt att man lätt kunnat kapa av 3 timmar utan att ha missat så mycket. Det bästa med den är väl att man blir medveten om hur dom flesta är, och hur livet kan te sig.

Man hör en sida av en händelse och berättaren är den som får sympati och medhåll. Där utgår man från att det är den enda sanningen, fast… Här svänger det rejält då man plötsligt får höra den andres sida, tankar och upplevelser. Det behöver inte betyda att någon har fel, men upplevelser är personliga och svåra att förklara. Speciellt för dom som inte vill lyssna.

Apropå böcker och läsning, så berättade jag på vår lilla bokklubbs träff att jag försökte mig på att läsa för Nicco då hon var liten. Men jag tyckte det var jobbigt. Jag gick in med stora intentioner att läsa och låta peppande, men det slutade alltid med att jag blev less och trodde inte heller att hon lyssnade. Så jag bytte ut första bokstaven i orden med ett F.

Nej, hon lyssnade visst och jag fick bannor för att jag inte läste korrekt. Jag sa att jag fick ont i tungan och inte kunde läsa längre. Här trodde hon att jag ljög, men ska jag vara helt ärlig, så låg den en sanning i det jag sa. Att högläsa är inte som att prata som man gör normalt. Man ändrar röstläge, byter styrka och understryker ord i meningar. Är man ovan, så blir det till slut ansträngande.

Gissa om jag skrattade till då den här bilden dök upp i FB flödet igår, då

Gjorde vissa förberedelser inför kvällen middag, redan igår. Och efterrätt ska det också serveras. Tror det kommer att bli magiskt gott. Men jag avslöjar inget idag. Det får väl komma bilder på det hela imorgon. Fast ett kan jag säga, hemmalagad halloncurd med hallon från Renbergsvattnet…UNDERBART!!

Kusin Anna och jag ska ju på föreställningen Barrikad, i eftermiddag. Och sen bjuder jag hon och Ingvar på söndagsmiddag. Äta ska vi ju oavsett och det kan väl vara trevligt att ha sällskap vid middagsbordet ibland. Bara så där för att vi kan.

Nicco skickade ett årsminne på messenger, på hennes Sambo. Han var inte så stor alls, den lille killen Sambo

Kontra nu då…

Ha en fin söndag, allihop!

Uppdragen fjäder kan ge ordentlig fart

Av , , Bli först att kommentera 11

Skummade igenom minnen på FB, och där hade jag denna text, inget annat. Så därför vet jag inte riktigt i vilket sammanhang den hamnade där. Hade inte lagt ut den heller. Nåväl, tycker väl då jag läser orden, att det garanterat kan stämma in på många av oss.

”Trötthet behöver inte bero på att du gjort för mycket. Det kan vara att du gjort för lite, av det du brinner för.”

Vi har väl alla det där, jag borde, jag skulle ha, jag måste (fast vi ska säga, jag väljer att…). Sen finns allt det där roliga, som vi vill göra, men fastnar mitt emellan. Och då slutar det oftast med att inget händer, alls. Eller så gör du av med all din energi på att fixa vardagen och då det är gjort, är man slut.

Själv kan jag ha svårt att börja med det kreativa då jag helst vill veta att jag kan påbörja och avsluta. Om jag inte vet hur mycket jag kan lägga på det, så ids jag inte ens börja.

Fast å andra sidan vet jag att jag är en jäkel på att vrida upp fjädern på mig själv och då det händer så gör jag allt, BAAAM, och ingen annan hinner med och så var det klart.

Detta händer oftast då jag bidar min tid, tänker att det finns ”tid”, efter det hamnar mer och mer på ”the to do” list. Då det börjar kännas övermäktigt, sätter jag fart.

Såå, igår skrev jag att jag skulle dammtorka och skura golvet då jag kom hem från jobbet. Jag la ut inlägget 09.24…5 minuter senare var jag där ute. Dammtorkade, och skurade golvet. Körde igång ytterligare en maskin. Slog igång vattenspridaren då jag liks var igång, och placerade om blommorna. Dom vill inte stå i solen.

När jag vaknade i morse, gick jag med Winstone, sedan ut med filtarna, och påbörjade bäddning av sängen därute. Så jag är inte riktigt planerad, alltjämt.
Igår kom en man och hämtade ”vår” dressin, som vi fått använda som trädgårdsprydnad. Den har bara varit ett lån, och nu var den uthyrd till Kiruna, där dom faktiskt ska använda den för att kolla upp tågrälsen.

Det finns moderna dressiner som är ihop vikbara, men dom hade ingen hemma, och då fick den här duga. Coolt, tycker jag. Och nu får vi se om den hamnar här igen, efter slutfört uppdrag eller vad som blir.

Hoppas på en fin onsdag, för er alla!

Glädjande nyheter, strålande…

Av , , 2 kommentarer 11

Glädjande nyheter, strålande nyheter, det är ju den internationella Glädjedagen, just idag!!


Glädje är inte nödvändigtvis något man skrattar åt, däremot kan det vara någon, man skrattar med. Glädje och lycka, går väl hand i hand. Fast skratt, kan absolut vara en glädje höjare, det med.

Jag såg Farmen finalen igår efter jag kommit hem från jobbet. Och jag blev så glad att Nebil vann. Men ännu gladare av hans lycka och samtal till hans fru. Det blev så äkta, så det var nästan svårt att inte ryckas med. Man kan glädjas åt andra med ☺️

Den här filmsnutten är en bra, kort beskrivning på ren och skär glädje…+ Lycka! Klicka på bilden.

Jag och Mr Rosa (Winstone), gick en sväng förbi VK huset och under järnvägen, igår. Då vi står under järnvägsbron, började det plötsligt låta som om det kom ett JAS plan på låg höjd. Haha, så skumt, det var ett tåg, det lustiga var att man hörde ingenting innan den passerade bron. Kan ju ha varit för att vi stod under, men ändå.

Fotade träd o himmel, tyckte absolut att molnet där bakom, visade ett ansikte. Fast då jag kom hem och kollade bilderna, så såg jag nada.

Kom dock ihåg då jag gick den där svängen, long time ago.

Det enda jag vet, tidsmässigt, är att det var efter, oktober 2012. Eftersom min pappa hade vandrat vidare till andra dimensioner. Tror att det var rätt nybyggt, just den gång och cykelbanan. I vart fall, rätt ny för min del. Det var eftermiddag och skymningen började göra sig påmind. Gatlyktorna var tända. När jag kommer upp på höjden, innan man går över bilvägen, så slocknar plötsligt en gatlykta, precis framför mig. Och då jag passerat, tänds den igen.

Jag lyfter på ena ögonbrynet men tänker inte mer på det, förrän jag kommer fram till nästa gatlykta, och samma sak händer…igen. Då rynkar jag säkerligen på dom där ögonbrynen och tittar bakåt. Och vet ni vad, det fortsätter ända fram till bron. Då började jag istället fnissa för mig själv och jag tänkte på min pappa.

Vem vet? Antingen är det så här vi gör då vi inte kan förklara saker, och minnen av dom vi en gång haft oss nära, gör sig påminda på lustiga sätt. Jag kan inte heller svara på varför jag kom att tänka på honom, just i det ögonblicket, men nånting var det. Det vet vi ju också, att vi ofta säger då oförklarliga saker sker, att det är en hälsning.

Så kan det vara! Det kan också vara att vi vill bli påminda om saker för att hålla dom vid liv. Vår hjärna är ju mer komplex, än vad vi vill erkänna, och tro. Jag hade väl aldrig heller förr, förknippat Winstone, med min pappa. Winstone kom ju till oss, först 2013, så min pappa fick aldrig träffa honom.

Men här minns jag att Winstone kom till mig, jag kom honom väldigt nära då han ville bli omklappad. Och hela han, luktar pappa. Haha, ja, det låter ju jätte dumt, men.. Winstone luktade skog, barr, och kåda. Jag minns att jag sa det högt till Åke. Min pappa jobbade ju hela sitt liv, i skogen, så att jag förknippade doften med honom, var inte alls så konstigt. Det luriga var, vart Winstone kunde ha fått den doften ifrån. Ingen skogsvandring i alla fall. För vi var här hemma.

Oförklarligt, men hjärtligt och glädjande att människor lever kvar, oavsett, vart dom, eller vi, befinner oss.

Ha en underbar, glädjefylld måndag, mina vänner!

Mormors marmorerade tejprulle, var värd guld…😁😅

Av , , Bli först att kommentera 13

Ingen kan allt, det vet vi, men många kan veta, väldigt mycket. Nu pratar jag om arbetsledarutbildningen jag går på. Intressant och lärorikt, på många sätt och vis. Jag gör redan en stor del av det vi får lära oss. Fast ibland är det bra att bli påmind, och se det från ett annat perspektiv, så man fortsätter vara på hugget. Och nånting nytt kan man alltid få till sig.


Dessutom får vi ju lära känna varandra lite bättre. Vi besitter ju en massa erfarenheter om vi slår ihop oss. Man kan alltid lära av andra och få tips och idéer.

Vi får också göra praktiska övningar, något som passar mig då jag är en som lär mig genom att göra det. Här gör vi detta för att *känslor, är något som vi alla arbetar med. Och för att veta precis hur dom kan kännas, så får vi uppleva dom på plats.

Ledord för arbetsledare är bland annat, *Trygghet, *Nåbar, *Snäll (ett leende kommer man långt på), *Respekt som ska gå åt bägge håll, *Guida, *Lyhörd *Motivation.

Efter en dag med fin utsikt. Och trivsam, miljö.


Så fortsatte eftermiddagen med bra samtal och middag med eftersnack med Bson. Så blev det kaffe och kokosboll med mer prat och sedan gjorde jag en snabbkoll på mina minnen på FB. Gissa vad som dök upp där. Gårdagens datum 2020.


Och gårdagens datum 2021.


Mja, faktiskt lite av det vi pratade om just igår. Det var lite roligt, tyckte jag.

Apropå roligt, eller små roligt kanske, så såg jag den här bilden på FB igår.


Ibland är bild och text, så klockrent. Det var ju precis så där. Sen är det ändå lite sorgligt, att många, jag säger dock inte alla, som växer upp idag, inte har samma känsla för dom små sakerna.

Dom vill nog ha större grejer för att känna att deras ”ha begär” blivit stillat. Jag blev tvärt påmind om den där marmorerade tejprullen, vi barn fick av min mormor. Och vad den betydde. Det kunde ju för tusan, snudd på, bli bråk över dom, ifall man inte kunde hålla reda på vilken tejprulle som tillhörde vem. Vi var rädd om den.

Sen vet jag inte riktigt vad, det var som gjorde att vi tyckte den var så rolig att få. Vad använde vi den till, liksom 🥸🤔

Jaja, ingen vet ju som sagt var allt, och därför behöver man inte heller ha svar på precis, allt 😅

Förbereder mig inför dagens utbildning, och fick med mig en hemuppgift. Ska klura på den tillsammans med en…tadaaa…kaffe!


Ha en fin tisdag, allihop!

Klart att rubriker säljer

Av , , Bli först att kommentera 19

Åke hade en tid att passa, nu på morgonen, så vi var uppe före tuppen.

Jag har ju som svårt att somna om då jag vaknat, i alla fall om klockan är runt 6. Ändå har man inte åstadkommit nåt speciellt. Kokat kaffe, tvättat håret och skickat en Grattis hälsing till Hafdis, som fyller 2 stycken 5:or, idag.

Jag gjorde ett litet collage från vårt besök vi hade av dom, uppe i stugan, 2020. Vi som var där, vi vet, haha. Och som vanligt bjöds det på skratt och minnen, då dom hälsade på.


Kändes inte som om vi gjorde så mycket igår. Slötittade på folket som är på en Ö där dom ska klara sig under 3 veckor, alldeles själva. The Island Sverige, heter den visst.

 

Äsch, det där är väl som vanligt. Man förespeglas att tro, att dom kämpar för livet. Fast då borde även teve teamet, kämpa lika mycket. Sen skrollar man FB flödet och där dyker det sedan upp info, ja ni vet, typ…scenerna ni inte fick se. Här får deltagarna mat av en boende på Ön. Deltagarna var egentligen INTE på Ön i 3 veckor utan inspelningen var klar på 6 dagar.

Ska genast tala om att de jag nu skrev, är tagen från mina tidigare erfarenheter av sånt man får se då det gäller Robinson och Farmen. Denna realityserie, vet jag inget om, däremot skulle det inte förvåna mig, om jag inte är och naggar sanningen, lite i kanten.

Men det är klart. Allt som visas ska ju säljas på ett eller annat sätt. Precis som rubriker, säljer dagstidningar. Ju större och värre, desto mer säljs det.

Människan är väl skapt på det viset, eller kanske inte från början. Men i den värld vi lever i så verkar det ha blivit att, historier alltid ska toppas med nåt som är aningens värre. Alternativt, det som är bättre och ännu mer fantastiskt än människan upplevt. Den ena ska bräcka den andra, på ett eller annat vis.

Nå, å andra sidan är det ju så vi umgås. Vi delar med oss av upplevelser och då en berättar om en händelse, så jämför man med andras, händelser i liknande historier. Fast skillnaden då det gäller reality såpor, är att dom inte är riktigt sann. Har jag rätt eller har jag… rätt..


Nä, nu tar jag ut hunden på prommis, så jag får äta frukost och se på dagens avsnitt av Farmen. Hahaa… fast tro inte att jag sitter och tror, att allt som händer där, är sanningen. Nopp!!

Avrundar med 2 bilder jag tog igår kväll, precis innan mörkret la sig. Och önskar er alla en fin måndag!

Maria Lundmark Hällsten