Etikett: minnen

Laid-back och bekymmerslös

Av Maria Lundmark Hällsten, 8 oktober 2023 kl 11:30, Bli först att kommentera

Sökte efter en bild i ett gammalt album för några dagar sedan. På sidan som kom upp då jag öppnade albumet, satt ju jag. Reagerade på att jag såg lite laid-back (chill) ut. Svårt att se men i mina ögon kan det vara lite raggarstuk på den, hahaa

Skrattade till då jag vet av 2 andra bilder i liknande stil. Idag dök dom 2 bilderna upp som minne, snopet

Mja, det är väl lite så där jag är. Inte av så jätte stressad natur. Det mesta löser sig och vet ni vad. Det som inte går att lösa, det får ju vara. Move on!!

Har kvar 2 timmar av ljudboken, Skilsmässan. Den är bra på sitt sätt. Själv har jag tänkt att man lätt kunnat kapa av 3 timmar utan att ha missat så mycket. Det bästa med den är väl att man blir medveten om hur dom flesta är, och hur livet kan te sig.

Man hör en sida av en händelse och berättaren är den som får sympati och medhåll. Där utgår man från att det är den enda sanningen, fast… Här svänger det rejält då man plötsligt får höra den andres sida, tankar och upplevelser. Det behöver inte betyda att någon har fel, men upplevelser är personliga och svåra att förklara. Speciellt för dom som inte vill lyssna.

Apropå böcker och läsning, så berättade jag på vår lilla bokklubbs träff att jag försökte mig på att läsa för Nicco då hon var liten. Men jag tyckte det var jobbigt. Jag gick in med stora intentioner att läsa och låta peppande, men det slutade alltid med att jag blev less och trodde inte heller att hon lyssnade. Så jag bytte ut första bokstaven i orden med ett F.

Nej, hon lyssnade visst och jag fick bannor för att jag inte läste korrekt. Jag sa att jag fick ont i tungan och inte kunde läsa längre. Här trodde hon att jag ljög, men ska jag vara helt ärlig, så låg den en sanning i det jag sa. Att högläsa är inte som att prata som man gör normalt. Man ändrar röstläge, byter styrka och understryker ord i meningar. Är man ovan, så blir det till slut ansträngande.

Gissa om jag skrattade till då den här bilden dök upp i FB flödet igår, då

Gjorde vissa förberedelser inför kvällen middag, redan igår. Och efterrätt ska det också serveras. Tror det kommer att bli magiskt gott. Men jag avslöjar inget idag. Det får väl komma bilder på det hela imorgon. Fast ett kan jag säga, hemmalagad halloncurd med hallon från Renbergsvattnet…UNDERBART!!

Kusin Anna och jag ska ju på föreställningen Barrikad, i eftermiddag. Och sen bjuder jag hon och Ingvar på söndagsmiddag. Äta ska vi ju oavsett och det kan väl vara trevligt att ha sällskap vid middagsbordet ibland. Bara så där för att vi kan.

Nicco skickade ett årsminne på messenger, på hennes Sambo. Han var inte så stor alls, den lille killen Sambo

Kontra nu då…

Ha en fin söndag, allihop!

Uppdragen fjäder kan ge ordentlig fart

Av Maria Lundmark Hällsten, 21 juni 2023 kl 10:11, Bli först att kommentera

Skummade igenom minnen på FB, och där hade jag denna text, inget annat. Så därför vet jag inte riktigt i vilket sammanhang den hamnade där. Hade inte lagt ut den heller. Nåväl, tycker väl då jag läser orden, att det garanterat kan stämma in på många av oss.

”Trötthet behöver inte bero på att du gjort för mycket. Det kan vara att du gjort för lite, av det du brinner för.”

Vi har väl alla det där, jag borde, jag skulle ha, jag måste (fast vi ska säga, jag väljer att…). Sen finns allt det där roliga, som vi vill göra, men fastnar mitt emellan. Och då slutar det oftast med att inget händer, alls. Eller så gör du av med all din energi på att fixa vardagen och då det är gjort, är man slut.

Själv kan jag ha svårt att börja med det kreativa då jag helst vill veta att jag kan påbörja och avsluta. Om jag inte vet hur mycket jag kan lägga på det, så ids jag inte ens börja.

Fast å andra sidan vet jag att jag är en jäkel på att vrida upp fjädern på mig själv och då det händer så gör jag allt, BAAAM, och ingen annan hinner med och så var det klart.

Detta händer oftast då jag bidar min tid, tänker att det finns ”tid”, efter det hamnar mer och mer på ”the to do” list. Då det börjar kännas övermäktigt, sätter jag fart.

Såå, igår skrev jag att jag skulle dammtorka och skura golvet då jag kom hem från jobbet. Jag la ut inlägget 09.24…5 minuter senare var jag där ute. Dammtorkade, och skurade golvet. Körde igång ytterligare en maskin. Slog igång vattenspridaren då jag liks var igång, och placerade om blommorna. Dom vill inte stå i solen.

När jag vaknade i morse, gick jag med Winstone, sedan ut med filtarna, och påbörjade bäddning av sängen därute. Så jag är inte riktigt planerad, alltjämt.
Igår kom en man och hämtade ”vår” dressin, som vi fått använda som trädgårdsprydnad. Den har bara varit ett lån, och nu var den uthyrd till Kiruna, där dom faktiskt ska använda den för att kolla upp tågrälsen.

Det finns moderna dressiner som är ihop vikbara, men dom hade ingen hemma, och då fick den här duga. Coolt, tycker jag. Och nu får vi se om den hamnar här igen, efter slutfört uppdrag eller vad som blir.

Hoppas på en fin onsdag, för er alla!

Glädjande nyheter, strålande…

Av Maria Lundmark Hällsten, 20 mars 2023 kl 09:42, 2 kommentarer

Glädjande nyheter, strålande nyheter, det är ju den internationella Glädjedagen, just idag!!

Glädje är inte nödvändigtvis något man skrattar åt, däremot kan det vara någon, man skrattar med. Glädje och lycka, går väl hand i hand. Fast skratt, kan absolut vara en glädje höjare, det med.

Jag såg Farmen finalen igår efter jag kommit hem från jobbet. Och jag blev så glad att Nebil vann. Men ännu gladare av hans lycka och samtal till hans fru. Det blev så äkta, så det var nästan svårt att inte ryckas med. Man kan glädjas åt andra med

Den här filmsnutten är en bra, kort beskrivning på ren och skär glädje…+ Lycka! Klicka på bilden.

Jag och Mr Rosa (Winstone), gick en sväng förbi VK huset och under järnvägen, igår. Då vi står under järnvägsbron, började det plötsligt låta som om det kom ett JAS plan på låg höjd. Haha, så skumt, det var ett tåg, det lustiga var att man hörde ingenting innan den passerade bron. Kan ju ha varit för att vi stod under, men ändå.

Fotade träd o himmel, tyckte absolut att molnet där bakom, visade ett ansikte. Fast då jag kom hem och kollade bilderna, så såg jag nada.

Kom dock ihåg då jag gick den där svängen, long time ago.

Det enda jag vet, tidsmässigt, är att det var efter, oktober 2012. Eftersom min pappa hade vandrat vidare till andra dimensioner. Tror att det var rätt nybyggt, just den gång och cykelbanan. I vart fall, rätt ny för min del. Det var eftermiddag och skymningen började göra sig påmind. Gatlyktorna var tända. När jag kommer upp på höjden, innan man går över bilvägen, så slocknar plötsligt en gatlykta, precis framför mig. Och då jag passerat, tänds den igen.

Jag lyfter på ena ögonbrynet men tänker inte mer på det, förrän jag kommer fram till nästa gatlykta, och samma sak händer…igen. Då rynkar jag säkerligen på dom där ögonbrynen och tittar bakåt. Och vet ni vad, det fortsätter ända fram till bron. Då började jag istället fnissa för mig själv och jag tänkte på min pappa.

Vem vet? Antingen är det så här vi gör då vi inte kan förklara saker, och minnen av dom vi en gång haft oss nära, gör sig påminda på lustiga sätt. Jag kan inte heller svara på varför jag kom att tänka på honom, just i det ögonblicket, men nånting var det. Det vet vi ju också, att vi ofta säger då oförklarliga saker sker, att det är en hälsning.

Så kan det vara! Det kan också vara att vi vill bli påminda om saker för att hålla dom vid liv. Vår hjärna är ju mer komplex, än vad vi vill erkänna, och tro. Jag hade väl aldrig heller förr, förknippat Winstone, med min pappa. Winstone kom ju till oss, först 2013, så min pappa fick aldrig träffa honom.

Men här minns jag att Winstone kom till mig, jag kom honom väldigt nära då han ville bli omklappad. Och hela han, luktar pappa. Haha, ja, det låter ju jätte dumt, men.. Winstone luktade skog, barr, och kåda. Jag minns att jag sa det högt till Åke. Min pappa jobbade ju hela sitt liv, i skogen, så att jag förknippade doften med honom, var inte alls så konstigt. Det luriga var, vart Winstone kunde ha fått den doften ifrån. Ingen skogsvandring i alla fall. För vi var här hemma.

Oförklarligt, men hjärtligt och glädjande att människor lever kvar, oavsett, vart dom, eller vi, befinner oss.

Ha en underbar, glädjefylld måndag, mina vänner!

Mormors marmorerade tejprulle, var värd guld…😁😅

Av Maria Lundmark Hällsten, 14 mars 2023 kl 06:14, Bli först att kommentera

Ingen kan allt, det vet vi, men många kan veta, väldigt mycket. Nu pratar jag om arbetsledarutbildningen jag går på. Intressant och lärorikt, på många sätt och vis. Jag gör redan en stor del av det vi får lära oss. Fast ibland är det bra att bli påmind, och se det från ett annat perspektiv, så man fortsätter vara på hugget. Och nånting nytt kan man alltid få till sig.

Dessutom får vi ju lära känna varandra lite bättre. Vi besitter ju en massa erfarenheter om vi slår ihop oss. Man kan alltid lära av andra och få tips och idéer.

Vi får också göra praktiska övningar, något som passar mig då jag är en som lär mig genom att göra det. Här gör vi detta för att *känslor, är något som vi alla arbetar med. Och för att veta precis hur dom kan kännas, så får vi uppleva dom på plats.

Ledord för arbetsledare är bland annat, *Trygghet, *Nåbar, *Snäll (ett leende kommer man långt på), *Respekt som ska gå åt bägge håll, *Guida, *Lyhörd *Motivation.

Efter en dag med fin utsikt. Och trivsam, miljö.

Så fortsatte eftermiddagen med bra samtal och middag med eftersnack med Bson. Så blev det kaffe och kokosboll med mer prat och sedan gjorde jag en snabbkoll på mina minnen på FB. Gissa vad som dök upp där. Gårdagens datum 2020.

Och gårdagens datum 2021.

Mja, faktiskt lite av det vi pratade om just igår. Det var lite roligt, tyckte jag.

Apropå roligt, eller små roligt kanske, så såg jag den här bilden på FB igår.

Ibland är bild och text, så klockrent. Det var ju precis så där. Sen är det ändå lite sorgligt, att många, jag säger dock inte alla, som växer upp idag, inte har samma känsla för dom små sakerna.

Dom vill nog ha större grejer för att känna att deras ”ha begär” blivit stillat. Jag blev tvärt påmind om den där marmorerade tejprullen, vi barn fick av min mormor. Och vad den betydde. Det kunde ju för tusan, snudd på, bli bråk över dom, ifall man inte kunde hålla reda på vilken tejprulle som tillhörde vem. Vi var rädd om den.

Sen vet jag inte riktigt vad, det var som gjorde att vi tyckte den var så rolig att få. Vad använde vi den till, liksom

Jaja, ingen vet ju som sagt var allt, och därför behöver man inte heller ha svar på precis, allt

Förbereder mig inför dagens utbildning, och fick med mig en hemuppgift. Ska klura på den tillsammans med en…tadaaa…kaffe!

Ha en fin tisdag, allihop!

Klart att rubriker säljer

Av Maria Lundmark Hällsten, 13 februari 2023 kl 08:08, Bli först att kommentera

Åke hade en tid att passa, nu på morgonen, så vi var uppe före tuppen.

Jag har ju som svårt att somna om då jag vaknat, i alla fall om klockan är runt 6. Ändå har man inte åstadkommit nåt speciellt. Kokat kaffe, tvättat håret och skickat en Grattis hälsing till Hafdis, som fyller 2 stycken 5:or, idag.

Jag gjorde ett litet collage från vårt besök vi hade av dom, uppe i stugan, 2020. Vi som var där, vi vet, haha. Och som vanligt bjöds det på skratt och minnen, då dom hälsade på.

Kändes inte som om vi gjorde så mycket igår. Slötittade på folket som är på en Ö där dom ska klara sig under 3 veckor, alldeles själva. The Island Sverige, heter den visst.

Äsch, det där är väl som vanligt. Man förespeglas att tro, att dom kämpar för livet. Fast då borde även teve teamet, kämpa lika mycket. Sen skrollar man FB flödet och där dyker det sedan upp info, ja ni vet, typ…scenerna ni inte fick se. Här får deltagarna mat av en boende på Ön. Deltagarna var egentligen INTE på Ön i 3 veckor utan inspelningen var klar på 6 dagar.

Ska genast tala om att de jag nu skrev, är tagen från mina tidigare erfarenheter av sånt man får se då det gäller Robinson och Farmen. Denna realityserie, vet jag inget om, däremot skulle det inte förvåna mig, om jag inte är och naggar sanningen, lite i kanten.

Men det är klart. Allt som visas ska ju säljas på ett eller annat sätt. Precis som rubriker, säljer dagstidningar. Ju större och värre, desto mer säljs det.

Människan är väl skapt på det viset, eller kanske inte från början. Men i den värld vi lever i så verkar det ha blivit att, historier alltid ska toppas med nåt som är aningens värre. Alternativt, det som är bättre och ännu mer fantastiskt än människan upplevt. Den ena ska bräcka den andra, på ett eller annat vis.

Nå, å andra sidan är det ju så vi umgås. Vi delar med oss av upplevelser och då en berättar om en händelse, så jämför man med andras, händelser i liknande historier. Fast skillnaden då det gäller reality såpor, är att dom inte är riktigt sann. Har jag rätt eller har jag… rätt..

Nä, nu tar jag ut hunden på prommis, så jag får äta frukost och se på dagens avsnitt av Farmen. Hahaa… fast tro inte att jag sitter och tror, att allt som händer där, är sanningen. Nopp!!

Avrundar med 2 bilder jag tog igår kväll, precis innan mörkret la sig. Och önskar er alla en fin måndag!

Hur stackarn ska man ta sig dit 🧐

Av Maria Lundmark Hällsten, 3 februari 2023 kl 10:20, 2 kommentarer

Ja, eftersom ni nu kan läsa mitt inlägg så torde det bero på att jag faktiskt kom mig ut från Bauhaus igår, haha. Visst finns det grejer där, och jag kommer säkert att åka tillbaka nån gång. Rusta finns ju i samma hus, dessutom. Tycker dock det är lite konstigt att ingen buss, går dit upp

Umeå som vill gå i bräschen och få bort trafik från vägarna, borde väl tänka till lite. Men om det inte finns bussar tillgängliga så fallerar det. Kommer ingen buss dit, så är inte den delen av Umeå, för alla. Det finns dom som kanske inte kan ta en liten prommis dit upp. Och vill man dessutom handla med sig nåt, så blir det tuffare.

Nåja, det var bara en tanke. Och den tanken kanske inte ens hade poppat upp, eftersom den inte berör mig, så mycket. Jag lallar ju på med min bil. Men jag VET att det vore önskvärt för andra, och jag hade faktiskt med mig en quinna igår, som ville veta hur stackarn man skulle gå för att ta sig dit.

Vi åkte ner på Mio möbler och kollade in lite av deras sortiment. Handlade ingenting, det är väl dumt, med tanke på vad dom brukar locka med så här i början av året. Ni vet dom där, handla för 600 och få 300 i rabatt. Jag antar att det kommer ett sånt erbjudande även i år. Det är bara att vänta och se.

Vi invigde i alla fall deras fik. Jag köpte en god macka.

Det finns även alternativ för vegetarianer och gluten.

Tycker att dom får klart godkänt. Najs att kunna ta en fika efter man travat runt därinne. Kommer osökt ihåg hur det såg ut 1998. Vi hängde där en hel del. Men då var det väl mer ett mathak. Det var ett trevligt par som hade den matserveringen, kvinnans pappa var killen som hade Bigges, en gång i tiden. Bigges, var mitt favvo lunchställe, 1984, då jag jobbade på Butica Sport. Jämmarns vad minnena nu kom över mig.

Visst är det konstigt att bilderna i huvudet, på hur jag jobbar där, går på torget, köper parisare…smaken, allt detta, känns lika färskt som om det var förra veckan. Samtidigt som det känns som om det var i ett annat liv. Kan det bero på hur man sparar minnen, i både smak, och sinnesstämningar.

Då levde man för framtiden, vad som ska komma, förväntningar, vad ska man jobba med, kommer man att skaffa familj osv Idag VET man vart man är och hur man vill ha det. Även om man kan längta till saker så är det väl mer down to earth, typ semester eller roliga kompishäng. Ja jag vet inte, det var bara en fredags tanke.

Och apropå fredag, så får jag önska er alla en trevlig sådan! På återstörande!

Tjuvar och banditer 🥸🕵️‍♀️

Av Maria Lundmark Hällsten, 17 december 2022 kl 11:22, 4 kommentarer

Var in en sväng på en liten butik igår, behöver inte skriva vilken, då jag i övrigt gillar den. Men jag gillade inte vad en av expediterna sa. Det handlar mer om HUR hon sa det, och orden hon betonade. Det lät bara fel, i mina öron.

Först och främst, möter jag henne då jag hunnit in 5 meter, vi hejar som brukligt är. Sedan hinner jag knappt fram till första hyllan då hon kommer tillbaka och frågar: Hur går det?
Jag stör mig direkt, vad då, hur går det? Nå jag säger ju inte så tillbaka, utan har nog ett snett leende på läpparna då jag svarar: Jo, nog går det bra… jag tittar bara.

Hon är runt lite överallt, jag går i sakta mak, och gör som jag brukar. Kollar in små saker, tittar på priser, brukar spana ordentligt då det är mycket att se. Så tar jag upp en sak och står och väljer på färger, då kommer hon igen. Och nu säger hon: Går det bra, eller tittar du bara fortfarande?

Jamen jaaa, hade det inte gått bra, hade jag frågat efter hjälp. Här var det på vippen att jag hade lagt tillbaka det jag tänkte köpa. Men jag besinnar mig, och svarar: JAA, det går fortfarande bra.

Man kan ju undra ifall hon vill bli av med kunderna så fort som möjligt. Och visst kan man väl säga saker på ett annat sätt. Vill du ha hjälp med något? Nej jag tittar bara. Ok vi finns hör om du vill fråga nåt. Thats it, behövs inte mer. Jag tror ju nämligen, att detta är hennes sätt att prata på, och hon tänker inte på vad hon säger. För mig lät det helt off. Men men…

Så dök Ina upp och vi spenderade tid vid ett fikabord, pratade om planer inför jul. Livet i allmänhet och andra saker man råkar ut för. En trevlig fredags lunch. Jag gick in på Ohlssons tyger efteråt. Där köpte jag ett kuddfodral samt lite mjukt tyg till fåtöljen däruppe.

Samt en lampskärm, minsann. Dom hade ett gäng med billiga skärmar därinne.

Kostade på och kokade knäck igår kväll. Ingen jul, utan knäck. Första kulprovet och jag testade konsistensen via munnen, och BAAM, där dök min farmor upp. Juletider så togs hennes gamla Aladdin ask fram, fylld med knäck… sweet memories, sweet i dubbel bemärkelse

Här hemma är allt som vanligt. Eller ja, vad är vanligt, med fultomtar vet man ju aldrig vad man har att vänta. Snopen blev jag, då jag hittar en öppnad, vegansk version på Nutella, burk på hyllan i köket.

Jamen då var det en sån, veganchokladkoma, dom hamnade i, igår. Det syns ju tydligt. Klet och kladd, överallt!

Fast vad har dom då gjort med dom stulna chokladbitarna från julkalendern

Hör ett tjohej från matrummet, går in och möts av detta… JISSES

Winstone rusar in och backar upp mig.

Godissugna är dom i alla fall. Dom har stulit mina Licko kolor…tjuvar och banditer, är precis vad dom är

Ha en fin lördag, mina vänner!

Minnas med ❤️ eller med känsla eller med bägge 2

Av Maria Lundmark Hällsten, 10 september 2022 kl 09:40, 2 kommentarer

Nu har Annelie rullat vidare till rallytävling med Mattis. Och vi håller en tumme för dom båda, idag. Ja Mattis är inte en bil, utan en finsk lapphund förstås, och tävlingen heter rally lydnad. Han är ju för fin…

Här hann Annelie knäppa en bild med både Winstone och Mattis…och jag då.

Vi gjorde det enkelt för oss och körde på hämtpizza med hemma fixad pizzasallad med rippelsås. Nicco kom och åt med oss, och fixade ihop en kaffedrink till efterrätt.

Dagen till ära hade jag införskaffat en present till Annelie. Jag kunde inte låta bli. Då vi var på Rebuy i tisdags, fastnade vi en kort stund vid en hylla med prylar. Hon plockade ner den här figurinen och vi började skratta.

Inte så konstigt kanske, den väcker ju frågor som faktiskt INTE kan besvaras. Och för att slippa slösa tid, energi och hjärnceller på denna pryl, så kan man skratta åt den istället.

Ja, för visst kan inte ni heller undra, vem som gjort den, vem trodde denna skapande människa, skulle köpa den (jag då) men nån har ju köpt den till en början? Vad gör kvinnan för min med munnen, och varför är jorden rund för vissa och platt för andra? Nu spårar jag, jag vet

Nå, jag smet upp på Rebuy i torsdags då jag ändå var åt det hållet. Lustigt också, att jag visste exakt vart den stod, så jag kunde gå rakt på den. Och nu har jag kanske väckt frågor åt killen som stod i kassan…jisses, vad ska människan göra med den där saken.

Annelie fick den tillsammans med ett kort brev. Där står det, givetvis att hon ska vårda den ömt, men hon behöver inte ge den en hedersplats i hennes hem. Hon kan gömma den under en sten på deras gård. Men… då livet delar ut, en klyfta av dessa sura citroner , man hör talas om då och då, så kan hon plocka fram den här, och minnas skratten.

För visst vet ni, att även om det finns människor som inte kan skratta med hjärtat, på grund av psykiskt ohälsa, depressioner eller av andra anledningar. Så kan man minnas känslan man hade, och gör man det, så kan man ändå känna igen känslan av, lycka och en smula glädje.

Det var en väldigt klok dotter som sa det för längesedan, och det är nåt som fastnat i mitt huvud. För det är ju exakt samma sak som jag skrev om för nån vecka sedan. Saker man hör och upplever, musik eller dofter, kan väcka ett minne som känns, rätt i hjärtat, och det är precis som om man är där igen, i händelsernas centrum, även om det var evigheter sedan.

Jag fick faktiskt en present av Annelie, jag med. Hon köpte en blomvas på Rebuy, med den där storleken som man oftast saknar, en lagom vas för inte alltför höga blommor. När hon kom hem noterade hon att hon redan hade en exakt likadan, haha… jaja, tur för mig då.

Jag såg en stor, fin måne utanför oss igår kväll. Fotade den men tyckte inte att den var lika stor som jag uppfattade.

Kände mig tvingad att gå ut för att få en annan vinkel, fotade och kollade då jag kom hem.

Fast nu hade jag redan räknat ut varför månen inte var så där stor som jag trott. Utan glasögon på mig så blurrar den ut och blir förstås större, men väldigt oskarp

Hoppas på en fin dag, för er alla!

Hur gammal är man, egentligen 🦕

Av Maria Lundmark Hällsten, 3 september 2022 kl 10:03, Bli först att kommentera

Nu har jag satt ny fönsterdekor på ett av våra källarfönster. Alla fönster ska vi gå igenom, slipa, grunda, spackla och måla om. Ett i taget, sakta men säkert.

Vi tog oss en kaffe därute innan jobbet kallade. Jag kikade på fönstret och sen sa jag till Åke, hade det funnits dekor med flames, så hade jag satt dit ett sånt.

Fast, lite jobbigt om folk ringde brandkåren i tid och otid, i tron om att det brann. Hm, om man hade satt dom upp och ner då Hahaa… nä, det är nog bäst att hålla sig neutral, men det kan tänkas att det blir annat mönster på fönstren ut mot Blomstervägen. Det finns riktigt fina man kan beställa från nätet.

Tumstock och linjal, använde jag då jag klippte till dekoren. Så kom jag ihåg att jag fotat en linjal då jag och Annelie var å Rosendahls. Då jag såg den, slängdes jag tillbaka i tiden, eller vad känner ni

Beror väl förstås i vilken ålder ni befinner er, men då jag gick i skolan, fick vi nog första åren, ha en som såg ut så här, dock utan hål.

Lite roligt att just den där linjalen ligger på ett museum i Vänersborg. Jösses, hur gammal är man egentligen

Ännu mer minnen, då Nicco skickade den här bilden printad från hennes insta, igår.

Jag kommer ju ihåg att jag gick vidare, men inte att jag satte personbästa på 200 meter… kul

Gick bra att komma tillbaka till jobbet igen. Det var som jag trodde, det sitter i ryggraden, det man gjort i x antal år. En av fördelarna med att få vara och jobba hos, en och samma person. Är inte ett dugg avundsjuk på personal som jobbar inom Hemtjänst, vårdcentraler eller lasarett.

Nä, nu tänker jag ta ut Winstone på prommis, kanske fota nåt efter vägen, som jag nu kan lägga ut här, som avslut på dagens inlägg… ni får alltså vänta en stund, hehe… Ha det fint, allihop…tick tack, tick tack… tebax…

Plötsligt kröp det ut ett djur, fiii, f… sa vi i munnen på varandra och…

Av Maria Lundmark Hällsten, 30 juli 2022 kl 14:53, 2 kommentarer

Vi fick besök igår, ända från Renbergs minsann Annelie, packade ihop lite saker, tog med sig Torven och Mattis och körde hit.

Stugan vi idag har här, var en gång i tiden, en sovstuga som stod 3 meter från en huvudstuga. Och hennes fosterföräldrar, hade dom stugorna. Så därför har hon många minnen härifrån.

Vi återupplevde några av dom då vi tog hundarna och gick ut på Udden. Hon fotade och kvittrade och djupandades.

Nere vid badstranden, har vi nog alla som bodde här hela somrarna, flest minnen ifrån.

Badbryggan är dock något som förnyats genom åren. Annelie och hennes hundar, gick ut på bryggan. Höj armarna sa jag… så här sa hon, sen började hon wobbla och det kunde ha slutat med ett ryggplask.

Fortsatte ut efter uddvägen och snodde om, hemåt igen.

Mattis och Torven är ju världens kelgrisar… här tar Mattis, Emma med storm…

Efter middagen fick vi tända upp i klotis. Brorsan, svägerskan och lillsyrran kom hit och vi skålade, skrålade och skrattade.

Winstone är som en old, grumpy man, men, han verkar ändå acceptera hundarna. Dom viker undan och är väldigt chill, så det går bra. Här fick Annelie till en bild på alla 3.

Idag har jag och Åke fortsatt med projekt, aldrig mer dra upp gräs och daggkåpa, kvanne och annat, mellan altan och sjön.
Theresé påbörjade med att gräva ut för stupränna från kedjan som hänger från stugan.

Nu ligger det markväv under den och vi har lagt väv en första bit. På den ska den nu upp marksten närmast altan sedan stenar…i drivor.

Slängde upp en större sten från sjön. Annelie vände på den och vad var det för konstiga sandrör på stenen.
Plötsligt kröp det ut ett djur, fiii f— sa vi i munnen på varandra och jag slängde iväg stenen. Men men… varför då, vi skulle väl ha fotat det.

Det gick dock bara en kort stund så slet jag upp en ny sten med samma stenformationer och djur på. Nu fotade jag. Så är det nån som vet vilket djur som bygger såna här sand eller smågrus slott, kommentera gärna.

Nu ska vi strax iväg på en liten sightseeing tripp med bilen. Så jag önskar er alla en fin lördag!

Etikett: minnen

Laid-back och bekymmerslös

Uppdragen fjäder kan ge ordentlig fart

Glädjande nyheter, strålande…

Mormors marmorerade tejprulle, var värd guld…😁😅

Klart att rubriker säljer

Hur stackarn ska man ta sig dit 🧐

Tjuvar och banditer 🥸🕵️‍♀️

Minnas med ❤️ eller med känsla eller med bägge 2

Hur gammal är man, egentligen 🦕

Plötsligt kröp det ut ett djur, fiii, f… sa vi i munnen på varandra och…

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Mina länkar

Arkiv

Nytt från vk.se

Presentation